Det blev inga påsk-kalvar. Och inga lamm heller för den delen. Så väntan fortsätter.
Men regnet kom, äntligen. Det har varit oroande torrt ute i markerna, så ett par dagar med nederbörd var välkommet. Så vi drog på oss regnkapporna och flyttade lite djur.
Fläcken, kon som stod i sjukbox, är något bättre. Så vi fixade en egen hage till henne och väninnan, något som var mycket uppskattat. Då slipper de stångas och tampas med korna i den stora gruppen, men får ändå möjlighet att komma ut i landskapet. För oss känns det bättre att ha de ute i landskapet inför kalvningen, istället för att de ska stå i box. Men hur vi tänker kring kalvningen ska jag ta i ett eget inlägg nästa vecka.
Hur som helst så blev Fläcken och Nollfemman glada att återigen ha gräs under klövarna. Men det var inte det späda vårgräset som lockade mest efter att de hade skuttat ur sig glädjen. Det första de gjorde var att ställa sig vid en av björkarna och slicka i sig jord. Och ja, de har haft tillgång till salt och mineraler när de stått i sjukboxen. Och ändå. Att slicka i sig jord var det de valde att göra först. Oerhört intressant observation om du frågar mig, som är intresserad av komplexiteten i Livet och samspelet mellan olika organismer.
Men jag har ingen bra, detaljerad förklaring till varför korna valde att göra så. Den enda förklaring jag har – och kanske den enda vi behöver – är att korna behöver sitt landskap och landskapet behöver sina kor, om livskraften ska sprudla.
Och när jag säger livskraft, så menar jag allt det där som gör liv möjligt. Och de möjligheter som liv i sin tur bygger.
Vår livskraft koncentrerades mycket runt korna under påskhelgen. Förutom att fixa hage åt Fläcken och Nollfemman, så flyttades även ungdomsgruppen till andra marker och tjurarna fick också en ny hage. Syftet med att flytta djuren är flera, men ett av dem är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för växtligheten.
För att skapa bra förutsättningar för växtligheten, så behöver markerna både närvaro av betande djur, därefter frånvaro av betande djur och det hela i en bra kombination där tiden är en avgörande faktor. Både tiden som djuren har tillgång till marken, men framför allt den tid som växtligheten sen får återhämta sig innan betande djur återigen är tillbaka. Och så vart i växtsäsongen man befinner sig. Och hur livet ser ut i övrigt. Och så vädret. Och det hela kulminerade i att det var dags att rotera grupperna.
Men man behöver inte göra så här, flytta djur och hålla på. Det beror ju på om man tycker livskraften är viktigt. Tycker man inte det, så är det fritt fram att ta bort djuren i landskapet och låta maskiner, diesel, kemikalier och handelsgödsel ta plats istället.
Men det är inte så vi vill jobba, och det är inte det landskapet som vi vill lämna efter oss. Vi vill skapa förutsättningar till liv. Rent vatten, biologisk mångfald och välmående matjordar. För oss som lever här nu, och de som kommer efter oss. Så vi fortsätter att flytta djur.
Men nu återgår vi till att vänta på kalvar och lamm. Inget är som väntans tider.
Frukost hos korna. Det börjar dra ihop sig nu. Skarpt läge för kalvningen, och i samband med det så börjar sommarhalvårets nomadliv. Det är iallafall så det känns.
I och med att kalvningen snart drar igång, så behöver jag se till djuren med mycket högre frekvens. Eftersom de kalvande korna inte är på våran gård, utan ner i byn drygt en mil från vårt hus, så innebär det att jag i princip bara sover hemma. Majoriteten av den vakna tiden så drar jag omkring nere på byn. Kollar till djuren, fixar lite stängsel. Kollar till djuren, slänger upp en dator någonstans. Kollar till djuren, passar på att äta/fika hemma hos någon. Kollar till djuren, skjutsar ungarna till träningar. Kollar till djuren, och sen hem och sova. Ungefär så ser dagarna ut i några veckor framöver nu – det är liksom sällan någon idé att åka hem, för jag hinner bara hem och vända och sen behöver jag åka ner igen.
Det är en härligt tid och samtidigt lite uttröttande. Frustrerande att tvätt, matlagning och övrig hushållskötsel blir åsidosatt den här perioden, eftersom jag aldrig är hemma. Ogräset som börjar växa i odlingarna, och som i bästa fall kan få sig en översyn på helgen, när den lönejobbande mannen också är på plats. Och om ytterligare några veckor, så går han också hem och vi är två som kan arbeta med djuren och det som verksamheten kräver. Men det är också då den riktiga arbetstoppen kommer, så då är vi istället två nomader som drar omkring nere på byn.
Fixar stängsel och flyttar djur. Fyller vatten och röjer sly. Bekämpar lupiner och vallar förvirrade kalvar. Grässkörd och väderpanik, frustration och tacksamhet, glädje, utmattning och energisk beslutsamhet. För lite sömn, för mycket glass och emellanåt både tårar och skratt.
Det är en fin tid som väntar. Och nu står vi där, precis innan det drar igång, i en skräckblandad förtjusning. Som att sitt högst upp i en ny berg-och-dal-bana och känna att nu – NU- drar det igång. Suget i magen. Förväntan. Skräcken. Så där så du nästan vill ångra dig. Men det enda du kan göra är att greppa hårt och följa med i farten, svängarna och de tvära kasten som väntar. Och du vet inte vad som väntar. Och det vet du om.
Men du vet också, att en dag börjar löven falla från träden. växtligheten avtar. Kalvarna är inte längre små och ynkliga, korna är återigen dräktiga och kvällarna är återigen mörka. Då saktar allting ner igen.
Men nu ligger allting framför oss.
Ska det bli några påsk-kalvar tror ni? När tror ni första kalven kommer? Bäst gissat får bestämma namn!
Just nu har vi en ko som står i sjukbox. Eller egentligen är de två, men de ena är där enbart i egenskap av stöttande väninna. Hur stöttande hon egentligen är, kan man dock reflektera kring, men Fläcken slipper i alla fall vara ensam.
Att någon ko står i sjukbox är inte så vanligt hos oss, men det händer med jämna mellanrum. Anledningen den här gången var att Fläcken, som kon heter, var väldigt ömfotad en morgon och hade besvärligt att gå. Alltså ingen hälta, som det blir när de har ont i ett ben, utan mer ett stört rörelsemönster som bevittnade om att hon hade ont. Så vi kopplade på boskapsvagnen och åkte iväg och hämtade hem henne till vindskydden.
Kossan Noll-femman och Fläcken på plats i sjukboxen. Eller VIP-avdelningen som vi också kallar det.
Vi tar alltid med ett djur som sällskap, så att ingen ska vara själv. Det skapar onödig stress hos djur som vill leva i flock, och det vill kor. Men det kan vara bra att se till att det är två djur som går bra ihop också, eftersom de kommer stå på en begränsad yta. Vi skulle exempel aldrig tagit med Poccahontas, Älva, eller Fia i kombination med Fläcken. De alla är helt enkelt lite för starka karaktärer för att samsas på den lilla yta som en sjukbox ändå blir.
Eller liten och liten, djuren står inte inträngda så att de inte kan röra på sig. Men det är en liten och begränsad yta i jämförelse med vad de är vana med när de rör sig ute i landskapet. Vindskyddet som vi har som sjukbox är en båghall, 6×6 meter som är upphalmad, och sen har de en yta framför den där det finns vatten, mat, salt och mineraler.
Fläcken vid maten – gissa hur hon har fått sitt namn?
Fläcken kändes väldigt nöjd när hon fick komma hit. Det är inte många steg hon behöver gå för att äta, dricka och sen gå och lägga sig i halmen för att idissla. Perfekt om man har ont i klövarna. Hennes väninna, Noll-femman, är inte riktigt lika nöjd då hon har mer studs i kroppen, men det går ingen nöd på henne.
Vad är det för fel på Fläcken?
Det vet vi inte med säkerhet. Hon har inte feber, är inte svullen, har inga sår, sprickor eller annat fysiskt tydligt avvikande och klövarna verkades i höstas. Och hon äter, dricker och idisslar som hon ska. Men hennes rörelsemönster avslöjar att hon har ont i flera av klövar när hon går. Fläcken är högdräktig och ska snart få sin tredje kalv, så av den anledningen vill vi inte hissa upp henne i en klövverkarstol, som är det som krävs om vi ska kunna göra en ordentlig bedömning och en eventuell åtgärd. Och att ställa henne i en vanlig behandlingsbox för att se över klövarna, skulle innebära en risk för att hon lägger sig ner och då kan det bli ett helvete att få ur henne därifrån.
Så i samråd med veterinär och klövverkare, så har vi beslutat att låta henne stå kvar i sjukboxen så hon inte behöver gå så mycket och inte heller behöver tampas med de andra korna i flocken. Och så länge hon verkar må bra av det, och ingenting annat tillkommer, så är det den åtgärden som vi gör i dagsläget. Om problemet kvarstår när hon kalvat, så får vi ta hit klövverkare då.
Dock upplever jag att hon långsamt blir bättre. Låt oss hålla tummarna för det. Och nu börjar nedräkningen för kalvningen – om ett par veckor kör det igång! Alltid lika spännande!
Det drog igång med besked. Våren. PANG så var all snö borta, ljuset var tillbaka och både puls och andning omvandlades till något snabbt, kort och kaninaktigt.
Vårstressen. Den där känslan som drabbar mig när marken ligger bar och solen avslöjar varenda spindelnät och dammtuss som vintermörkret har gömt. När det från ena dagen till den andra finns tusen saker som behöver göras, och jag vet knappt vart jag ska börja och blir nästan lite lamslagen av alltihop och vill mest lägga mig under täcket ett par månader till.
Men det gör jag ju såklart inte. För jag har lite svårt att sitta still. Så jag försöker göra alla tusen sakerna samtidigt, och blir dum i huvudet på köpet. Dum i huvudet på det sättet att egentligen ingenting blir riktigt gjort och som egentligen leder till att det blir ännu mer att göra i slutändan. Och inte mår någon bra utav det heller. Varken jag eller resten av familjen. Möjligtvis mår jag bra just i stunden, just i känslan att få stick ner handen i jorden. Just i stunden att få dra ett stängsel och se korna som börjar svullna inför kalvningen. Men däremellan – totalt kaos i huvudet och en ständig kaninpuls. Som att vara jagad. Av våren.
Och jag vet att snön försvann tidigt i år. Så egentligen har jag mer tid än vanligt att få vissa saker gjorda. Men det är som Pavlos hundar – bar mark drar igång någonting inom mig. För jag vet vad som kommer. Vad som ligger framför. Som att med skräckblandad förtjusning stå högst upp i en bergochdalbana, och veta att nu åker vi. Och det är bara att hänga med.
Det drabbar mig, varje vår. Men nu har jag hållit på tillräckligt länge för att se det återkommande mönstret av hur min känsla av ”tusen saker som måste göras” sätter käppar i hjulet för både det ena och det andra. Och när man blivit medveten om det, så kan man jobba fram strategier för att göra situationen bättre.
Så jag jobbar på det. Och det går emellanåt riktigt bra. Och sen går det inte alls. Och sen går det bra igen. Och sen går det inte alls. Men det gäller att inte ge upp, utan att strävsamt sträva på mot den förändring man vill se. Så jag anstränger mig för att bryta gamla beteenden som inte är fördelaktiga. För att hitta strategier som gör att jag kan möta allt det som händer när våren kliver in. Strategier för att stå stadigt, i kropp och själ, även när vårens vindar börja blåsa.
Jag tänker inte ge upp. Möjligtvis kan jag behöva byta eller förändra en strategi om jag märker att det inte leder mig dit jag vill. Men det gäller att nöta på. Nöta på, observera, reflektera och justera. Och sen repetera. Nöta på, observera, reflektera och justera. Kanske är det den viktigaste vuxenlärdomen ändå. Att det är så resultaten kommer. Oavsett om det handlar om förmågan att planera, att få bättre fysik, bättre mentalt välmående eller att hålla krukväxter vid liv. Så nu nöter jag på. För att klara av att möta våren utan att bli dum i huvudet.
Sista dagen i januari. Det är en haltande vinter, men här uppe på berget är det stabilare. Det spekuleras kring fler vindkraftsparker i kommunen. Jag vill banka huvudet i en gran och skrika högt. Men det löser sällan problemen.
I början av 1900-talet så stod det ett vindkraftverk på vår gård. Det försörjde flera hushåll med den el som behövdes då. Människorna gick hit och laddade batteriet till sin transistorradio.
Kraftverket var nedplockat när vi kom hit, men rotorbladen står i ladan. De är kortare än mig, men det räckte till då. Idag är läget något annat. Och det finns så mycket att säga om det, och samtidigt ingenting.
Så jag säger som Albert Einstein; ”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; men jag är inte säker på det andra.”
Om tre månader drar kalvningen igång. Solen värmer och småfåglarna har börjat sjunga. Djuren har börjat barka, och det må se ut som att allting fortfarande ligger i vintervila. Men det har börjat nu. Det har börjat nu.
Idag sjöng småfåglarna! Vädret må vara grått och fuktigt, men idag ackompanjerades arbetet av fåglarnas kvitter, bland de bara trädens grenar. Det är alltid lika fantastiskt, varje år, när den här brytpunkten kommer. Brytpunkten när fågelkvittret återtar ljudkulissen. När jag vet, att härifrån nu, så kommer det bara att öka. Och öka. Ett smygande crescendo i naturens egna symfoni. Som tilltar, med färger och former, och som når sin kulmen med vinden i lövklädda trädkronor och regnet som dånar och en sol som aldrig vill gå ner. Det här där vi är nu. Alldeles i början. När symfonin försiktigt och stegvis drar igång. Med hela konserten framför oss.
Det är en speciell dag, den här fågelkvitter-dagen. Det är en speciell känsla som kickar igång inom mig, när ljudet kommer för första gången efter vintern. Något ljust och hoppfullt. Och det behöv just nu.
Det finns en trygghet i, att småfåglarna återkommer. Hur deras årscykel fortsätter att rulla, hur deras drifter kickar in, och hur deras mening här på jorden inte låter sig överskuggas av mörka nyheter. De återkommer. Så länge det finns mat, så länge det finns någonstans att bo. Så länge som deras omgivning inte är förgiftad av en mänsklighet i hybris, så finns småfåglarna där. De sjunger sina sånger. Söker sig en partner. Uppfostrar en avkomma. Och sen börjar de om. Äter, matar, skiter, andas. Lever. Ovetandes om att det finns ekonomiska system som riskerar att crasha, Ovetande om att det finns metaller som är värda att offra liv för. Ovetandes om att deras egna liv är ovidkommande och värdelösa, när mänskligheten är på jakt efter snabba pengar och mer energi. Eller så vet dem om allt det där, småfåglarna. Men har förstånd nog att förstå, vad som är viktigt på riktigt.
Hur som helst så blev jag så glad idag när jag hörde dem. Som att återse en saknad vän.
Lördag morgon. Barnen sover och Magnus har åkt ner på byn för att se till djuren. Det är 2 grader varmt, slaskig, blåsigt och fortfarande mörkt. I kaminerna brinner elden. Inte för att det behövs när vädret är så milt. Men det behövs för känslan av lugn och trygghet. Vi eldar varje morgon nu för tiden.
Idag ska vi flytta några kor häruppifrån Kullen, ner till den andra kogruppen i byn. De behöver vila och återhämtning innan det är dags för nästa omgång kalvar. Fjolårskalvarna snuttar fortfarande med god aptit, och medan de börjar se ut som fläskiga köttbullar, så börjar kornas hull minska. Det blir några muiga dygn här hemma när tjurkalvarna tvingas möta den bistra verkligheten där det inte går att snutta runt på juvret i tid och otid. Korna å andra sidan, kommer uppskatta lugnet som det innebär att inte har en stor tjurkalv som ska ha mat i tid och otid. Dock kan det nog bli lite rörigt nere i Norrbo ändå, eftersom två av korna som kommer ner är starka individer som kräver sin plats. Älva och Fläcken.
Älva i mitten, och Fläcken till höger.
Älva har en tråkig barndom i sitt bagage, med en mamma som inte ville ta hand om henne. Hon föddes en tidig morgon i april, när aprilvädret var som värst med blötsnö och vindbyar. Där, mitt ute på ett gärde, låg hon blöt och ensam. Kossan som fött henne låtsades som ingenting, men avslöjades av kroppens biologiska tecken. Jag fick hjälp att bära in den lilla krabaten i ett vindskydd, och sen tvinga dit kossan. Och sen påbörjades jobbet med att få kon att ta hand om kalven. Det var många känslor, några gråa hår, kladdig sirap, mycket tid och väldigt lärorikt.
Tillslut, efter många turer fram och tillbaka, så tog kon motvilligt hand om lilla Älva. Det var inga överflödande moderskänslor, men Älva fick åtminstone äta. Den kon åkte på slakt samma höst. Och jag vet att vi velade länge, om Älva ens skulle få chansen att vara kvar, oroliga för att bristen på moderskänslor och vilja att ta hand om kalven skulle gå i arv. Tillslut bestämde vi oss för att hon skulle få en chans, och tur var väl det. Hon är en exemplarisk ko. Om än med mycket personlighet och behov av att ta plats.
Ko och tjurkalvar under granar.
Så det återstår att se vilket drama det blir nere i Norrbo. Så länge ingen bryter benet, eller på annat sätt gör sig illa i uppgörelsen om hiarkin, så är jag nöjd. De får gärna hålla sig innanför stängslet också, när jag tänker efter.
Om vi nu kommer till skott. Regn och plusgrader på vintervägar där snön är kompakterad, kan snabbt bli till isbana utan dess like. Det i kombination med djurtransport, kan bli en lite väl spännande aktivitet. Så vi får se hur dagen utvecklar sig. Kanske behöver vi justera planen, det är ju inte så sällan det blir så i den här verksamhet.
Nilson och jag efter att vi vallat in får som upptäckt världen utanför stängslet.
Ja, då så. Kan vi lägga ytterligare ett år till handlingarna. Har du utvärderat ditt år? Gör det.
Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut? Jag höll ett tal i Grangärde kyrka. Filmade senare detsamma ute på en äng, lite chockad och nervös, över all utrustning som fullblodsproffsen plockade fram. Ätit surströmming och kan tänka mig göra det igen. Blåst kohorn, men jag var ganska värdelös på det. Stoppat korv. Blivit utsedd till mästerskytt 2024 – verkar ha en outnyttjad talang inom luftgevärsskytte! Arbetat i långbyxor hela sommaren, eftersom jag utvecklat någon form av överkänslighet för vissa gräs, vilket är opraktiskt men oväntat intressant att reflektera kring. Vallat ihop rymmande får, iklädd leksandsdräkt.
Genomdrev du någon stor förändring? Tog ytterligare ett steg bort från sociala medier, då jag inte använt instagram under de senaste månaderna och heller inte varit inne på FB lika frekvent. Det mest intressanta är, att när distansen väl är satt, så undrar man hur det där ointressanta kunde uppsluka så mycket tid. Jag rekommenderar alla starkt att testa – avgifta dig från sociala medier i tre månader och se vad som händer!?
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Och jag blir bara gladare och gladare över att så fina människor väljer att yngla av sig!
Vilken dag från år 2024 kommer du alltid att minnas? Midsommardagen, då jag fick äran att hålla högtidstalet i Grangärde kyrka, iförd Leksandsdräkt. Det var en väldigt fin upplevelse.
Dygnet som vi spenderade i fäboden hos min nyfunna bekantskap Lars. Vi mjölkade kor, tog reda på mjölken, buffrade upp korna på berget, blåste kohorn och pratade om liv i stort och smått. Sen fick vi somna i gäststugan, med mörkret som omfamnade tystnaden och en sprakande eld som värmde ända in i själen.
När jag och min bror ihop med respektive, kidnappade syrran från jobbet för en (väldigt mycket) försenad 30-årspresent. Det var mat, ett egen-skapat melodikryss och sedan musikalen Hair, som i sig inte föll så väl ut hos oss. Men just det faktumet skapade en väldigt minnesvärd upplevelse. Som tur var, så hade vi kört fast ute på den leriga parkeringen, så karlarna fick anledning att gå ut i pausen och börna loss bilen ur leran. De kommer aldrig följa med på musikal igen.
Leksandsdräkten.
Dog någon som stod dig nära? Ja, min moster Barbro dog. Vi har inte haft så nära kontakt under de senaste åren, vilket helt beror på min egna oförmåga att upprätthålla kontakter. Men det finns många fina minnen kring moster Barbro, och jag minns henne som engagerad och genomgod. Lite halvtokig på ett glatt och positivt sätt, med ett stort varmt och öppet hjärta.
Hemma.
Vilka länder besökte du? Har stannat i Sverige. Har knappt varit utan för länsgränsen, med ett fåtal undantag, och det är precis som jag velat ha det. Det har varit ett år, där jag har satt stort värde i att bara få vara hemma, i helt vanlig vardag.
Bästa köpet? Elaggregat med fjärrkontroll, vilket möjliggör att jag kan sätta på och av elen i stängslet vart som helst ifrån. Tidigare har vi arbetat med isolerade handskar i kombination med gummistövlar, vilket ibland funkar bra och ibland mindre bra. Men möjligheten att slå av aggregatet även när jag befinner mig som längst ifrån, har gjort en väldigt stor skillnad i min arbetsdag.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Kaffe på kökssoffan hos mina vänner.
Magnus och barnen. Det är så många gånger det här året som jag har behövt kasta bak huvudet för att låta skrattet ordentligt få plats att välla ut ur kroppen. Någon av de personerna är alltid inblandade. Alltid.
Reaktionerna direkt efter mitt midsommartal i Grangärde kyrka.
Några privata besked inför 2025.
Att göra helt vardagliga saker tillsammans med barnen.
Saknade du något under år 2024 som du vill ha år 2025? Kontinutet.
Vad önskar du att du gjort mer? Dansat.
Vad önskar du att du gjort mindre? Egencensur.
Favoritserier från året som gått?
Det är inte så mycket tid jag lägger på att kolla på serier, men i år blev jag uppslukad av Elitstyrkans hemlighet. Kan inte komma ifrån att jag fascineras av att observera människor och hur de reagerar i olika pressande situationer. I övrigt så har jag ju inte sett så mycket, mer än julkalendern ”Snödrömmar” som jag också uppskattade.
Bästa boken du läst i år?
Kievs döttrar av Erin Litteken. En roman som dels utspelar sig i Ukraina under 1930-tal, då Stalins aktivister går från by till by gör att tvinga bönderna att lämna ifrån sig allt de äger och ansluta sig till kollektivjordbruken. Parallellt får man följa en amerikansk familj under 2000-tal och hur dessa historier vävs ihop.
En mycket tänkvärd roman, som skulle vara en bra utgångspunkt till fortsatt diskussion om den tid vi lever i nu. Rekommenderas!
Största musikaliska upptäckten? Att Lyssna på Miss Li medan jag och min dotter grejar med saker i köket.
Albin Lee Meldau live, tillsammans med min syster. Klarar dock inte av att njuta av hans låtar via olika medier, det måste vara live. Det är bara då hans röst kommer till sin rätt.
Sen har jag återupptäckt Eminem som en energibooster när jag tränar. När jag i yngre dagar spelade fotboll, så lyssnade jag jämt på hans musik som uppladdning. Oftast brukar musik fånga mig med innehållet i texterna, men Eminem är ett undantag – här handlar det om känslan i låtarna, även om han är ruskigt skicklig med orden.
Letar efter tjurarna som gömt sig.
Vad var din största framgång på jobbet 2024? Att det rullar på. Ramar börjar bli tydliga, och jag har utvecklat min förmåga att planera och organisera. Pusselbitar faller på plats och jag börjar få klarhet i vad jag behöver göra framgent.
Största framgång på det privata planet? Jag har arbetat in träningen i livet igen. Det ger mig lugn, glädje, styrka och fokus – jag blir helt enkelt en bättre människa när jag får ta ut mig fysiskt med jämna mellanrum och upprätthålla rörlighet i en åldrande kropp.
Största misstaget? Att gå emot min egna magkänsla och intuition. Kommer inte att upprepas.
Kvigor, gräs och Nilson.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Så där så jag har tappat andan av skrattet som tar över hela min kropp, och tillslut sitter man där och kippar efter andan och tårar som rinner på kinderna
Vad spenderade du mest pengar på? Sånt som hör till utgifterna i vårt lantbruksföretag; bränsle, slaktkostnader, balplast, diverse reparationer, däck, stängselmaterial osv. Men jag investerade också i ett gäng kvigor från Värmland!
Något du önskade dig och fick? Ett skördeår som var bättre än 2023.
Skörd.
Något du önskade dig och inte fick? Medvetenhet om vårt sköra matsystem. Det började bubbla lite under 2022, men trots att omvärldsläget har blivit än mer oroligt, så är det oroväckande tyst om hur Sverige tänker säkra sin matförsörjning. Jag skrev lite om det i det här inlägget, och vill man läsa mer så har Östängsgård skrivit det här klargörande inlägget.
Vad gjorde du på din födelsedag 2024? Planerade födelsedagskalas med och åt mina barn. Och gladdes över deras förmågor och personligheter.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att respektfullt lyssnande, trots olikheter, fick ta större plats. Att möjligheten att resonera tillsammans, trots olika utgångspunkter, omfamnades av respekt och ödmjukhet.
Vad fick dig att må bra? Träning, familjen, vännerna. Skrivandet, läsandet och att distans från sociala medier. Odlingarna, djuren.
Vem saknade du? Mig själv, Kristina. Jag har varit lite vilsen under en tid, men hittade tillbaka till mig själv i slutet av året. Det var ett kärt återseende.
De bästa nya människorna du träffade? Många! Men för att nämna några som gjort varaktigt avtryck under året;
Mathias – tog kontakt med oss i början av året och har sedan dess varit med och jobbat med markerna och djuren, med jämna mellanrum. Han är inte avlönad, men verkar finna mening och glädje att hänga med oss i vårt dagliga arbete, vilket har gett oss fina samtal samtidigt som vi fått några välbehövliga extra händer och fötter och huvud. Oväntad men uppskattad relation.
Mathias som hjälper mig med stängslet.
Lars – en vetgirig man med ett stort hjärta och ett intressant resonerande intellekt. Han bär på kunskaperna från våra mormödrars generationer och upprätthåller dem praktiskt samtidigt som han intresserar sig för nya tankar och idéer. Jag kommer alltid minnas och vara tacksam över möjligheten att hälsa på honom i fäboden, det var en värdefull stund.
Lovisa – praktiserade hos oss under året, och fick de mest gråa dagarna att bli solskensdagar.
Hanna – doktorand som varit med oss ett par gånger under året. Kändes som att jag pratade tills hela jag låg utspydd på marken i någon slags distinktlös sörja. Ett mycket uppskattat sällskap om dagarna, med högintellektuella funderingar och resonemang.
Men ju mer jag tänker på det, så har det varit ett år av väldigt många fina kontakter.
Magnus och Bodil.
Mest stolt över?
Min man och våra barn. Att ännu ett år kan läggas till handlingarna, vilandes på våra egna val och viljor.
Skogssjön.
Högsta önskan just nu? I det lilla – att det kommande året låter mig behålla alla de människor som betyder så mycket för mig. Friska och välmående. Och att jag får vara med ett år till, det hade varit fint.
I det stora – att mänskligheten fick insikt och distans till sin egna fantasivärld, och beslutade sig för att hitta på något bättre än sånt som leder till krig, miljöförstörelse och allmänt lidande hos varelserna på den här planeten.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Hålla mig själv i handen och våga.
Den här julen var det 15 år sedan min pappa dog. Femton år. Det är en lång tid, och samtidigt ingenting alls. Sorgen finns kvar och den är lika stor som den var då. Då när vi väntade på döden. Då när han drog sitt sista andetag. Då när livet bara skulle fortsätta som vanligt, men allt var så väldigt annorlunda.
Till en början kändes sorgen förkrossande stor. Och det märktes särskilt väl när den värsta stormen hade lagt sig, när allt praktiskt runt pappas död var avklarat, och vardagen skulle ta vid igen. När allt skulle vara som förut, men ändå aldrig kunde bli detsamma igen. Det var då jag insåg hur tung sorgen var att bära. Hur stor och otymplig den var. Jag trodde då, att den så småningom skulle försvinna, krympa, läka. 15 år senare, så vet jag att den aldrig kommer att göra det. Jag vet också att den inte gjort mig starkare. Men jag vet, att jag med tiden lärt mig bära den.
Med tiden har jag lärt mig att bära sorgen. Vilken handfattning och balans som gör den hanterbar. Hur den ska placeras i förhållande till allt annat som jag bär med mig i livets ryggsäck. Med tiden har jag till och med lärt mig använda den. Sorgen. Som en hävstång till olika beslut. Som ett extra granskande öga. Som en erfarenhet och kunskap som aldrig tar plats i ett CV. Och däremellan flödar den fram i tårar och saknad.
Det händer mycket under 15 år. Och emellanåt kan jag roa mig med att tänka på vilken roll han hade spelat, om han trampat in i mitt liv igen, så som det ser ut nu.
Som i somras, när vi plockade ner ett plåttak här på gården. Då såg jag hur han kunde ha stått där nere på marken. Med händerna i fickorna på de svarta arbetsbyxorna, och en dåligt sittande reklamkeps som täckte flinten. Han hade med ett halvt leende i det mjuka men fåriga ansiktet, ropat något om feghet till Magnus för att han använde säkerhetssele. Inte för att han skulle tycka att Magnus borde vara utan. Utan mer som ett kritiklöst konstaterande över sin egna dumhet, alla gånger han själv klättrat runt på diverse tak och byggen, iförd endast jeansshorts och löst snörda Graningekängor.
Sen hade han granskat selen med viss fascination. Och konstaterat, att en sån där kunde man ju bygga själv. Varpå vi ungar hade köpt honom en säkerhetssele i julklapp, efter att vi sinsemellan utryckt ord som livsfarligt och idioti. Pappa hade blivit glad och tacksam, men hade troligtvis glömt sätta på sig den nästa gång han klättrade på taket.
Och vi ungar, som nu har passerat både 30 och 40 år, hade blivit lite förbannade, och börjat fundera över vad gubben ens har på taket att göra, vid den där åldern. Så vi hade förekommit honom, och troligtvis hade någon annan fixat uppgiften innan han själv ens hade kommit på tanken. Och det hade gjort honom lite kränkt till en början. Men ändå, lite glad och tacksam. Men troligtvis, lite trulig och surig också.
Så där kan jag hålla på att tänka och fundera. Låta pappa ta plats i en verklighet som aldrig blev hans. Med barnbarn och mågar som han hade tyckt så mycket om. Samtidigt vet jag, att mitt liv inte hade sett ut som det gör, om det inte vore för att jag bär på sorgen över pappas död. Den bördan, har lärt mig så mycket om livet. Erfarenheten av den bördan, har varit avgörande till så många olika beslut. Beslut som format det liv jag lever idag. Och jag vill inte vara någon annanstans.
Vid högtider när det är mycket att göra, så kan man som djurhållare bara ringa till Gårdstomtar AB, så kommer de till undsättning. De erbjuder gårdstomtar alla tider på dygnet, alla årstider och utför de flesta av uppgifter. Får de bara sin gröt och möts av respekt, så jobbar de ivrigt och målmedvetet på. Men missköter du dig i något av de avseendena, blir de inte roliga att ha att göra med.
Den här julen sammanföll med byte av kohage, och eftersom vanliga människor förväntas ägna sig åt traditionsenlig hets, stress och snedfördelat resursutnyttjande, så fick gårdstomtarna ta plats ute i landskapet för att fixa stängsel och förbereda flytt. Och som de gjorde det!
Med lite hjälp av andra tomtar, så knatade korna över vägen, redo att ta sig an nästa område.
Från början var tanken att att de skulle passera hagen med majbrasan, och göra en insats ännu längre bort. Men det området behöver tas när det är tjäle i backen och minusgrader, så vi avvaktar och hoppas att vintern kommer med besked inom en snar framtid. Då kan det bli aktuellt att gårdstomtarna får rycka in igen och flytta över djuren till nästa hage.
Jag hoppas ni alla har haft en fin jul, och önskar er ett fint avslut på 2024!
