Livskraft i samspel

Etikett: kalvning

Kalvningen och de vanligaste frågorna

Kalvningen har kommit igång och hittills har 8 kalvar kommit till världen. Hittills har allt gått bra, förutom att kossan NollÅtta drabbats av mastit och därför behövde vi tillkalla veterinär igår. Hon är nu under behandling, och kalven mår bra och spritter omkring.

Veterinären som var på besök till följd av att en ko drabbats av mastit.

Våra kor kalvar ute på betet, och jag vet att det finns massa tankar och funderingar kring det. Om det är någon fråga som du grubblar på, så får du gärna höra av dig. Det är onödigt att gå runt med obesvarade frågor som kan få svar.

Så här kan det se ut när kon har kalvat i hagen och tagit väl hand om sin kalv.

Klarar de verkligen kalvningen själva?

Ja, i de flesta fall klarar våra kor kalvningen alldeles själva. Vi håller dock koll med hög intensitet för att upptäcka om något inte går som planerat, då rycker vi självklart in och hjälper till.

Hur det kan se ut när vi kört fram behandlingsanläggningen.

Men hur gör ni då, när de är ute i hagen?

Det har inte hänt jättemånga gånger att vi har behövt hjälpa till under kalvningen, men när det behövts så ser lösningarna lite olika ut beroende på situation. Vid några tillfällen har vi kunnat gå fram till kon och hjälpa till att rätta till kalven som ligger fel, eller hjälpa till att dra ut den. Om det inte är möjligt så har vi en mobil behandlingsanläggning som vi kör ut i hagen med traktor. Sen har vi alltid en ”kalvnings-box” redo i bilen, där det finns en del tillbehör som kan vara bra att ha om något krånglar. Laddade pannlampor är också bra att ha.

Magnus plockar ihop grejerna efter att han har hjälpt en ko med kalvningen en sen kväll.

Hjälper ni kalven till juvret?

Nej, det klarar de själva. Under de första åren, så var vi väldigt snabba med att stötta upp kalven, för att vara på den säkra sidan. Med de erfarenheterna i ryggsäcken har vi lärt oss att det oftast är bäst att gå därifrån och låta ko och kalv sköta det där själva – det var flera gånger som vi insåg att det var vi, i våran iver att göra gott och få vara behövd, som orsakade problem som från början inte fanns.

Självklart håller vi koll att kalven slutligen hittar till juvret, och om den inte gör det, så går vi såklart in och hjälper till. Men tålamodet till den punkten har blivit avsevärt större med åren, vilket både kor och kalvar tackar oss för. Skulle dessutom kalven behöva hjälp för att den är för svag eller för att kon inte låter den dia, så ger det oss viktig information kring individerna inför framtiden.

Uppställning för frukost.

Men jag har en farbror som är riktig bonde, som jämt måste hjälpa sina kor med kalvningen – så jag tycker att det låter väldigt oansvarigt att ha de kalvande ute på betet!

Oansvarig vore att inte ge kon de bästa möjliga förutsättningarna till en trygg och lugn kalvning, där hennes nedärvda instinkter får ta sin plats. Oansvarigt vore om vi inte hade en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken, för att få fram individer som klarar av att sköta kalvningen själv ute på betet. Oansvarigt vore att inte ha en tydlig avgränsad kalvningssäsong, för att under den tiden kunna lägga mycket tid på tillsyn av djuren. Oansvarigt vore att inte ha en plan A och en plan B för hur vi agerar om något inte går som det är tänkt.

Åtminstone är det så som vi resonerar. Om jag skulle ha en flock som ständigt behövde hjälp i kalvningen, så hade jag frågat mig själv vilka andra beslut jag behövde ta för att det inte ska vara så. Men det är ju för att vi tycker att kon ska få möjlighet att klara kalvningen själv, och för att vi vill ha en vital och frisk flock som kan vitalisera ekosystemet året runt. Om jag inte vill ha det så, så behöver man ju inte fundera mer på det.

Vi agerar och resonerar på samma sätt vad gäller lamningen, där fåren också lammar ute på betet.

Några av årets lamm.

Vad menar du med att ni har ”en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken”?

Med det menar jag att vi sparar inte på kor som inte klarar kalvningen själv, eller som andra anledningar inte får starka och friska kalvar, eller som själva inte är friska och vitala. Det kan kännas hårt för individen, men är viktiga beslut för välmåendet i flocken ur ett längre perspektiv.

Ko och kalv ganska snart efter att kalven har kommit ut.

Får man gå in i hagen och klappa djuren? De ser ju så snälla ut när ni är där och ser till dem.

NEJ! Du får inte gå in i hagen och klappa djuren. Kossorna gör skillnad på oss som de träffar varje dag, året om, och på andra människor. Korna har också en stark instinkt om att skydda sina kalvar från sånt som är främmande eller verkar hotfullt. Det är FARLIGT att gå in i hagen, och korna vill inte ha massa oknytt folk som springer omkring på deras domäner, på samma sätt som du troligtvis inte vill att det ska komma några okända kor och storma in i ditt hus eller i din trädgård. Så nej, du får inte gå in i hagen. Även om det är för att du ”bara ska ta en bild”.

Men du får mer än gärna titta på korna och kalvarna från utsidan av stängslet.

Ko som är beredd att försvara sin kalv, även fast du inget illa menar.

Till sist vill jag bara rikta ett starkt och varmt TACK till alla engagerade människor som hör av sig när de upplever att något inte står rätt till i hagen, eller som ser att någon kalvar eller något annat.

Det betyder väldigt mycket för mig och Magnus att ni är engagerade i djuren och deras välmående, och ser till att kontakta oss ifall något känns fel. Tveka inte att höra av er! Om det visar sig att det inte var någon fara på taket, så har vi ju iallafall fått en pratstund – och det är ju inte farligt tänker jag! Så ring, oavsett tid på dygnet.

073-65 96 671

Men nu är det dags att åka ner och se till djuren. Kanske blir det några fler kalvar innan dagen är slut? Vill man se mer av kalvarna och vad som händer om dagarna, så delar jag ibland filmsnuttar och händelser på Instagram och Facebook. Så följ SlaktarStina där om du inte vill missa något!

Nomadlivet som ligger framför oss.

Frukost hos korna. Det börjar dra ihop sig nu. Skarpt läge för kalvningen, och i samband med det så börjar sommarhalvårets nomadliv. Det är iallafall så det känns.

I och med att kalvningen snart drar igång, så behöver jag se till djuren med mycket högre frekvens. Eftersom de kalvande korna inte är på våran gård, utan ner i byn drygt en mil från vårt hus, så innebär det att jag i princip bara sover hemma. Majoriteten av den vakna tiden så drar jag omkring nere på byn. Kollar till djuren, fixar lite stängsel. Kollar till djuren, slänger upp en dator någonstans. Kollar till djuren, passar på att äta/fika hemma hos någon. Kollar till djuren, skjutsar ungarna till träningar. Kollar till djuren, och sen hem och sova. Ungefär så ser dagarna ut i några veckor framöver nu – det är liksom sällan någon idé att åka hem, för jag hinner bara hem och vända och sen behöver jag åka ner igen.

Det är en härligt tid och samtidigt lite uttröttande. Frustrerande att tvätt, matlagning och övrig hushållskötsel blir åsidosatt den här perioden, eftersom jag aldrig är hemma. Ogräset som börjar växa i odlingarna, och som i bästa fall kan få sig en översyn på helgen, när den lönejobbande mannen också är på plats. Och om ytterligare några veckor, så går han också hem och vi är två som kan arbeta med djuren och det som verksamheten kräver. Men det är också då den riktiga arbetstoppen kommer, så då är vi istället två nomader som drar omkring nere på byn.

Fixar stängsel och flyttar djur. Fyller vatten och röjer sly. Bekämpar lupiner och vallar förvirrade kalvar. Grässkörd och väderpanik, frustration och tacksamhet, glädje, utmattning och energisk beslutsamhet. För lite sömn, för mycket glass och emellanåt både tårar och skratt.

Det är en fin tid som väntar. Och nu står vi där, precis innan det drar igång, i en skräckblandad förtjusning. Som att sitt högst upp i en ny berg-och-dal-bana och känna att nu – NU- drar det igång. Suget i magen. Förväntan. Skräcken. Så där så du nästan vill ångra dig. Men det enda du kan göra är att greppa hårt och följa med i farten, svängarna och de tvära kasten som väntar. Och du vet inte vad som väntar. Och det vet du om.

Men du vet också, att en dag börjar löven falla från träden. växtligheten avtar. Kalvarna är inte längre små och ynkliga, korna är återigen dräktiga och kvällarna är återigen mörka. Då saktar allting ner igen.

Men nu ligger allting framför oss.

Ska det bli några påsk-kalvar tror ni? När tror ni första kalven kommer? Bäst gissat får bestämma namn!

Varm i kroppen – kalvningen är igång!

Efter jag publicerat förra inlägget, så åkte jag ner till korna för tillsyn. Då möttes jag av den här synen;

En förstagångskalvare som gått ifrån flocken och som blängde surt på mig under granarnas skyddande grenar. Klart misstänksamt…så jag åkte vidare till fåren och gav dem mat, och åkte sen hem för att utfodra mig själv. Och vid nästa tillsynsrunda möttes jag av den här synen.

Det är sånt här som får hjärtat att slå, och kroppen att bli helt varm. Kossan Nova som fött fram sin första kalv, en pigg och stark kvigkalv, som hon nu pysslade om på föredömligt vis. Nova är ättling till våra favoriter på både herr- och damsidan, så det värmde lite extra gott att det hela gått bra och att generna får fortsätta etablera sig i flocken.

Dofterna från födseln hade dessutom lockat fram en stor räv som for omkring i åkerkanten, ivrig att kanske få sig ett skrovmål. Nova gjorde dock klart för räven, att kalven rör du inte, och blev dessutom uppbackad av närboende som avläst situationen och därav vandrat ut längst åkrarna för att skrämma iväg den. Och då blir man ju ännu mer varm i kroppen, sinnet och hela sin uppenbarelse!

Men medan Nova valde att gå ifrån flocken för att föda, så gjorde nästa ko tvärtom. Uppe bland foderhäckarna, mitt i flocken, så födde hon fram nummer två.

En tjurkalv som får heta LG. Den här födseln lockade inte fram några ivriga rävar, men 2-årsstutarna fick nån knäpp i huvudet och ville väldigt gärna vara med och utforska det lilla spektaklet, och gärna återuppleva det där med diandet också.

Så på kvällen stängde vi in kossan och kalven ute på betet för att de skulle få lite lugn och ro. Och stutarna fick åka skam-taxi till ungdomsgruppen istället. Det blev lite missnöjda, så det är lite extra livat nere på Stakheden just nu.

Korna verkade dock likgiltiga, kanske till och med lite nöjda, över att stutarna flyttade till annan hage. Och när lugnet lagt sig så släppte vi ut kossan och LG till de andra.

Så här i efterhand så hanterade nog kossan de där påflugna stutarna ändå, men det kändes som en onödig belastning för kossorna. Man gör och man lär, och det är väl det som är livet tänker jag.

Väderprognosen inför dagen är allt annat än lovande. Och ska man tro på lagen om alltings jävlighet, i kombination med tidigare års erfarenheter, så kommer det garanterat att pluppa ut kalvar under dagen. Det tenderar alltid att bli något, när april visar sin sista kraftmätning mellan våren och vintern. Överväger därför att senarelägga kalvningen ytterligare någon vecka inför nästa säsong. Inte för att korna och kalvarna inte klarar av det, utan mer för att vi veka människor ska få det lite behagligare.

Men nu ska vi avsluta den här kalvningssäsongen först, så långkalsongerna åker på ytterligare en dag. Varm i kroppen!

Nu börjar det.

Måndag morgon. Det knastrar från nattfrusen mark och solen letar sig upp bland grantopparna. Det blir små moln av mina andetag och i huvudet listar jag upp de administrativa uppgifterna som jag behöver ta tag i den här måndagen, så här efter påsklov och flerfaldiga födelsedagsfirande. Skatteverket, infomail, rapportering till certifieringsorgan. Betesplanering, förbereda föredrag, skriva faktura, betala faktura. Så mycket längre hinner jag inte, det plingar till i telefonen. Kalv i hagen. Hjärtat tar ett skutt och adrenalinet ökar i kroppen. Egentligen ingen större överraskning, men ändå, årets första kalv är alltid lika omtumlande. Nu börjar det.

Upp med barnen och i med frukost. Packa iordning grejer och ner till hagen. Det är en vacker morgon. Två grader kallt och en sol som lovar varmare temperaturer längre fram på dagen. En fin dag för ett nytt liv. Jag undrar vem det är som kalvat. Millimetermannen har sin övertygelse, jag har en annan, men ingen av dem är rätt.

Men det spelar ingen roll. För där i hagen på foderresterna ligger kon tillsammans med sin nyfödda kalv, och allt ser bra ut. Det var jag iochförsig redan informerad om, av de skickliga kalvspanare som jag har runtomkring mig, men oron släpper aldrig helt innan jag sett dem själv.

Kalven sover och kon reser på sig när jag kommer emot dem. Hon tittar på mig med den där blicken som bara nykalvade kor kan ge, och hon muar det där typiska ko-kalv lätet. Tittar på mig utforskande, med frambenen något bredare isär och huvudet ner. Det prasslar av fruset fjolårsgräs runt mina stövlar och jag ryser. Om det är av kylan eller över situationen som sådan, kan jag inte riktigt svara på. Jag pratar med henne och hon låter mig klia henne över ryggen. Efterbörden har inte släppt, men jag ser att ena sidan av juvret är urmjölkad.

Jag lämnar henne och kalven ifred. Öppnar en bal åt de andra korna, ser att de mår bra, men det är svullet, spänt och stånkigt för flera av dem. Inom 6 -7 veckor så kommer hela hagen att bubbla av skuttiga kalvar. Jag ryser igen. Solen har klättrat upp till trädtopparna och den värmen min rygg när jag går tillbaka till kalven igen. Jag har med mig en famn med hö till kossan, och hon äter med god aptit. Jag kontrollerar kalven närmare och den får sina gula, fula lappar i öronen.

Men förutom dem så är allting så övervälvande vackert. Morgonen, kalven, kon och livet. Värmen från kropparna i den kyliga morgonen, fjolårsgräset som gömmer det nya, späda, gröna. Nu börjar det, nu börjar det!

© 2025 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑