Sommarmorgon och luften är varm. Solen strålar ännu en dag och tillför ett glorialiknande sken kring morgonruffsiga barnhuvuden. Vi vaknade nyss, men är redan utanför dörren för att utföra gårdens dagliga sysslor. Barnen springer före och deras stövlar tillför ett kloffsande ljud för varje steg som yr fram genom sommargräset. Det är ett bekvämt val, stövlarna. Lätta att bara hoppa i, när man snabbt vill ut till den stundande dagens äventyr med knappt en tråd på kroppen.

Vi släpper ut hönsen. De kacklar igenkännande och börjar genast picka i marken omkring hönshuset. Tuppen går med uppsträckt nacke och vakande ögon. De sprätter omkring och rör sig i en samlad enhet. Långsamt och målmedvetet upp mot baksidan av huset. Så där som de gör varje morgon när de påbörjar sina dagliga rutiner av pickande, sandbad och siesta under enbärsbusken.  Vi byter vatten, fyller på mat, samlar ägg och gungar. Tittar på hönorna tillsammans. De håller ihop i en samlad enhet som liksom flyter iväg, skyddade av flockens storhet och tuppens vakande ögon. Alla utom en.

”Titta den där hönan – vart ska hon?” utropar ett av barnen och pekar med sin solbruna arm. Jag vänder mig om och ser en ensam höna som spatserat iväg bakom våra ryggar. Med långa, målmedvetna steg rör hon sig över gårdsplanen utan att stanna. Det är uppenbart att hon har något annat i görningen än att bada sandbad och hänga med de andra. Vi följer efter henne. Hon stannar tvärt. Kastar några blickar mot oss och börjar sen att picka i marken. Lite förstrött, lite nonchalant. Och hela tiden beredd med kroppen på språng åt ett annat håll. Det kroppsspråket går inte att ta miste på – hon döljer något. Vill inte att vi ska följa efter, försöker lura oss. Den nyblivna 6-åringen fattar genast galoppen och tar befälet. Han viskar instruktioner till oss andra med en röst som är mer avslöjande än hemlig, och han påminner mig om allt han lärt mig om att spionera. Jag gör så gott jag kan och lyder under hans order. Vi låtsas som att vi ska hämta verktyg istället, medan hönan oinspirerat och med en vakande blick, pickar förstrött i marken. Hon rör sig mot hörnet på det gamla huset, och barnen håller span. Jag raffsar runt i den gamla verktygslådan på måfå, precis som jag blivit tillsagd. Det rasslar och klånkar och hönan försvinner bakom huset. Vi smyger hastigt efter. Med hukande ryggar och viskande röster. Och jag får tillsägelse, att smyga tystare, av hon som har stövlarna som kloffsar mest. Hon spänner ögonen i mig och hyschar bestämt med fingret. Jag nickar bekräftande och lyfter högre på benen.

Vi kikar runt hörnet på det gamla huset, precis där hönan gick. Men hon är borta och för en sekund står vi som stora frågetecken. Då gör mästerdetektiven en observant observation. Där. Där i det höga gräset. Ett spår. Grässtrån som lutar, så som orörda grässtrån icke lutar och onekligen kan vi se hur hönan har banat en väg runt huset. Det måste ha gått undan, för så lång tid tog det inte för oss att smyga fram till husknuten.

6-åringen leder oss i fram i det höga gräset. Våra ben är bara och i bröstet bubblar ett äventyr. Det luktar solvarm husvägg när han leder oss runt den gamla kåken, hela tiden med blicken riktad i backen. Jag följer hans nakna ryggtavla och har fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Vi hamnar bakom ladan, där skogen sakta försöker ta tillbaka den mark som förfäder en gång brukat. Där gräset snärjer gamla vinbärsbuskar och solens strålar ännu inte nått. Där smyger vi längs husväggen och tystnaden är andaktsmäktig. Plötsligt fladdrar hon upp, hönan. Mitt framför näsan på vår spaningsledare, som nästan tappar kepsen av överraskning. Skratten bubblar fram i en flod av spänning och förväntan, medan hönan missnöjt kacklar iväg tillbaka mot gården igen. Vi inser att vi funnit hennes hemlighet och allas ögon glittrar av äventyr.

Med en ivriga händer böjer vi undan den täta ormbunkens skyddande blad.  Och mycket riktigt, där, bland torkat gräs och ditburen halm, hade hon sitt gömsle. En riktig skatt. Och ett riktigt äventyr, med stövlar som kloffsar och en lektion i spionage. Och vi pratar fortfarande om den morgonen.