Livskraft i samspel

Kategori: Djur och Natur (Sida 2 av 28)

Om stora koflyttarhelgen.

Första juni och stora koflyttarhelgen är avklarad. I fredags sorterade vi djur och skjutsade hit och dit för att få dem på rätt ställe inför sommaren. Det hela gick hur fint som helst och jag är riktigt imponerad över att vi fick till logistiken så bra och lyckades genomföra hela spektaklet! Ett gäng fick åka in på sommarkollo i stan, ett par fick åka på sommarkollo till våra vänner i Mjölnarbacken och kvar blev ungdomsgruppen i Norrbo. Lite lätt förvirrade, eftersom samtliga större ledardjur förflyttats till andra vyer.

På lördagen var det sen dags att flytta den förvirrade ungdomsgruppen till nya marker. Vi hade fin uppslutning från Norrbo-folket, och gick sen med gruppen längs vägen och ner i den nya hagen. Människor var glada, solen lyste genom de nyutsprungna björkkronorna och kvigorna var lugna och imponerade samarbetsvilliga.

Det är sådana stunder som man undrar varför man inte vallar runt kor hela dagarna istället. Liksom skit i stängsel, jobb och allt annat hitte-på, släpp korna och människorna loss och låt oss njuta av livet! Ungefär så.

På söndagen kom eldprovet. Då var det dags för korna och kalvarna att promenera från Stakheden ner till hagen vid OK. Jag vet inte hur långt det är, men vi har inte gått med dem så lång förut, och inte med så små kalvar. Men det var inget att oroa sig för – det hela gick fint. Med viss tvekan vid ett farthinder och vid en bro, men det löste sig efter lite busvisslingar. Inte av mig dock, såna talanger besitter jag inte. Kanske kan jag lära mig, kanske inte.

STORT TACK till alla er som var med och genomförde den här helgen .- ni är fantastiska. Nästan så jag skäms lite grann, när jag ser alla er som ger av er tid och engagemang för att jag har kommit på nån idé om att kor har ben och kan gå dit de ska. Tack.

Och jag kan inte mer än reflektera tillbaka och påminna mig själv om tiden då jag var hypernervös över att flytta mina fem kvigor ett trettital meter till den nya hagen. Det känns så avlägset. Tänk om jag vetat det här då.

Kreaturens kulturupplevelse.

Det finns vissa dagar då man vaknar, och tror att det är en dag som alla andra dagar. Ända tills telefonen ringer och en trevlig man i andra änden av tråden, undrar om han får spela cello för mina nötkreatur. Jag får frågor av alla dess slag, men den här var ny – det ska erkännas!

Jag är inte den som vill neka mina älskade djur en egen musikupplevelse, så jag svarade såklart ja. Och hela dagen gladde jag mig åt alla samtal, glädje och kreativitet som de här korna lockar fram hos människor. Och väntade med spänning på att få se, hur nötkreaturen skulle reagera.

Det visade sig, att i grannbyn finns en man vid namn Erik Nordström, som kan prata med kossor – via sin cello. Kolla in den här filmsnutten. (Klicka på den färgade texten så kommer du till länken) Oerhört bra att veta, om jag en morgon vaknar och alla nötkreatur är utspridda på byn – då ordnar vi cellokonsert helt enkelt!

Men Erik kan uppenbarligen så mycket mer än så, för i den här filmsnutten får sig nötkreaturen en liten kulturupplevelse i finaste form, när han avslutar med ett musikstycke. Vackert!

Så nu hoppas både jag och korna på ett nykomponerat stycke som vi kan döpa till Ko-polskan-kring-Norrbo. Det hade varit grejer det! Inspiration finns att finna på lördag – då ska nämligen detta gäng dansa vidare längs Norrbovägen till en ny hage. Om det blir harmoniskt och vackert eller kaotiskt och stressande, det återstår att se.

Tack Erik för det glädjande klippen!

Kalvningens slut, filmmakare och visioner.

I helgen avslutades årets kalvningssäsong. På morgonen möttes vi av första-gångs-kalvaren Ellen som fött en fin och välmående kvigkalv, och framåt sena eftermiddagen märktes det att stora Dora också var på gång.

Jag har ju varit lite nervös för Doras kalvning, eftersom hennes kroppshydda intagit enorma proportioner. Det är tredje året nu som vi säger att hon måste ha två därinne. Och det är tredje året som det visar sig att vi har fel. Och det är tredje året som kalvningen flyter på hur fint som helst. Jag ska sluta nervösa mig helt enkelt.

Hur som helst så var det en stor tjurkalv, som är så där ovanligt vacker. Den har fått namnet Dario, efter regissören Dario Argento. Men det är inte jag som hittat på namnet till kalven. Upphovsmakare till kalvens namn är filmaren Johannes Graaf, som var på plats med sin filmkamera och förevigade stundens mirakel.

Johannes Graaf driver Södra Dalarnes TV – gå in och följ deras FB-sida här, så missar du inte något av hans filmprojekt. Titta gärna igenom tidigare material också, det finns många fina filmer och texter med lokal och historisk koppling till bygderna här omkring! Och vill du se kort-filmen som han gjorde hos mig och korna tidigare i vintras, så hittar du den här.

Så nu är kalvningssäsongen 2021 avklarad. Tio kalvningar under fyra veckor och jag pustar ut. Samtidigt nås jag av min vän Tomas på Bältaregården utanför Falköping – han har märkt 10 nyfödda kalvar innan lunch. Det ger perspektiv. Och visioner. Kanske mest det sista.

Vårbruket.

Vårbruket är igång och för oss innebär det arbete med stängsel och flytt av djur. Ungefär som resten av året egentligen, men med lite mer intensitet.

Vår vision är att bygga livskraftiga permanenta gräsmarker som kan förse djuren med mat både sommar och vinter, med minimal inblandning av maskiner. Där gödseln och djurens tramp och ätande blir till en resurs för att stärka livskraften, för att få det att växa mer och skapa jordar som är tåliga i både torka och regn.

Vi tror att det är vägen för oss att gå, i en tid när stora förändringar behöver göras för att bygga ett samhälle som tål framtidens utmaningar.

Det är inget som görs på en pisskvart, men vi har hela livet på oss att skapa någon bra för generationen efter oss, så vi gör vad vi kan, med vad vi har, under den tiden som står oss till förfogande.

Det är sällan som vi följer industrinormens förväntningar om hur ett lantbruk skall skötas, men vi tänker att ska vi skapa något bättre än det som varit, så måste vi också göra och tänka annorlunda. Hittills har vi lärt oss massor, och hittills är vi mycket tillfreds med de resultat vi ser under de år som vi varit igång. För djuren, mår bra, människorna mår bra och och jordarna och vattnet mår bra – vad kan man mer begära?

Så därför flyttar vi massa stängsel nu i vårbrukningstider, och under kommande månader, och så länge som vi bara kan. Den här veckan hade jag förstärkning av ungdomen. Med fullt rimlig attityd, måste jag säga.

Förutom att sätta stolp, rulla tråd och valla förvirrade kalvar, så kläckte han en lösning på ett problem som min vuxenbegränsade hjärna inte klarade av att lösa. Nu ska vi bara bygga lite prototyper och experimentera lite. Funkar det som han tänkt sig så är det helt genialt. Enkelt, men genialt.

När vi flyttar stängsel så ger vi djuren tillgång till en ny yta med växtlighet, samtidigt som vi stänger av den yta som de kommer ifrån. Djuren har tillgång till den nya ytan 1-3 dagar, beroende av omständigheterna. Genom detta förfarande får vi det jämt avbetat, trampat och gödslat, medan växtligheten får en schysst chans att återhämta sig och växa sig starkare till nästa gång djuren är tillbaka.

På bilden nedan syns tydligt vart de har betat innan de fick dagens fålla. Om några veckor, eller kanske till och med dagar, kommer man kunna se hur gräset börjat återhämta sig i de tidigaste fållorna. När de på nytt skjuter upp gröna blad som skall fånga solljuset, suga åt sig koldioxid och omvandla det till energi och syre för jordelivet. Och hela området kommer skifta i olika nyanser av grönt, beroende på vart i utvecklingsstadiet växtligheten befinner sig. Det är en häftig syn.

Väntan, kroppar och det kalla april.

Även fast vi väntar och väntar på att de sista klavarna ska komma ut, så är jag bra tacksam över att de inte kom under den gågna veckan. Det har blåst isvindar och regnet har blandats med snö. Både kalvar och kor klarar vädret fint, men för de fundersamma och klena människorna runt omkring, så är det mer tveksamt.

Nu är det två individer kvar som ska kalva. Ellen, som bär på sin första kalv, och Dora som bär på sin tredje. Om det nu bara är en, det vet man ju inte. Det kan ju vara två. Och Dora är av den kroppstypen att vi varje år är övertygade att det är två därinne i magen. Hon är rund som en tunna, minst sagt! Och i år är inget undantag.

Vi brukar också oroa oss för att det istället för två kalvar, är en jättestor kalv och att det ska bli väldiga problem vid förlossningen. Inget av detta har hänt, varken tvillingar eller någon jättekalv. Hon är helt enkelt bara av kraftig benstomme och blir väldigt rund i havande tillstånd. Hittills har det i alla fall varit så. Vi håller tummarna för att det är så i år också.

Och innan någon förfärar sig över att jag kommenterar Doras kroppshydda, så är hon helt okej med det. Hon har även full tillåtelse att kommentera min. Vi båda är nämligen rörande överens om att man har ju den kropp man har, och så är det med det. Och om någon lägger några värderande ord i sina kommentarer, så säger det ju mer om deras värderingar, än om den kropp de av någon anledning valt att kommentera. Det är vår inställning. Man kan ha en annan om man mår bättre av det.

Och för att ni inte ska funder allt för mycket över snömängden på föregående bilder, så är bilderna inte tagna den här veckan, utan tidigare i april. Men de symboliserar lite känslan av april 2021, med all sin kyla och ogästvänlighet. Nu längtar jag efter vår och värme, gräs som växer, bin som surrar och löv som spricker ut! Och de sista kalvarna – jag är för otålig för denna väntan!

Kalvningstider och bild-kavalkad.

Kalvningstider och jag vet aldrig hur dagen blir. Det är spännande och jag tillbringar mycket tid i hagen. Tänker att jag ska skriva om dagens upplevelser, men sen när kvällen kommer är jag för trött. Somnar som en klubbad säl, solbränd och vindpinad i ansiktet.

Hittills har det kommit 7 kalvar, varav 6 stycken nu skuttar omkring i hagen med sina mödrar. En kalv tog vi beslut om att avliva, då det visade sig att den var blind. Det var inget roligt beslut, men det är de besluten som vi måste klara av att ta. Det kostar alltid massa tårar och energi, både från barn och vuxna, men jag tänker att den reaktionen är ett sundhetstecken. Att vi lever och är mänskliga. Att det vi gör har betydelse. Känslor är inte farliga – de finns där för att vi lever, fullt ut.

Men det är också de ledsamma upplevelserna i samband med kalvningen, som gör att jag till fullo kan glädjas och förundras över alla gånger som det går bra. Att få observera hur kon väljer sin plats i hagen när förlossningen drar igång. Hur det lilla livet kommer ut och kon som instinktivt börjar slicka den ren, se anknytningen som tar vid.

Den lilla kalven som vinglar upp på sina ben och letar sig fram till juvret, trevande men ändå så målmedvetet. Hur den tillslut hittar rätt och girigt slurpar i sig den feta råmjölken. Kons omhändertagande sätt, mödra-ljudet som den frammanar, och omsorgen.

Kalvens skuttande och rörelseglädje. Och kon som sen oroligt svansar efter, när kalven drar iväg för att med nyfiken blick och noll konsekvenstänkande, upptäcka världen. Det är en så fin del att få stå på första åskådarplats och bevittna!

Just nu väntar vi på 3 kalvar till. Lite som att vänta på jultomten. Fast tusen gånger bättre.

Senaste ägg-nytt!

I höstas pausade vi hönseriet, trots stor efterfrågan på äggen och fantastisk uppskattning från alla er kunder.

Det var ett svårt beslut att ta, men var helt klart rätt beslut för vårt välmående. Ibland vill man mer än vad som är rimligt. Det är inget fel i det, felet uppkommer om man aldrig inser det. Men det gjorde vi, den här gången, och har nu en tillfredställande vinter bakom oss och ser nu fram emot sommarsäsongen med glädje, längtan och glöd i blicken.

Det blir ingen hönsvagn för oss i år, men ingen gråter för det, för lokalproducerade ägg från regenerativa bönder blir det ändå – jippie!

Ann och Staffan kör nämligen igång med en hönsvagn den här sommaren och äggen kommer finnas till försäljning nere i boden på Stakheden – hurra! Jag har kan inte till fullo hitta ord för min glädje i detta, och jag är lika säker att jag delar den glädjen med flera i bygden som saknat de fantastiska äggen.

Det dröjer ännu några veckor innan hönsen är på plats, och det dröjer ännu några veckor innan äggen börjar komma. Men förberedelserna är i full gång och när det återigen finns ägg till försäljning så kommer ni få veta det – to be continue och hurra för Ann och Staffan!

En eftermiddag i februari.

Tio dagar in i februari klarade vi oss, sen kom den obligatoriska februariförkylningen som ett brev på posten. Jag har väntat på den. Inte för att jag vill att vi ska vara sjuka, utan mer för att det är vad som väntar i februari med barn i förskole- eller skolålder. Kanske har jag tillslut lärt mig det, efter åtta år som förälder.

Och det är när energin inte riktigt räcker till, och den täta näsan retar lite för mycket, som han kryper nära intill mig. Och jag håller om honom, på det sättet som en mor håller om sin son, och frågar vad jag kan göra för honom.

Följ med mig ut till stenen, säger han. Min egna stora sten. Jag mår bra när jag är där, och nu behöver jag må bra.

Jag förundras över klokheten i denna lilla kropp, och jag skjuter upp dammsugning och allt annat oviktigt. Vi klär på oss kläderna och går ut. Det har börjat skymma och vi pulsar ut i snön bakom huset, med sikte på den stora granen som döljer stenen som jag inte visste fanns.

Det tar ett par minuter att komma dit. I långsamt tempo. Och jag fylls av en värme och tacksamhet över att vi bor som vi gör, i enslighetens enkelhet. Där vi kan huka oss fram genom snötyngda granar, och samla kraft vid en stor sten, bara ett stenkast från huset. Mellan lavklädda stammar ser vi fortfarande det faluröda huset och röken från skorstenen. Och ändå – mitt i skogen.

I skogens rum eggas fantasin, och trevande lekar hackar igång, men uthålligheten finns inte där. Men vi har frisk luft i lungorna och kylan nyper vaket i våra kinder. Blicken blir lite klarare och ryggen lite rakare. Bit för bit tar vi oss fram genom den lösa snön, ut mot vägen och de 100 metrarna hem igen.

Men sen är benen trötta, och syftet med utevistelsen nådd. Och när jag ivrigt ändrar inställningar på kameran och gång på gång försöker fånga den vackra himlen som liksom strålar ut från bergen omkring oss, så suckar han och säger; himlen kommer tillbaka imorgon. Nu går vi hem. Och jag inser att han har rätt.

Vi kommer hem. Och fast vi aldrig lämnade tomten, så gav den här turen så mycket av allt vad vi behövde. Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Stjärnhimlen och livet.

De är vackra stjärnorna, där de glittrar som utströdda sockerkorn runt mångubbens sken. Det är lätt att förföras av dess skönhet, och förblindat titta ut i allt det oändliga, glittriga, svarta. Förlora sig själv i tankar om livet.

Och kanske är det inte så konstigt, för alla bär vi en del av stjärnhimlen i oss. Det kan låta symboliskt och vackert, men är i själva verket fakta. Det som finns därute, finns i mig. Och i dig. Och jorden under våra fötter. Det är samma byggstenar, och just de byggstenarna formade dig och mig, och jorden som ger oss livet. Och den dag vi dör, för det ska vi alla göra, så blir vi mat till andra varelser på denna jord. Som bryter ner oss i alla våra beståndsdelar och låter de bli tillgängliga för allt det liv som vill växa, spira och föröka sig. Som ett legobygge som plockas isär när det gjort sitt, och blir till glädje i nya kreationer i jordelivets ständiga kreativitet.

Precis som vi låtit andra liv blivit byggstenar åt vår egna kropp, när vi försatt dem i vårt eget matspjälkningssystem. Morötter, och broccoli, kål och kött. Mjölk, bönor och potatis. Liv som växt sig starka via jorden, och som i sin tur bygger det liv som är du och jag. Och en dag återförs vi till jorden, och alla våra  byggstenar frigörs för andra livsformer på denna planet.

Och jag tänker på det, när jag i mörkret går vägen ner. Det knarrar under mina fötter och den krispiga snön glittrar i månljusets sken. Kylan biter i min kinder, det är kallt. Men framför allt är de vackert, så oändligt vackert. Fullmånen kastar skuggor över den böljande snön och ingen pannlampa behövs. Det är en tacksamhet att få vara vid liv, nätter som denna.

Sen öppnar jag den stora rostiga porten. Där inne hänger kroppen av den stut som vi behövde avliva förra veckan. Jag fascineras av musklernas estetik och lagret med fett som omger dem. Funderar på fotosyntes och jorden och gräset, som i livets magi omvandlats till detta stora stycke kött som hänger framför mig. Det är vackert, så oändligt vackert. Och ändå så makabert. Jag skänker en tanke till mitt 15-åriga jag som i en känslomässig etikstorm sjönk ihop i skolkorridoren och grät efter att ha dissekerat en fisk. Hon förtjänar all respekt. Vart hade jag varit utan henne?

20 år senare ska jag stycka en stut. Jag kontrollerar lufttemperaturen. Försäkrar mig om att den bitande kylan inte kommer att tjäla kroppen. Vi har säkrat upp på alla sätt vi kan, men man kan inte vara tillräckligt säker. Till helgen får vi hjälp med hantverket. Låta knivbladet följda senskidor och anatomi, och låta kroppen bli till biff, filé, innerlår och entrecote. Som varsamt paketeras och fryses ner. Mat för ett helt år, till mig och min familj. Från jorden, från solen, från gräset.

Jag stänger porten. Vandrar långsamt vägen upp. Tittar upp mot stjärnhimlen och förlorar mig i tankar om livet. Till våren fyller jag 35. Om jag lever till dess, det vet ju ingen. Men jag vet, att den dag jag dör, så bryts min kropp så småningom ner. Och mina små beståndsdelar blir tillgängliga för nytt liv. Kanske för trädet som sträcker sig mot himlen. Kanske för daggmasken som krälar i jord. Kanske för gräset som sträcker sig mot solen. Kanske för djuret som betar i skuggan av träden. Kanske kommer jag finnas i dem alla, så som en bit av stjärnhimlen finns i alla oss.

Där livet leker dansar döden.

Gårdagens plan var att jag skulle ha en administrativ dag och bland annat skriva ett inlägg med anledning av den fina filmen som Johannes Graaf från Södra Dalarnes TV gjorde med mig och kossorna, (du kan se den om du klickar här).

Men livet ville annorlunda. För under tillsynen och den dagliga skötseln av korna, så hittade vi en skadad stut (=kastrerad tjur) under ett träd. Vi anande oråd direkt, för djuren brukar inte lägga sig ensamma, så långt bort från flocken, om de mår bra. Ganska snart insåg jag att den här dagen kommer inte bli någon annan lik.

Efter noggrannare undersökning, rådgörande och stöttande samtal, så stod det klart att troligtvis är det en fraktur och stuten behöver avlivas. Den typen av beslut är aldrig roliga att ta, men den här gången var det inte svårt. Inte för att jag börjar bli van, utan för att allt annat vore en plåga för djuret. Men stundens allvar är tungt att bära.

Vi sköt honom i hagen, under träden. När själen lämnade ögonen, föll tårarna. Kvar i snön låg en kropp utan liv. Vi stod tysta och stilla, hand i hand och lät tårarna få rinna klart. Sen var det bara att torka de våta kinderna och kavla upp ärmarna.

Vi körde hem kroppen till gården, och i pannlampornas sken bearbetade vi den för att bli till vår egna föda. Ett tätt duggregn föll i mörkret utanför, och från den varma kroppen bildades ånga som letade sig upp mot taknocken i det gamla slakteriet. Och kanske var han med oss, Slaktar-August, när vi för första gången hissade upp vårt egna djur i gårdens slakteri, som han byggde för 100 år sedan. Det var en annorlunda stund.

Kvällen var sen och barnen hade redan somnat när vi stupade i säng. Trötta och frusna, men ännu en erfarenhet rikare. Tacksamma över att vi kunde ta reda på kroppen, tacksamma att vi båda fanns hemma och kunde göra detta tillsammans. Tacksamma över de handlingskraftiga barnen, som bara finner sig i läget, beställer lite kort på hur djuret ser ut inuti och sen går och lägger sig alldeles på egen hand.

Så idag är vi lite slitna. Allting har en första gång, och i går var en sådan dag. Men vi redde ut det också, och antagligen var det inte sista gången även om jag hoppas att det dröjer länge mellan gångerna. Nu ska jag försöka beta av de administrativa grejerna som inte blev gjorda igår.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2026 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑