Etikett: hållbart

Det är drygt 15 år sedan jag flyttade hit till glesbygden, i Finnmarkens djupa skogar. Då var det en nödlösning för att hitta någonstans att bo tillsammans med min nyfunna kärlek och sedemera livkamrat. Tills vi visste vad vi ville, tills vi visste vart vi skulle bo, tills vi visste vad vi ville med livet.

Det tog inte många månader innan det stod klart för oss – vi vill bo här. Precis här, på den eftersatta skogsgården.  Mitt i tystnaden och mörkret, under den utströsslade stjärnhimlen som får oss att tappa andan. Med skogen direkt inpå knuten, med älgar och kronhjortar, ugglor och skogsfåglar, rävar och fladdermöss och alla andra skogen djur, som kära grannar.

Det är ett av de bästa beslut jag tagit genom livet, att våga bosätta mig här. Så långt infrån allt som förväntas vara viktigt – busshållsplatser och gatlysen, apotek och biografer, stormarknader och dygnet-tunt-öppna-träningsanläggningar. Men så nära allt det som verkligen betyder något för oss. Tystnaden och friden du finner i en skog. Livet som finns, så nära inpå dig. Friheten och äventyret som finns i spåren från en älg. Eller ett lodjur. Eller ett vildsvin.

Under åren som gått så har vi byggt ut huset, köpt till mer mark och vi har växt till en familj. Vi har lärt oss om vad som krävs för att leva på en plats, och vi har ägnat varje dag åt att göra den här lilla delen av världen till en sån plats. En sådan plats där man kan leva och vill leva. Nu, och generationer framåt. Där vattnet är rent, marken är frisk och bördig, och där det finns möjlighet att leva ett gott liv med tak över huvudet och tillräckligt mätta magar – oavsett vad som händer i världen.

Vi värnar och hyllar vårt fina dricksvatten som kommer från ett grävt hål i marken, samtidigt som vi sänder en tacksamhetstanke till generationerna som levt här innan oss. De generationer vars val och sätt att leva , har möjliggjort att vattnet är så här fint och brukbart. Så att vi kan leva här i nutid. Det finaste arv som man kan tänka sig, Väl medvetna om, att våra val och beslut i nutid, avgör vad generationerna efter oss kommer ärva.

Under 15 år har vi lärt känna den här platsen. Viltets stigar, skogens puls, vädrets nyckfullheter och mönster. Vattnets väg nerför berget, fåglars häckningsplatser, månljusets skuggspel under vintern och hur soluppgångarnas färgpalett skiftar med årstiderna. Sånt som man lär sig med tiden, sånt som man ser mönstret av. När man är tillräckligt länge i samma landskap och försöker hitta sin plats som en positiv kraft i det ekosystem som är grunden till allt liv. Och ändå är 15 år ingenting. Det är bara en liten fiber i en lång fläta av tid.

Förra veckan så var jag på samrådmöte för en vindkraftspark som projekteras här. Det var fina skyltar och gratis fika och godis. Jag bet ihop käkarna och gjorde mitt bästa för att hålla ihop när jag såg beskrivningarna av blinkande lampor dygnet runt, året runt. Blicken hamnade i golvet när jag lyssade till demonstrationen av ljudet ”som bara låter som en vältrafikerad väg” och som ska låta dygnet runt, året runt. Man lovordade också att ingen märkbar påverkan skulle ske på djur och natur, men källhänvisningen var enkelriktad och kort. Och jag tänkte på månljuset och stjärnhimlen, tystnaden och kronhjortarna, fladdermössen och ugglorna. Och sen fick jag så mycket blött i ögonen och argt i munnen så jag behövde gå därifrån.

Sen dess har jag ägnat varje vaken timme åt att tänka på det här. Och de timmarna har blivit fler än normalt, för sömnen vill inte riktigt ta vid.

Och jag tänker, att om vindkraftsparken är lika harmlös som den beskrevs i den där utställningen – då borde det vara lätt att hitta information, vetenskap och erfarenheter som stärker den testen – från flera olika håll. Då borde det finnas trygga svar på alla frågor som mal runt i mitt huvud.

Så det är det jag ägnar mig åt nu – informationssökande och frågeformuleringar. Den 17 oktober ska synpunkter, information eller förslag på vindkraftparken vara inlämnad.