Livskraft i samspel

Dans och en tidsmaskin.

Oplanerat och en aning impulsivt, så drog jag iväg till Malung för att insupa ett dygn av dansbandsveckan. Min vän hade sovplats, vädret utlovade ingen grässkörd och jag kände en obeskrivlig längtan att få befinna mig i sammanhang som inte har med kor och gräs att göra. Så när dagens sysslor var gjorda, slängde jag in lite packning i bilen och gav mig av. Glad och lycklig att äntligen få dansa igen, det var så länge sen.

Väl framme så möts jag av ett välkänt folkmyller, taktfast musik och glada människor. Min vän möter upp mig och vi glider runt bland serveringar, husvagnar, människor. Dagen formar sig själv i det nätverk av relationer som uppstår på en sådan här plats, där förväntningar och glädje liksom vibrerar över hela samhället.

Vi cyklar upp mot parken, musiken har börjat spela och när vi går fram mot folksamlingen vid dansbanorna, så känner jag hur pulsen ökar av förväntan och glädje. Det är som att kastas 14 år tillbaka i tiden. Inget har förändrats. Känslan är densamma, miljön är densamma. Jag låter mig uppslukas av stämningen, hugger oblygt tag i en dansat karl och låter mig föras ut på dansgolvet. Vidare in i flödet av danser och människor, så försvinner tiden. Nya bekantskaper och gamla välbeprövade – det är obeskrivligt roligt och välgörande. Men jag kommer på mig själv med att leta efter någon. Blicken far över människorna och dansgolvet, letandes efter han med de blå ögonen, och armen vars form och vinkel passar så bra runt min midja. Han som kan föra till musiken, som om vi talade med varandra, utan ord, utan missförstånd. Men han är inte där.

Sista låten spelas, Jag är svettig, trött och nöjd. Men det är med en uns av besvikelse i bröstet, som jag cyklar hemåt i natten. Jag hade inte förväntat mig att längtan efter en dans med honom var så stor.

Trots en sen natt, så vaknar jag tidigt. Ligger och lyssnar på min väns andetag och hur campingen utanför vaknar till liv. Smyger upp och tar en promenad. Tittar på folk och låter min aningen stela kropp bli funktionsduglig igen. Till doften av kaffe och vått gräs som torkar i solen, så börjar stämningen byggas upp igen. Musik börjar spelas från något avlägset tält, och jag hinner bli erbjuden frukost i två andra. Jag tackar nej och drar mig tillbaka till husvagnen där min vän har vaknat. I förtältet avhandlar vi gårdagen, skrattar och pratar om allt som hör livet till.

När klockan har passerat lunch, så är frukosten intagen och jag känner ett sug efter att dansa ytterligare en kväll. Spendera mer tid tillsammans med min vän och alla semesterglada människor. Föras iväg till musikens egna rum där nuet är det enda som existerar. Men det är dags för mig att åka hem. Jag gör det med en sorg i bröstet och en liten trött tår i ögat. Ändå väldigt nöjd över dygnet som jag impulsivt roffade åt mig. Som att åka 14 år tillbaka i tiden, som att jag egentligen aldrig varit borta.

Det regnar under färden hem. Kraftiga skurar som varvas med solsken. När jag åker uppför backen hem, så ser jag djuren som betar i hagen. Uppfylld av känslan från danskvällen innan, är det som att åka tidsmaskin och kastas 14 år framåt i tiden. För där står han ju, han med de blåa ögonen, vars arm passar så bra runt min midja. Han som kan föra till musiken, som om vi talade med varandra, utan ord, utan missförstånd. Han står där framför vårat ofärdiga hus, med snickarbältet på.

Våra barn kommer springande, och hunden med, och i ett ögonblick så passerar allt som hänt, sen den där dansbandsveckan för 14 år sedan. Allt vi gjort, allt vi upplevt, alla skratt och alla tårar. Föga visste vi då, hur allting skulle forma sig. Men tänk så fint det ändå blev, i livets bergochdalbana. Och att jag fått ge mig ut på den färden, med honom.

Efter maten får jag dansen som jag längtade efter. På vårt sommargrusiga hallgolv, med barnen som stimmar runt med hunden. Det finns inga ord för känslan som sveper över mig då. Men jag fick anledning att förklara för barnen, om tårar som faller, av tacksamhet och glädje. Över kärleken till en annan människa, och om ett liv, som tidvis kan vara slitsamt, men som ändå är så mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om.

Jag hade ett fantastiskt fint dygn i Malung på dansbandsveckan. Men magin fanns i att få komma hem.

6 kommentarer

  1. Tommy Södetholm

    Du skriver så fint att man får tårar i ögonen.

  2. Gun Skoog

    Ytterligare en tårögd läsare här är så tacksam över att ni finns här i bygden. Och att ni båda, inkl barn och hund, insett vad som är viktigast här i livet… ❤️

  3. Kickis

    Åh vad jag är glad och varm i hjärtat för er skull, men framförallt för min egen! Lycka är att ha er som vänner!

  4. Kirsti Andersson

    Åååå va fint, sitter på altan och låter tårar och mascaran bara rinna, och tuppskinn på hela mig♥️ så fint du sätter ord på sann kärlek♥️ Tusen tack fina Kristina♥️

  5. Gun Eriksson

    Du beskriver så vackert så man blir alldeles rörd!

  6. David Stillman

    Vilken otroligt vacker kärleksberättelse!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2023 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑