Sida 27 av 83

Livet i sommartid.

16 juni, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Livet i sommartid är intensivt. Med djur, odlingar och sommarlediga barn, så forsar dagarna fram likt en vildsint indalsälv. Vi virrvlar runt i varandras krafter, viljor och behov, styrda av varandra utlämnade åt gemenskapens dynamik. Men på något konstigt sätt tar vi oss ändå framåt, även om det inte alltid är dit där jag hade tänkt mig. Ibland flyter vi lugnt framåt i samma riktning. I en vilsam enighet som döljer den energi som vi utgör. Den energi som i sinomtid omvandlas till en kraftfull fors. Svår att styra, men spännande, häpnadsväckande och kraftfull.

Livet i sommartid är en spännande resa. En spännande resa som kräver full sinnesnärvaro för att den över huvudtaget ska vara möjlig att manövrera med glädjen och energin i behåll. Och ibland, när det uppstår en lugn liten vik i de dagar som forsar fram, så låter jag mig själv vila där en stund. Omgiven av allt det vackra som naturen ger mig, uppfylld av alla de liv som utgör mitt. Barnen, djuren, odlingarna. Min livskamrat, familj och vänner. Och i vissa stunder, bara jag själv.

Och då förmår jag mig inte att starta upp datorn. Jag vill inte tillåta mig själv att hypnotiseras av en digital värld, när den fysiskt verkliga är så vacker och livsgivande. Så skön och känslorik. Och då blir bloggen lidande. Istället för att sprida orden på det digitala nätet, så samlar jag dem i en grön skrivbok, där pennan får fritt spelrum. Jag hoppas att det en dag blir ord som jag kan vara stolt över. Att det blir ord som ni en dag ska få läsa och förhoppningsvis finna mening i.

Och samtidigt smärtar det mig att bloggen blir eftersatt nu. Det ju nu som allting händer här på gården. Allt det där som gör livet till det jag vill att det ska vara. Meningsfullt och vackert. Känslofyllt och glatt. Spännande och utvecklande. Och jag vill så gärna dela det med er.

Så jag ska försöka bättra mig med uppdateringarna, men döm mig inte om jag inte förmår. Ta istället klivet tillbaka från det digitala och upplev allt det där som din kropp ser och känner. Dofterna, känslorna, vyerna. Smakerna ljuden och vädrets skådespel. Ta någon i handen och upplev livet i sommartid, så som du längtade efter, den där mörka snöiga dagen i januari. Gör det bara. Skratta, gråt och kramas. Älska, titta och argumentera. Lyssna, upptäck och känn alla de känslor som finns där inom dig. Det är dom som är livet, så se till att de är, vad du vill att de ska vara. Så hörs vi av sen, när tillfälle ges.

Pssst… Om du följer mig på Instagram, där jag heter SlaktarStina, så får du oftare små glimtar av vad som händer här på gården. Och har du inte Instagram, så har jag ordnat det så fiffigt att du kan se de bilder som jag publicerar där, här på Slaktarn´s Gårds hemsida! Klicka in på rubriken Bilder så finner du dem.

En morgon, ett liv

30 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Morgonsolen värmer när jag kliver ut genom dörren. Luften är klar och det är som om träden andas med de ljusgröna bladen som lapar i sig av morgonsolen. Tuppen gal och det kacklas från hönshuset. Gruset som knastrar när jag närmar mig dörren. Den svarta, gamla, med låset som kärvar.

Jag ser henne när jag kliver in. Den ljusbruna hönan med svara fläckar i kragen. Hon ligger där på golvet, ihopkurad. Hon ligger där, på ett ställe som ingen välmående höna lägger sig. Där, mitt i, där hon aldrig legat förut. Det är en matthet i hennes ögon, något lidsamt. Något som fanns där i går, men som jag hoppades skulle försvinna. Det har det inte gjort. Och jag tar det beslut som ingen vill ta, men som är verkligheten. Min verklighet. Ty alla ska vi dö, och ingen ska behöva lida.

Jag tar henne i mina händer. Breder ut fingrarna runt den mjuka kroppen, vingarna under mina handflator. Håller hennes kropp, nära intill min. Fjädrarna är mjuka och hennes andetag är lugna. Vi går över gårdsplanen. Bort mot skogen, bort till en glänta där ängsmark kämpar i de yviga granarnas skugga. Solen silar mellan trädtopparna, insekterna surrar och fåglarna sjunger de vackraste sånger. Och där står jag, med ett liv i mina händer och ett beslut på min axlar.

Det är som om alla förfäders gårdsmödrar är med mig. Som om deras kraft och kunnande ligger i mina händer. Fyller mina ådror, fokuserar mitt sinne. Beslutsamhet och lugn. Ett andetag. Ett fullföljandet, ett lidande som tar slut. Ett par sekunder. Sen andas hon inte mer. Hjärtat har stannat och ögonen är slutna. Och där står jag, med en hönskropp i mina händer och ett beslut som är taget.

Det ser ut som hon sover. Gräset glittrar av morgonens dagg och jag lägger henne där, i allt det skimrande gröna. Sätter mig ner på knä bredvid den livlösa hönskroppen. Fukten tränger igenom mina arbetsbyxor, kyler min varma hud. Fåglarna sjunger sina vackraste sånger och jag fylls av vördnad och tacksamhet, omlindad av en ledsamhet som jag tillåter mig själv att känna. Det doftar vår och liv. Och solen stiger långsamt högre på den klarblå himlen.

Är vi självförsörjande?

23 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jag fick frågan om vi är självförsörjande. Som med så mycket annat så är svaret beroende av betraktaren. För vad är självförsörjning? Vart drar man gränsen för om en familj är självförsörjande eller inte – vid toalettpapperet? Vid köttbullarna? Vid tandkrämen? Vid virket? Vid verktygen vi använder?

Men jag kan konstatera att vi klarade oss nästan ett helt år på den potatisen jag odlade fram förra året. Då all odling sker utan maskiner och bara bygger på min muskelkraft och naturliga kretslopp, så gör det mig både stolt, nöjd och en aning förvånad. För vi äter en hel del potatis. Och jag inser att jag har resurser för att håva in ännu större skörd, vilket jag försöker med i år.

Och förutom potatis så har vi haft diverse grönsaksblandningar att tillgå, samt pumpa och en del bönor. Ägg har vi också nu. Kött från både nöt, gris och vilt. Och det låter ju väldigt bra, vilket det är. Men det går inte att komma ifrån att alla i familjen äter inte allt. Och där har jag helt enkelt lagt ner stridsyxan med mottot att så länge alla är mätta och glada så finns åtminstone förutsättningarna för nyfikenhet på det nya. Vilket i praktiken innebär att köpta köttbullar och makaroner med alldeles för mycket ketchup, ger förutsättningarna för att provsmaka av bönblandningen som förhoppningsvis kan ge mersmak. Eller spagettipumpa eller vad det nu må vara. (Observera att jag här inte klargör för er om det handlar om barnen eller karl´n i hushållet, min erfarenhet är att skillnaderna i dessa fall kan vara minimala.)

Men förutom makaroner, köttbullar och falukorv, så är det mest mjölkprodukter som finns på handlingslistan. Det och mjöl. Och frukt. Steg för steg går vi mot att det är vi själva som producerat det vi äter. Nästa år kan jag förhoppningsvis även stryka mjölkprodukterna på handlingslistan.

Från jord till bord, från våra marker till vårt köksbord. Med oss själva som enda mellanhand. Det är en häftig känsla. En frihetskänsla. Som ger mersmak.

Det kan hända vad som helst i världen. Jag vilar i vetskapen om att jag kan förse min familj med rejäl näringsrik mat, vatten, värme och tak över huvudet. Jag har kunskapen, jag har resurserna. Och jag kan göra det på ett sätt som stärker den biologiska mångfalden, som ökar bördigheten, som inte utnyttjar någon annan människa i en svagare position, någon annanstans i världen. Och det ger en ro i själen som är svår att beskriva.

Så är vi självförsörjande? Det ligger i betraktarens ögon. Men varje dag tar vi små steg mot ett leverne som ger mer än vad det tar. För både mig som person och för jorden i helhet.

Hög tid för slutskörd!

16 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Kommer ni ihåg spenaten som jag sådde ute i en kallbänk i mitten av mars, när snön fortfarande var lårhög, och overall och mössa var det enda vettiga att ha på sig? Om inte, kan ni färska upp era minnen genom att klicka här.

Hur som helst så har vintersådden fungerat klockrent i år också, precis som åren innan. De sista dagarna i april började jag skörda, och sedan dess har det nästan inte gått en dag som vi inte ätit spenat. Soppa, stuvning, sallad, smörgåspålägg – men mest av allt precis som den är, strösslad i mängder över maten. Så gott!

Men nu är det slut för den här gången, för idag var det dags för slutskörd. Dels för att ge plats åt andra grönsaker, men också för att skörda innan bladen går i blom.

Till synes blev det en hel del som kommer bli soppa, paj, pannkaka och diverse stuvningar i vinter. Jag var till och med lite bekymrad hur vi ska hinna med att äta upp allt, känslan var att mängden var enorm.

Men det ändrade sig snabbt när jag hade förvällt den och portionerat upp för infrysning. När styvheten försvinner ur bladen och man kan packa ihop den, så blir volymerna något helt annat.

Vilket kanske är tur, jag hade aldrig fått familjen att äta spenat dagligen, hela vintern. Men nu är åtminstone botten i frysen grundad, så nu är det bara att fylla på vintermenyn med andra läckerheter från gården. Dill och morötter kommer nog härnäst!

Två veckor in i maj

13 maj, 2018 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Två veckor in i maj och grönskan har fullkomligt exploderat de senaste dagarna, vilket innebär att tempot skruvas upp rejält här hemma på gården. Tack och lov blir även min brännskada bättre vilket möjliggör att jag kan följa med i den starka ström av gårdssysslor som sveper med oss. Det är mycket som ska fixas den här tiden och med insikten om att naturen inte kommer invänta våra ambitioner och planer, så gäller det att arbeta smart och effektivt, länge och hårt. Och jag fullkomligt älskar det.

Vi har strategiskt delat upp oss på var sitt håll – jag tillbringar nästan all min tid i odlingarna och Millimetermannen sköter stängslingen av nya hagar. Och någonstans där emellan springer barnen och hittar på äventyr. Ibland är dem med någon av oss, ibland hittar de på eget. Ofta i en fantastisk blandning av verklighet och fantasi.

Jag själv försvinner i min målmedvetna kreativitet där ute i odlingarna. Huvudet och tankarna jobbar minst lika hårt som kroppen, och steg för steg kommer jag närmare det jag ser framför mig. Ibland kommer jag ihåg att dokumentera med kameran, men oftast inte. Tyvärr. Och kort som togs för bara några dagar sedan, känns redan inaktuella till följd av den långsamma explosion som försommaren innebär. För dagen efter är det alltid något nytt som hänt, bladen är alltid större och färgerna alltid klarare. Och det sista jag känner för är att sätta mig framför datorn och skriva.

De ord som kommer fram skrivs haffsigt ner i min gröna anteckningsbok. Ord som måste ut, men som jag inte riktigt vet vad det är. Meningar som måste få formas utan att granskas. Meningar som bygger historier, upplevelser, känslor – allt det där som jag finns där ute på gården. Där, i min verklighet.

Sen på kvällen, när mörkret säger åt mig att gå in, så är kroppen trött och huvudet lugnt. Jag mättar min hunger med mat som jag själv arbetat fram. Gör en planering för morgondagen och struntar i diskbänkens fullkomliga kaos. Sen lägger jag mig i sängen med ett leende på läpparna. Det är en slitig tid. Men det finns inget så gott som att somna efter dessa dagar. Med kroppen trött och magen mätt, tankarna lugna och själen nöjd.

Olyckan och tacksamheten över mamma-magen.

7 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

För drygt en vecka sedan spillde jag en kopp kaffe över mig. Det kan låta harmlöst och ofarligt, men den här veckan har lärt mig något annat. Framför allt har den lärt mig hur snabbt olyckan är framme när man minst anar det. Och att vara glad och tacksam över min mamma-mage.

Jag satt på en välkänt hamburgerhak tillsammans med min son, med lättnad och tacksamhet i kroppen. Vi hade nyss lämnat jourmottagningen efter en ordentligt omplåstring av hans tumme och vi belönade oss själva med att mätta våra magar. Och jag tänkte avnjuta en kopp kaffe medan han tuggade i sig maten. Och det var väl ungefär där det sket sig, så att säga.

Koppen var skållhet, så jag tog den högt upp, precis där locket smiter åt. Vilket det inte gjorde. För i samma sekvens som jag förde muggen mot munnen så kände jag hur muggen gled mellan mina fingrar. En kopp skållhett kaffe, rakt ner över mage och lår. Och då är det svårt att inte drabbas av visst adrenalinpåslag. Min första insikt var att kyla ner, så jag sprang in på toaletten. För att lika snabbt konstatera att de där handfaten håller inte för en vuxen kvinna att hiva sig upp i, vilket gjorde att jag avstod. Vilket var ett bra beslut. Men det var efter det som jag tog ett av de sämsta beslut som jag någonsin tagit. Det självklara utifrån olyckans dignitet vore att avlägsna det som fortfarande brände och så snabbt som möjligt kyla ner huden. Att kasta av sig kläderna och skrikande hoppat upp på disken för att snabbt få hjälp att kyla ner låren, hade med andra ord varit ett väldigt bra beslut. Men det gjorde jag inte. Istället gick jag fram till en personal, bad så väldigt mycket om ursäkt att jag tyvärr inte kunde städa upp det kaffe som jag spillt ut, och sen tog jag min son i handen och gick ut till bilen, medan huden bokstavligen krullade sig på låren. Sån jävla idioti.

Men det var så jag gjorde, och jag vet inte om vi ska beskylla jante, den svenska kulturen, eller min egna envishet för det – jag kan bara konstatera vad som hände. Och händer det dig, så se till att ta ett bättre beslut…!

Innan den kvällen var slut så hade jag tillbringat några timmar på kirurgavdelningen, där de avlägsnat den döda huden och bandagerade mig ordentligt. Sedan dess har jag gått som en överkörd anka. Det lilla jag har rört mig, vill säga. Jag har bävat inför att duscha och jag har känt mig som en världsmästare när det har varit avklarat. Och varje gång jag ser såren, så har jag varit så tacksam över min lilla mammamage, som liksom som ett utskjutande tak över den kvinnliga härligheten, skyddade mig från en verklig katastrof. Fina, fina, mammamage, jag ska alltid vara dig evigt tacksam!

Och mitt i vårbrukets upplopp, blev jag alltså tillfälligt rörelsehindrar. Så oerhört frustrerande det har varit, och är. Och ändå, so oerhört tacksam över att det inte blev värre. Det kan alltid vara värre. Men så, idag, fick jag en ny typ av omläggning av såren och kunde helt plötsligt röra mig lite mer fritt – vilken lycka! Från överkörd anka så levlade jag upp till gammal tant i rörelseförmågan. Jihooo!

VÄLKOMNA!

2 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!

Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.

Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!

För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.

Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?

I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!

Startskottet har gått!

24 april, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jisses! De sista veckorna har varit oerhört intensiva och händelserika. Det började med att vi skulle ner till småland för att titta på en tjur till kvigorna, men slutade med att vi hamnade i Kramfors, norr om Sundsvall. Där hittade vi en jättestilig norrlänning med långa ögonfransar som kommer flytta hem till oss senare i sommar. Så förhoppningsvis blir det kalvar till nästa säsong! Om gu´ vill å räskappen höll, som mormor hade sagt. (översättning; om gud vill och redskapen håller..).

Sen har födelsedagsfiranden avlöst varandra och mitt bland ballonger och fikabröd så flyttade ett gäng hönor in på gården, ledda av tuppen Tor. Och nu förstår jag varför folk har tjatat om varför vi inte har några hönor – avkastningen är oerhört hög i förhållande till insatsen. Aktier står sig slätt i jämförelse. Jag ska redogöra för det längre fram….

Efter att vi inhyst hönorna åkte jag ner till västgötaslätterna och lärde mig göra hälsoundersökning och exteriörbedömning på kor. Med andra ord, ta tempen, lyssna på hjärtat och kolla av kroppens uppbyggnad och proportioner. Eftersom jag arbetat som sjukgymnast så är jag relativt van att syna och bedöma kroppar, men lite annorlunda är det med nötkreaturen. Av flera olika anledningar, men sammanfattningsvis så lärde jag mig mycket som jag tog med mig hem till vår lilla skogsgård.

Och väl hemma på skogsgården så hade våren passat på att smälla av startskottet för den här säsongen, vilket gjorde att jag kände mig lite sen i starten och drabbades av mental mjölksyra innan jag ens hunnit sätta på mig gårdskläderna. Men nu börjar det ordna upp sig. Det gäller bara att hålla koll på varför man lever, ungefär.

Och parallellt med allt dessa så håller jag på att arbetar i det tysta, för att erbjuda en bättre plattform för er läsare och för mig som bloggande bondmora… Det närmar sig en förändring, so stay tuned!

Full fart på livskraften!

13 april, 2018 / SlaktarStina / 1 kommentar

Solen har stått högt och klar på himlen hela veckan och jag har varit för uppslukad av arbetet här på gården för att kunna skriva något. Meningsfulla dagar fyllda med jobb, där svetten pärlas i pannan i samma takt som den porlar från taken. Livskraft!

Kommer ni ihåg att jag pulsade genom snön och gjorde mina första sådder för några veckor sedan? Om inte, så kan ni läsa om det genom att klicka här. Hur som helst, då såg det ut så här.

Snön nådde mig upp på låren och det var ett par minusgrader. Sedan dess har sådden genomlevt köldperioder där termometern visat under -10 växlat med dagar där solen strålat och snön droppat från taken. Och nu ser det ut så här.

Och smyger man närmare, på den hårda skaren, som ibland bär och ibland inte, och kikar in under det skeva locket – så ser det ut så här.

Full fart på livskraften! Och det gör mig så lycklig att veta, att om några veckor så kan vi festa loss i pinfärska grönska från odlingarna. Nu börjar det!

Den finaste gåvan.

10 april, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.