Livskraft i samspel

Månad: december 2022

Arga dagar.

Det finns dagar då jag är arg. Riktigt arg. På det mesta faktiskt. Jag är som en kastrull kokande olja, där det bubblar och fräser, mest hela tiden. Dessa dagar brukar andra beskriva mig som bitsk. Och det är ingen överdrift.

Dessa bitska, arga dagar kommer med jämna mellanrum. Ungefär var femte vecka för att vara mer exakt. Och jag tror att det finns en hel del kvinnor där ute som känner igen sig. Kanske män också för den delen, även om ni inte rent hormonellt upplever det i er egna kropp.

Ibland sammanfaller dessa dagar med förhandlingar av olika slag, och då är det min hemliga superkraft. Ibland sammanfaller de med sociala förväntningar, som sällan innefattar ordet bitsk, och då är det lite mer av en utmaning.

För en tid sen, ganska länge sedan, läste jag en text där författaren beskrev kvinnors situation i ett annat land, långt härifrån. I det samhället fanns ett kvinno-hus, dit kvinnorna flyttade under några specifika dagar under deras månatliga cykel. Författaren uttryckte upprörda känslor över detta förtryck mot kvinnligheten, vilket hon upplevde att denna handling motsvarade.

Jag har tänkt mycket på det sen dess. Vilken underbar befrielse det vore att ha ett specifikt kvinnohus att flytta in i under dessa dagar. Enskildhet eller gemensam förståelse. Paus från vardagens göromål och förväntningar. Sömn och förströelse anpassat efter mig och mina behov. Vilken fantastisk hyllning till kvinnligheten det vore, att få den möjligheten. Att leva i ett samhälle där den cykliska rytmen får ta sin rättmätiga plats.

Jag hade gärna pratat med de där kvinnorna, om hur de upplevde situationen. Som ett förtryck eller en välsignelse?

Hur som helst, så här finns inget kvinnohus att flytta in i var 5:e vecka. Men det finns en vedbod. Och en skog. Där hittar ni mig, dagar som dessa. Men först ska jag ta itu med reklamationen av gods för 35000kr som blivit skadat i transporten, och där leverantören ”på good-will” erbjuder sig att ersätta mig med 500kr.

All ilska är inte hormonell. Det finns dagar som kryddas med lite extra.

Vintertempo.

Det är lugnare nu. Med djuren, med markerna, med människorna. Det är som att snön och kylan lägger ett lugnande täcke över alltihop. Dagarna lunkar på, likaså gör jag, med en sorts jämnmod som hör vintern till.

Det är fortfarande kolsvart när ungarna åker iväg till skolan. Jag plockar ihop efter morgonbestyren och Nilson kurar ihop sig på fåtöljen framför kaminen. Vi väntar in dagsljuset innan vi beger oss i väg. Avhandlar mail och, i bästa fall, lite bokföring medan dagsljuset letar sig upp mellan de snötyngda granarna. Men ibland ids jag inte ens det. Ibland kurar jag ihop mig på den andra fåtöljen framför kaminen och låter tankarna få vandra. Blir sittande så, medan den svarta himlen bleknar till en ny dag.

Jag har haft svårt för att ta paus. För att låta mig själv bara vara, i stillhet. När man lever det liv som vi format, med djur och gård och barn, så finns det alltid något som behöver göras. Till en början, när man är nybörjare, så arbetar huvudet efter någon form av avcheckningslista, jagandes efter att gå i mål, att bli klar. Det är det största självbedrägeri man kan syssla med. För man blir aldrig klar. Och DET är en viktig insikt som man behöver förhålla sig till. Och sen nöta in ett nytt beteende. Där pauser får ta plats, utan känslor av skuld.

Jag har blivit bättre på det med åren. Men jag tränar fortfarande.

Men djuren ska ha sitt, och det tummar jag inte en millimeter på. Så när dagsljuset är på plats, så drar vi iväg på djurrundan, Nilson och jag. Pulsar fram i snön, kollar djuren, utfodrar, fyller vatten. Repeterar. Faller in i ett jämnt tempo. Tillräckligt för att hålla sig varm, men utan att svettas. Då blir arbetsdagen som bäst.

Och så där håller vi på, dag efter dag. Staplar dagar på hög, som formar ett liv. Just nu är det lugnt. Men med årstiderna förändras tempot. Det finns något väldigt fint i det.

Favorit i repris – En nödsituation

Det är måndag, -10 grader kallt och ska blåsa under dagen. Det behövs något snabbt uppiggande tänker jag! Så här kommer en gammal text från bloggen, skriven 2015. Mycket nöje!

Sen sätter vi på oss vindtäta arbetskläder, packar i extra arbetshandskar och möter dagen med förnöjsamhet över att familjen är frisk och att skåpet är fullt av toalettpapper…!

En nödsituation.

25 NOVEMBER, 2015 / SLAKTARSTINA / 7 KOMMENTARER / REDIGERA

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

 Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
– Nej.
– Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig. 
– Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
– Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
– Hämta papperet i köket. Snälla. 
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
– Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
–  Snälla du, hämta hela rullen.
– Nej. 
– Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
– Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna. 
– Hämta. Hela. Rullen. 
– Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden: 
– Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

En vattenlösning.

Det kommer en del frågor om hur vi löser vatten till djuren vintertid, så jag tänker att jag skriver om det.

Kossa som dricker under påfyllning av vatten.

Vi använder oss till största delen av hemmabyggda vattenkar som Millimetermannen har byggt och konstruerat. Det är ingen rocket-sience, utan består helt enkelt av en avkapad kubiktank som är inbyggd i en isolerad låda. Det finns även en frostvakt i form av en värmekabel, vilken kan behöva användas i de mindre grupperna där omsättningen på vatten inte kräver daglig påfyllning. Dock kräver värmekabeln rimlig närhet till elnätsanslutning.

Här ses konstruktören med en av lådorna till den avkapade kubiktanken.

I de grupper som kräver daglig påfyllning, så räcker isoleringen och mängden vatten för att det inte ska frysa inom ett dygn, även de kallaste perioderna (som vi har haft hittills, -25).

Lådan till vattenkaret har ett isolerat lock med hål i, där djuren dricker. Locket gör stor skillnad för att hindra vattnet från att frysa.

På en del ställen har vi möjlighet att fylla på vattenkaren med slang direkt från något utkast, på andra ställen behöver vi köra dit vatten.

Hur det ser ut när vi kör vatten.

Det är inte optimalt, men det går och har hittills varit värt det i förhållande till betydelsen att kunna hålla djuren på flera olika marker under vintertid.

Eftersom vi inte har något varmgarage eller motsvarande utrymme, så har vi byggt in vattentanken i en isolerad box, där vi även hänger in slangen och pumpen. Detta har fungerat bra för att förhindra isbildning.

Slang och pump på plats inuti kuben.

Pumpen vi använder oss av, är en liten länspump som drivs med 12V batteri och fungerar långt över förväntan.

Länspumpen,

Men varför plöjer ni inte ner frostfritt vatten, med fasta vattenposter?

Marken vi brukar ägs av andra, både privatpersoner, kommun och Svenska Kyrkan, vilket gör att det är fler parter än bara vi som behöver vara med och bestämma. Men vi vill också veta att investeringen kommer betala tillbaka av sig inom den tid som vi kommer bruka marken, samt ha någon form av långsiktig trygghet i brukandet av marken.

Hittills så har den här lösningen varit god nog utifrån våra förutsättningar, men vi ser dess begränsning om flocken kommer växa ytterligare. Så då behöver vi antingen komma på något bättre sätt för vattenförsörjning vintertid, minska flocken eller helt enkelt välja andra marker.

Vi letar goda idéer och förslag, som helst är mobila, och som fungerar vintertid – så har du några på lager får du gärna höra av dig!

Den första snön.

Det faller snö. Små, små flingor, som i sin enskildhet knappt syns till. Men de känns mot kinden. Och om man är riktigt tyst, så där så man håller andan och bara lyssnar, så kan man höra ett lågt frasande när de träffar min jacka.

Det har snöat flera dagar nu. Inte mycket, men det har snöat. Någon fluffig centimeter som varsamt lägger sig över dagen som gått. Nere på byn kommer det som regn. Men för oss, som bor upp på det lilla berget, så lägger det sig som snö. Och varje år blir jag lika tacksam över våra extra meter över havet. För det är en fröjd att se allt det bruna bäddas in i vitt. Dagsljuset som med ens blir effektfullare. Glittret i varenda snöflinga när vi rör oss ute med pannlamporna. Det ger ett lugn. En frid. En förnöjsamhet.

För att inte tala om barnens glädje. De är ute varenda minut som går. Åker pulka, skidor, bygger fort och kastar snöboll. Nilson är minst lika glad. Han springer med i backen – upp, ner, upp, ner. Försöker fånga varenda snöboll som kastas, och hoppar som en räv där snön är som tjockast.

Jag står med och inser att det är första vintern som jag inte fått frågan om att dra ärmar över vintervantar. Eller fixa till nån strumpa i en sko. Eller att jag ska dra åkdonet uppför backen. Barnen har blivit stora, de löser det själv. Det är bekvämt. Men på sidan står jag och undrar hur många år det är kvar med pulkaåkning. Tanken drabbar mig lite, som en snödriva vid en avåkning.

Vilken vinter kommer jag inse att barnen inte längre åker pulka ute på gården? Att de inte längre kastar snöboll mot laduväggen? Hur ska vi någonsin kunna gå in när sådana tankar spelar uppe i huvudet?

Men det löser sig snart. Orken tar slut, så som den gör. Vantar blir blöta, snöbollarna blir för hårda, syskonet för retsamt och kvällen blir sen. Så vi går in. Värmer oss framför brasan. Kinderna blossar röda och håret är ruffsigt. Kylan sitter kvar i nästippen som snörvlar, så där som den gör efter några timmar ute om vintern. Nilson slänger omkull sig på mattan med en suck, trött och belåten. Näst efter djuren så är pulkaåkning det bästa han vet.

Det är många kvällar kvar på den här vintern. Måtte det bli snö så vi kan åka pulka och kasta snöboll i all evinnerlighet.

© 2025 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑