Måndag och det är lite segt. Lite motigt. Lite vemodigt. Det här är sista veckan som det är sommarsäsong och vi är två som arbetar med verksamheten och gården. Nästa vecka kallar Millimetermannens lönejobb och jag blir själv med att rodda den här cirkusen. Jag har gjort det förut, och jag gör det igen, och det kommer att gå bra – men det är alltid vemodigt när sommarsäsongen tar slut. Det är fint att arbeta nära varandra. Vi är ett bra team, ändå. Och vilken tacksamhet att få känna så.
Det är ju inte alltid sant i alla situationer i alla tider. Jag kan minnas en höskörd där vi båda var stressade, varma och trötta. Det hela handlade om att saker inte gick som vi tänkte, attityder och tolkningar, röstlägen och kroppsspråk, förutfattade meningar och inlärda beteenden från en tid som inte var vi. Vi skrek åt varandra och tillslut kastade jag hörselkåporna i backen och satte mig och surade i ett dike. Magnus tröck hårt på diverse knappar, svor långa ramsor och trampade aggressivt på gasen. Det gjorde ju inte saken bättre för någon av oss. Och inte blev det några balar gjorda heller. Så vi båda fick ta några djupa andetag, svälja vår stolthet och ta oss i kragen för att få jobbet gjort.
Eller alla gånger man har sorterat djur – HERREGUD! Vill du testa din relation, så ska ni se till att sortera och flytta djur tillsammans. Det är det ultimata relationstestet! Kanske kan bli en affärsidé riktad mot uttråkade stadsbor som funderar kring om relationen är något att sats på? Har man sorterat djur tillsammans och fortfarande vill vara tillsammans efter det – ja, då finns det goda förhoppningar.
Nog om det. Det är måndag och om en vecka får jag anledning att längta till helgerna. Det är en tacksamhet att få känna längtan. Det stärker känslan av förnöjsamhet.
Men nu behöver jag ta tag i dagen. Det ska röjas under stängsel, ges ny fålla, kommunicera med köttkunder och göras bokföring. Köras vatten, fylla på mineraler och i bästa fall hinner jag en sväng till tippen också. Sen är det mat och träningar, tvätt och räkningar. Livet alltså. Det är så fint att få vara med.
Igår var sista dagen på sommarlovet och jag sommarlovs-sanerade. Tog tag i de där hörnen som jag prioriterar bort under sommarlovet. Torkade rent i fönstren, sorterade upp cyklop och fiskegrejer och fotbollar och tältpinnar och bortsprugna strumpor och vattenflaskor och pennor och diverse kreativa projekt av oklar karaktär. Ni vet, sådana där impulsprojekt från barn som gett skratt, glädje och kalla barfota fötter i sommarskymningen – men som i vuxnas ögon sen mest ser ut som skräp.
Det fanns en tid då jag höll på att bli tokig på alla dessa saker som skräpade överallt, oavsett hur mycket som plockades undan. Men den här sommarlovet har jag blivit tonårsförälder och insikterna som kommer med det är vasst som ett svingande svärd. Varje dag så tränger sig vuxenvärldens måsten och krav allt tätare inpå. Så jag plockar ihop resterna av sommarens projekt med tacksamhet. Kanske är det här det sista? För en dag, så är det så. Och jag kommer inte veta om det.
När saneringen var halvt genomförd drog vi iväg på fotboll. Handlade lås till skolskåp och funderade på hur man lära sig att inte tappa bort nycklar. Lär man sig någonsin det? Kanske behöver man lära sig hur man ska agera när det händer? Kan man ens lära ut det? Och när går bussarna? Och varit ifrån? Och jag har inga svar, för jag fattar inte appen, och det var 13 år sedan jag åkte buss i den här kommunen. Och då bläddrade jag i min tidtabell av papper och betalade med kontanter på bussen. Jag är med andra ord ett retroföremål i det här sammanhanget.
Men det fina med att bli tonårsförälder, är ändå, att jag behöver inte ha några svar. För det är inte jag som ska åka och det är inte jag som ska hålla reda på min nyckel. Så jag guidar. Hur man kan hitta svar på de frågor man har. Och ibland finns inga svar. Ibland är den enda riktlinjen; lös det. And don´t be an asshole meanwile.
Så nu kickar det igång, vardagen. Skola och läxor, väckningstider och aktiviteter. Måndag till torsdag, torsdag till söndag – och sen om, och om igen. Tills morgonen är mörkt, luften är kall och eftermiddagarna fylls av helljus som slingrar sig fram på vintervägar mellan byarna. Och man knappt ens minns, hur gräset kändes under fötterna och solen som bländade och värmde.
Och det finns något fint i det. Att allting är i ständig förändring. Så man påminns om att ta vara på stunderna som är. Att tacksamt plocka ihop hopprep, hammare och brädbitar som utgjorde sommarlovsprojekt av oklar karaktär. Att få längta till ljus och lätta kläder igen. Att serveras kontrasterna, för att få förmågan att uppskatta och förnöjt glädjas åt de dagar som är livet. Men än är vi inte där, i mörkret och kylan. Så vi kickar igång vardagen. Men ännu finns tid för cyklopet att åka fram igen.
Det gick att andas i morse. Sådär djupa, friska andetag och luften kändes sval mot kroppen. Jag huttrade till och med, när jag letade mig ut bland skogens träd och gulnande gräs med hunden som sällskap, på dagens första tur.
Det är varma veckor som ligger bakom oss. Varma veckor med mycket jobb, då de alltid sammanfaller med vår mest högintensiva tid. Det hör liksom ihop. Att svettas bort i en traktor och brännas under solen ute på åkern. För att sen kunna njuta av svalkande bad som sköljer bort hudens lort och kladd och som gör den grumliga hjärnan klar och lugn igen. De baden är oslagbara, och jag kan bara beklaga om ni missar dem.
Skörden är nu bärgad och vi kan konstatera att det har varit ett fint år. Det växer som tusan! Så vi hinner heller inte riktigt med med betet, djuren skulle ha varit fler, men nu är de inte det. Det är en balans det där, att ha rätt antal djur i förhållande till allting annat.
Att vara klar med skörden innebär en stor lättnad. Det kan vara jobbigt fysiskt i värmen, men framför allt är den jobbig mentalt. Att inte vet hur det ska bli. Att gång på gång kolla på väderprognosen som ändrar sig – ska vi våga slå av gräset? Hur mycket? kommer maskinerna att hålla? Allting står i ständig akutjour för att köra igång skördecirkusen. Eller för att ställa in den.
Man vet att man kommer ta sig igenom det, men man vet aldrig vad insatsen och resultatet kommer bli. Det är en jobbig känsla. När allting med grässkörden är förbi så vet man, Och vetskapen ger ett mentalt lugn. Man vet vad man har inför vintern, och får förhålla sig till det. Då vet man om maskinerna höll och hur många balar som det blev.
Och där är vi nu. Och nu ska vi jobba ikapp allt det där som fick stå åt sidan medan vi skördade gräs. Röja under stängsel för diverse djurflyttar står högst på agendan. Så den senaste veckan har vi mest dansat runt med röjsågen, även om Magnus skött största delen av det jobbet.
Någon ska laga mat, tvätta och ta hand om allt det där andra också. Det där som är helt jävla skitviktigt att det fungerar för att hårda arbetstoppar ska vara möjligt. Att livet inte bara ska vara ett pussel som aldrig går ihop. Det är lätt att glömma bort, att det utgör hela grunden för att livet ska flyta och fungera, och familjen ska må hyffsat bra under tiden.
Jag är så less på att det arbetet glöms av. Jag är så less på att det under decennier har nedvärderats till något med låg status och oviktigt. För mig handlar inte jämställdhet om att alla ska göra lika mycket av samma saker. Jämställdhet handlar om att värdesätta alla insatser som leder mot gemensamma mål lika mycket, oavsett vilket kön de inblandade har. Man är ett team. Och man löser det. Tillsammans. Man hjälper varandra, stöttar upp där den andra brister. För att sen få samma stöd tillbaka. Respekt och kommunikation och gemensamma visioner.
Och det gör mig riktigt jävla skitförbannad att tänka på hur matlagning, konservering, städning, omhändertagande, omvårdnad, omtanke och dylikt har nervärderats. Och hur det har fått människorna som utfört dessa uppgifter att tro att de gör något oviktigt, något sämre, något att skämmas över. Fy fan för det! Det är ju de människorna som får livet att gå runt!
Så nu ska jag ställa mig vid spisen och laga mat till min familj. Inte för att jag är kvinna. Utan för att det är viktigt och värdefullt. Och för att jag hellre gör det än utför de uppgifter som min partner just nu gör.
Tänk vad skönt det är att bli äldre och börja tänka själv.
Det är ett år sedan jag fick äran att hålla midsommartalet i Grangärde kyrka. Det var en magiskt stund, med mer folk än vad jag hade förväntat mig. Jag var lite nervös, men på ett bra sätt. Så där så att rösten till en början liksom vibrerade, för andetaget satt för högt i bröstet och knäna kändes lite svaga. Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, men det hände då.
När jag talar inför folk, så är det oftast om hur vi gör saker eller om en historia som varit. Men talet som jag höll i kyrkan kom från det innersta rummet i hjärtat. Att öppna den dörren är kraftfullt, men också så oerhört sårbart. Man vet liksom inte riktigt hur det ska mottas. Men jag valde att göra det. Och reaktionerna och mötena som därefter utspelade sig utan för kyrkans portar – kommer jag alltid bära med mig.
Den stunden som vi tillsammans upplevde där i kyrkan, midsommardagen 2024, kommer aldrig gå att återskapa. Men härmed har jag lyssnat på önskningarna om att publicera talet på bloggen. Jag ville inte göra det i skrift, då det är skrivet som ett tal. Men med hjälp av de fantastiska människorna Johan Bodin och Louise Nordström, så har jag fått hjälp att få fram den här videon. Jag tänkte mig typ en liten mikrofon, men de radade upp hela sin proffsutrustning och jag blev nervösare och mer spänd än vad jag någonsin var i kyrkan. Det var en väldigt fin kväll med fina människor och jag känner stor tacksamhet över att de gjorde detta möjligt.
Den här midsommardagen ska jag inte hålla något tal. Igår var det finklänning och lövad stång, vänner och god mat, men idag väntar stövlar och koflytt. Svett i pannan och jord under naglarna. Imorgon är det klänning, mat och människo igen.
Livet är fantastiskt i sina kontraster. Låt oss förundras, njuta och hylla förmånen att få finnas till. Just här, just nu, i det här andetaget. Håll dig själv i handen och våga.
(och till alla dräktpoliser – jag gjorde så gott jag kan, med de förutsättningar som var, och mer än så kan jag inte göra. Bättre lycka nästa gång!)
Det är den tiden nu. När sommarlovet är pinfärskt men vi minns inte ens hur skoldagarna kändes. Den tiden när andra människor ”checkar in” för semester och vi varvar upp för toppen på högsäsongen. Det är den tiden nu.
Den tiden då ljuset är med oss och vi går upp tidigt för att hinna göra så mycket som möjligt innan barnen vaknar. När kvällarna är ljusa, så man passar på att fixa lite då också. Och det är stängsel som ska fixas, och gräs som måste slås och lupiner som stillsamt hotar allt som hyllas i varenda sommar psalm som ekar mellan kyrkväggarna och på skolavslutningar.
Och det är den tiden då det är fotbollscup och rymmande kalvar, skolavslutning och maskiner som måste fixas, tältnätter, kalla bad och de sista plantorna som ska i jorden. Och det där ogräset som växer. Och alla fästingar. Och myggen och knotten och alla vill vi bara få leva och finnas till.
Och det är den tiden då högtider ska firas och personer som vi älskar fyller år och vi tittar på väderapparna några gånger i timmen ungefär. Och ungarna cyklar till kompisar och vi slänger oss ut med röjsågen, och det är skrubbade knän, solbrända kinder och en hjärna som inte klarar av att organisera något större än precis det här stora i det lilla som är allt som händer i högsäsong. Och knappt det. Och plötsligt så är det slutet på juni och vad hände med alla dagarna i maj?
Och det är tiden för varmchoklad efter kalla tältnätter, och tvätt som hängs ute på linan, och spontana kvällar vi sjön, svettiga efter en arbetsdag som ännu inte är slut. Det är sandkorn under fötterna, både ute och inne och katter som går ut på äventyr och ungarna likaså, det är vattna växthus när natten blir så mörk den kan bli.
Det är den tiden då vi ständigt får frågan; får ni någon semester då? Och jag vet inte vad jag ska svara, för vi har byggt ett liv där vi inte vill ha semester. Men det blir för komplicerat att förklara i kön på ICA, med famnen full av mjölk och alienation, så jag säger att vi får vår semester när vinter kommer. Och jag vet att det inte stämmer, och jag är fullständigt lugn med det.
Det är är den tiden nu, när vi har som mest att göra. Det är också den tiden då livet rusar som starkast genom våra kroppar, då tacksamheten är som störst. Vi väljer det här. Och den dagen vi inte längre vill, så har vi alla möjligheter att sluta.
Vi vet att det kommer en lugnare tid. När allt det gröna lugnar ner sig, färgerna blir dovare och säsongen går mot sitt slut. Då vi kan finna en annan typ av vila, kontemplera och reflektera. Men den tiden är inte nu. Nu är det att dundra fram i livet med fartvinden i håret. Känna hjärtat som slår och tacksamheten att få finnas till. Mitt i allt det här, mitt i livet som försigår. Det är den tiden nu.
Kalvningen har kommit igång och hittills har 8 kalvar kommit till världen. Hittills har allt gått bra, förutom att kossan NollÅtta drabbats av mastit och därför behövde vi tillkalla veterinär igår. Hon är nu under behandling, och kalven mår bra och spritter omkring.
Veterinären som var på besök till följd av att en ko drabbats av mastit.
Våra kor kalvar ute på betet, och jag vet att det finns massa tankar och funderingar kring det. Om det är någon fråga som du grubblar på, så får du gärna höra av dig. Det är onödigt att gå runt med obesvarade frågor som kan få svar.
Så här kan det se ut när kon har kalvat i hagen och tagit väl hand om sin kalv.
Klarar de verkligen kalvningen själva?
Ja, i de flesta fall klarar våra kor kalvningen alldeles själva. Vi håller dock koll med hög intensitet för att upptäcka om något inte går som planerat, då rycker vi självklart in och hjälper till.
Hur det kan se ut när vi kört fram behandlingsanläggningen.
Men hur gör ni då, när de är ute i hagen?
Det har inte hänt jättemånga gånger att vi har behövt hjälpa till under kalvningen, men när det behövts så ser lösningarna lite olika ut beroende på situation. Vid några tillfällen har vi kunnat gå fram till kon och hjälpa till att rätta till kalven som ligger fel, eller hjälpa till att dra ut den. Om det inte är möjligt så har vi en mobil behandlingsanläggning som vi kör ut i hagen med traktor. Sen har vi alltid en ”kalvnings-box” redo i bilen, där det finns en del tillbehör som kan vara bra att ha om något krånglar. Laddade pannlampor är också bra att ha.
Magnus plockar ihop grejerna efter att han har hjälpt en ko med kalvningen en sen kväll.
Hjälper ni kalven till juvret?
Nej, det klarar de själva. Under de första åren, så var vi väldigt snabba med att stötta upp kalven, för att vara på den säkra sidan. Med de erfarenheterna i ryggsäcken har vi lärt oss att det oftast är bäst att gå därifrån och låta ko och kalv sköta det där själva – det var flera gånger som vi insåg att det var vi, i våran iver att göra gott och få vara behövd, som orsakade problem som från början inte fanns.
Självklart håller vi koll att kalven slutligen hittar till juvret, och om den inte gör det, så går vi såklart in och hjälper till. Men tålamodet till den punkten har blivit avsevärt större med åren, vilket både kor och kalvar tackar oss för. Skulle dessutom kalven behöva hjälp för att den är för svag eller för att kon inte låter den dia, så ger det oss viktig information kring individerna inför framtiden.
Uppställning för frukost.
Men jag har en farbror som är riktig bonde, som jämt måste hjälpa sina kor med kalvningen – så jag tycker att det låter väldigt oansvarigt att ha de kalvande ute på betet!
Oansvarig vore att inte ge kon de bästa möjliga förutsättningarna till en trygg och lugn kalvning, där hennes nedärvda instinkter får ta sin plats. Oansvarigt vore om vi inte hade en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken, för att få fram individer som klarar av att sköta kalvningen själv ute på betet. Oansvarigt vore att inte ha en tydlig avgränsad kalvningssäsong, för att under den tiden kunna lägga mycket tid på tillsyn av djuren. Oansvarigt vore att inte ha en plan A och en plan B för hur vi agerar om något inte går som det är tänkt.
Åtminstone är det så som vi resonerar. Om jag skulle ha en flock som ständigt behövde hjälp i kalvningen, så hade jag frågat mig själv vilka andra beslut jag behövde ta för att det inte ska vara så. Men det är ju för att vi tycker att kon ska få möjlighet att klara kalvningen själv, och för att vi vill ha en vital och frisk flock som kan vitalisera ekosystemet året runt. Om jag inte vill ha det så, så behöver man ju inte fundera mer på det.
Vi agerar och resonerar på samma sätt vad gäller lamningen, där fåren också lammar ute på betet.
Några av årets lamm.
Vad menar du med att ni har ”en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken”?
Med det menar jag att vi sparar inte på kor som inte klarar kalvningen själv, eller som andra anledningar inte får starka och friska kalvar, eller som själva inte är friska och vitala. Det kan kännas hårt för individen, men är viktiga beslut för välmåendet i flocken ur ett längre perspektiv.
Ko och kalv ganska snart efter att kalven har kommit ut.
Får man gå in i hagen och klappa djuren? De ser ju så snälla ut när ni är där och ser till dem.
NEJ! Du får inte gå in i hagen och klappa djuren. Kossorna gör skillnad på oss som de träffar varje dag, året om, och på andra människor. Korna har också en stark instinkt om att skydda sina kalvar från sånt som är främmande eller verkar hotfullt. Det är FARLIGT att gå in i hagen, och korna vill inte ha massa oknytt folk som springer omkring på deras domäner, på samma sätt som du troligtvis inte vill att det ska komma några okända kor och storma in i ditt hus eller i din trädgård. Så nej, du får inte gå in i hagen. Även om det är för att du ”bara ska ta en bild”.
Men du får mer än gärna titta på korna och kalvarna från utsidan av stängslet.
Ko som är beredd att försvara sin kalv, även fast du inget illa menar.
Till sist vill jag bara rikta ett starkt och varmt TACK till alla engagerade människor som hör av sig när de upplever att något inte står rätt till i hagen, eller som ser att någon kalvar eller något annat.
Det betyder väldigt mycket för mig och Magnus att ni är engagerade i djuren och deras välmående, och ser till att kontakta oss ifall något känns fel. Tveka inte att höra av er! Om det visar sig att det inte var någon fara på taket, så har vi ju iallafall fått en pratstund – och det är ju inte farligt tänker jag! Så ring, oavsett tid på dygnet.
073-65 96 671
Men nu är det dags att åka ner och se till djuren. Kanske blir det några fler kalvar innan dagen är slut? Vill man se mer av kalvarna och vad som händer om dagarna, så delar jag ibland filmsnuttar och händelser på Instagram och Facebook. Så följ SlaktarStina där om du inte vill missa något!
Det blev inga påsk-kalvar. Och inga lamm heller för den delen. Så väntan fortsätter.
Men regnet kom, äntligen. Det har varit oroande torrt ute i markerna, så ett par dagar med nederbörd var välkommet. Så vi drog på oss regnkapporna och flyttade lite djur.
Fläcken, kon som stod i sjukbox, är något bättre. Så vi fixade en egen hage till henne och väninnan, något som var mycket uppskattat. Då slipper de stångas och tampas med korna i den stora gruppen, men får ändå möjlighet att komma ut i landskapet. För oss känns det bättre att ha de ute i landskapet inför kalvningen, istället för att de ska stå i box. Men hur vi tänker kring kalvningen ska jag ta i ett eget inlägg nästa vecka.
Hur som helst så blev Fläcken och Nollfemman glada att återigen ha gräs under klövarna. Men det var inte det späda vårgräset som lockade mest efter att de hade skuttat ur sig glädjen. Det första de gjorde var att ställa sig vid en av björkarna och slicka i sig jord. Och ja, de har haft tillgång till salt och mineraler när de stått i sjukboxen. Och ändå. Att slicka i sig jord var det de valde att göra först. Oerhört intressant observation om du frågar mig, som är intresserad av komplexiteten i Livet och samspelet mellan olika organismer.
Men jag har ingen bra, detaljerad förklaring till varför korna valde att göra så. Den enda förklaring jag har – och kanske den enda vi behöver – är att korna behöver sitt landskap och landskapet behöver sina kor, om livskraften ska sprudla.
Och när jag säger livskraft, så menar jag allt det där som gör liv möjligt. Och de möjligheter som liv i sin tur bygger.
Vår livskraft koncentrerades mycket runt korna under påskhelgen. Förutom att fixa hage åt Fläcken och Nollfemman, så flyttades även ungdomsgruppen till andra marker och tjurarna fick också en ny hage. Syftet med att flytta djuren är flera, men ett av dem är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för växtligheten.
För att skapa bra förutsättningar för växtligheten, så behöver markerna både närvaro av betande djur, därefter frånvaro av betande djur och det hela i en bra kombination där tiden är en avgörande faktor. Både tiden som djuren har tillgång till marken, men framför allt den tid som växtligheten sen får återhämta sig innan betande djur återigen är tillbaka. Och så vart i växtsäsongen man befinner sig. Och hur livet ser ut i övrigt. Och så vädret. Och det hela kulminerade i att det var dags att rotera grupperna.
Men man behöver inte göra så här, flytta djur och hålla på. Det beror ju på om man tycker livskraften är viktigt. Tycker man inte det, så är det fritt fram att ta bort djuren i landskapet och låta maskiner, diesel, kemikalier och handelsgödsel ta plats istället.
Men det är inte så vi vill jobba, och det är inte det landskapet som vi vill lämna efter oss. Vi vill skapa förutsättningar till liv. Rent vatten, biologisk mångfald och välmående matjordar. För oss som lever här nu, och de som kommer efter oss. Så vi fortsätter att flytta djur.
Men nu återgår vi till att vänta på kalvar och lamm. Inget är som väntans tider.
Frukost hos korna. Det börjar dra ihop sig nu. Skarpt läge för kalvningen, och i samband med det så börjar sommarhalvårets nomadliv. Det är iallafall så det känns.
I och med att kalvningen snart drar igång, så behöver jag se till djuren med mycket högre frekvens. Eftersom de kalvande korna inte är på våran gård, utan ner i byn drygt en mil från vårt hus, så innebär det att jag i princip bara sover hemma. Majoriteten av den vakna tiden så drar jag omkring nere på byn. Kollar till djuren, fixar lite stängsel. Kollar till djuren, slänger upp en dator någonstans. Kollar till djuren, passar på att äta/fika hemma hos någon. Kollar till djuren, skjutsar ungarna till träningar. Kollar till djuren, och sen hem och sova. Ungefär så ser dagarna ut i några veckor framöver nu – det är liksom sällan någon idé att åka hem, för jag hinner bara hem och vända och sen behöver jag åka ner igen.
Det är en härligt tid och samtidigt lite uttröttande. Frustrerande att tvätt, matlagning och övrig hushållskötsel blir åsidosatt den här perioden, eftersom jag aldrig är hemma. Ogräset som börjar växa i odlingarna, och som i bästa fall kan få sig en översyn på helgen, när den lönejobbande mannen också är på plats. Och om ytterligare några veckor, så går han också hem och vi är två som kan arbeta med djuren och det som verksamheten kräver. Men det är också då den riktiga arbetstoppen kommer, så då är vi istället två nomader som drar omkring nere på byn.
Fixar stängsel och flyttar djur. Fyller vatten och röjer sly. Bekämpar lupiner och vallar förvirrade kalvar. Grässkörd och väderpanik, frustration och tacksamhet, glädje, utmattning och energisk beslutsamhet. För lite sömn, för mycket glass och emellanåt både tårar och skratt.
Det är en fin tid som väntar. Och nu står vi där, precis innan det drar igång, i en skräckblandad förtjusning. Som att sitt högst upp i en ny berg-och-dal-bana och känna att nu – NU- drar det igång. Suget i magen. Förväntan. Skräcken. Så där så du nästan vill ångra dig. Men det enda du kan göra är att greppa hårt och följa med i farten, svängarna och de tvära kasten som väntar. Och du vet inte vad som väntar. Och det vet du om.
Men du vet också, att en dag börjar löven falla från träden. växtligheten avtar. Kalvarna är inte längre små och ynkliga, korna är återigen dräktiga och kvällarna är återigen mörka. Då saktar allting ner igen.
Men nu ligger allting framför oss.
Ska det bli några påsk-kalvar tror ni? När tror ni första kalven kommer? Bäst gissat får bestämma namn!
Just nu har vi en ko som står i sjukbox. Eller egentligen är de två, men de ena är där enbart i egenskap av stöttande väninna. Hur stöttande hon egentligen är, kan man dock reflektera kring, men Fläcken slipper i alla fall vara ensam.
Att någon ko står i sjukbox är inte så vanligt hos oss, men det händer med jämna mellanrum. Anledningen den här gången var att Fläcken, som kon heter, var väldigt ömfotad en morgon och hade besvärligt att gå. Alltså ingen hälta, som det blir när de har ont i ett ben, utan mer ett stört rörelsemönster som bevittnade om att hon hade ont. Så vi kopplade på boskapsvagnen och åkte iväg och hämtade hem henne till vindskydden.
Kossan Noll-femman och Fläcken på plats i sjukboxen. Eller VIP-avdelningen som vi också kallar det.
Vi tar alltid med ett djur som sällskap, så att ingen ska vara själv. Det skapar onödig stress hos djur som vill leva i flock, och det vill kor. Men det kan vara bra att se till att det är två djur som går bra ihop också, eftersom de kommer stå på en begränsad yta. Vi skulle exempel aldrig tagit med Poccahontas, Älva, eller Fia i kombination med Fläcken. De alla är helt enkelt lite för starka karaktärer för att samsas på den lilla yta som en sjukbox ändå blir.
Eller liten och liten, djuren står inte inträngda så att de inte kan röra på sig. Men det är en liten och begränsad yta i jämförelse med vad de är vana med när de rör sig ute i landskapet. Vindskyddet som vi har som sjukbox är en båghall, 6×6 meter som är upphalmad, och sen har de en yta framför den där det finns vatten, mat, salt och mineraler.
Fläcken vid maten – gissa hur hon har fått sitt namn?
Fläcken kändes väldigt nöjd när hon fick komma hit. Det är inte många steg hon behöver gå för att äta, dricka och sen gå och lägga sig i halmen för att idissla. Perfekt om man har ont i klövarna. Hennes väninna, Noll-femman, är inte riktigt lika nöjd då hon har mer studs i kroppen, men det går ingen nöd på henne.
Vad är det för fel på Fläcken?
Det vet vi inte med säkerhet. Hon har inte feber, är inte svullen, har inga sår, sprickor eller annat fysiskt tydligt avvikande och klövarna verkades i höstas. Och hon äter, dricker och idisslar som hon ska. Men hennes rörelsemönster avslöjar att hon har ont i flera av klövar när hon går. Fläcken är högdräktig och ska snart få sin tredje kalv, så av den anledningen vill vi inte hissa upp henne i en klövverkarstol, som är det som krävs om vi ska kunna göra en ordentlig bedömning och en eventuell åtgärd. Och att ställa henne i en vanlig behandlingsbox för att se över klövarna, skulle innebära en risk för att hon lägger sig ner och då kan det bli ett helvete att få ur henne därifrån.
Så i samråd med veterinär och klövverkare, så har vi beslutat att låta henne stå kvar i sjukboxen så hon inte behöver gå så mycket och inte heller behöver tampas med de andra korna i flocken. Och så länge hon verkar må bra av det, och ingenting annat tillkommer, så är det den åtgärden som vi gör i dagsläget. Om problemet kvarstår när hon kalvat, så får vi ta hit klövverkare då.
Dock upplever jag att hon långsamt blir bättre. Låt oss hålla tummarna för det. Och nu börjar nedräkningen för kalvningen – om ett par veckor kör det igång! Alltid lika spännande!
Sista dagen i januari. Det är en haltande vinter, men här uppe på berget är det stabilare. Det spekuleras kring fler vindkraftsparker i kommunen. Jag vill banka huvudet i en gran och skrika högt. Men det löser sällan problemen.
I början av 1900-talet så stod det ett vindkraftverk på vår gård. Det försörjde flera hushåll med den el som behövdes då. Människorna gick hit och laddade batteriet till sin transistorradio.
Kraftverket var nedplockat när vi kom hit, men rotorbladen står i ladan. De är kortare än mig, men det räckte till då. Idag är läget något annat. Och det finns så mycket att säga om det, och samtidigt ingenting.
Så jag säger som Albert Einstein; ”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; men jag är inte säker på det andra.”
Om tre månader drar kalvningen igång. Solen värmer och småfåglarna har börjat sjunga. Djuren har börjat barka, och det må se ut som att allting fortfarande ligger i vintervila. Men det har börjat nu. Det har börjat nu.
