Livskraft i samspel

Ett bidrag till gravidbloggarnas underbara värld.

Vi börjar såklart med dagens outfit:

– Noppig ulltröja som jag ärvt efter min pappa. Egenpåsydda kardborreband i ärmsluten och olagat hål på magen.
– Underställströja med grankåda (har inte fått bort det efter att jag bar ved en solig vårdag)
– Tjocka gravidstrumpbyxor från HM, vilka är totalt värdelösa eftersom de hela tiden hasar ner och ger mig den smickrande känslan av att vara medlem i familjen Simpor och Grodfötter. Dessutom är det så mycket tyg i grenen att det ser ut som om jag har camel-toe deluxe den korta stunden som de väl är uppdragna. Eller ser ut och ser ut – jag får väl om det är så det ser ut.
– Knähöga stödstrumpor från Apoteket
– Smink; bas av Järnvärde 110 som jag toppat med VinterImörkaSverige limited edition.

Och sen en bild som ger mer rättvisa åt min dagliga uppenbarelse, o-posad så att säga; 

En urkass hållning till följd av ändrad kroppskonstitution i kombination med muskelförlust, och död-fisk uttrycket i ansiktet som kommer sig av att min näsa är så tät att jag måste flåsa genom munnen.

Jag har nu ungefär 3 månader kvar och under den tiden kommer jag bli otympligare, flåsigare, mer svullen och tröttare. Jag vet att det är något fantastiskt som väntar och som orsakar allt det här, men jag måste erkänna att jag har svårt att njuta av detta välsignade tillstånd. Så jag har kapitulerat inför den sociala förväntningen och övergått till att fascineras av de mer eller mindre nya upplevelser som kroppen nu delger mig.

Som att vakna med avdomnade fingrar. Att inte klara av att klättra upp lastmaskinen. Hur det känns när magen vilar mot låren när jag sitter och att brösten i sin tur vilar mot magen. Att behöva be om hjälp för att knyta träningsskorna. Hur jag plötsligt tycker att sill-tacos är en utmärkt idé som kommer att göra succé inom den gastronomiska världen. Att få ont efter en vanlig promenad och att den även orsakar en fysisk utmattning som liknas vid den jag kände efter att jag cyklat ett landsvägslopp med en klunga som var 10ggr bättre än mig. Tårar som sprutar som fontäner när jag ser Emil i Lönneberga. Att inte kunna andas när jag sitter i fåtöljen. En mage som inte funkar som den ska och det därmed känns som att jag föder en unge varje gång jag går på toa. Fast ur fel hål, så att säga. Hur magen tar emot när jag försöker kramas. Eller hur den slår ner på tallrikskanten när jag sätter mig för att äta. Eller slår i bordsskivan när jag reser mig upp. And so on.

Jag njuter inte, men jag fascineras. Och jag önskar att alla som vill uppleva detta välsignade tillstånd får möjligheten. Men allt är inte njutbart och fantastiskt. I alla fall tycker inte jag det. Dock verkar jag vara den enda i den gravida bloggvärlden med de känslorna. Men kanske beror det på att jag inte trippar runt i klackskor och bär de rätta accessoarerna. Så måste det vara. Jag får skärpa mig.

1 kommentar

  1. Camilla

    Du är för härlig Kristina!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑