Jag önskar att alla människor, någon gång, får känna känslan av att ha hittat hem. Det har jag gjort, hittat hem. Här, bland de böljande bergen i skogens tystnad, finns allt som jag behöver för att överleva. Och för att leva.
Vattnet jag dricker, köttet jag äter, veden som värmer i spisen. Skogens lugnande mystik och tystnadens helande kraft. Livet självt som kräver mig den rörelse som min kropp behöver – bära sten, mocka, hugga ved, åka pulka, klättra i jordhögar, dra ris, plocka bär. De gnistrande vinterdagarna, skogens dofter när våren vaknar till liv. Bina som surrar på sommarängen och höstens färgglada ridå som slutligen faller. Och sen börjar allt om igen. Varje dag betraktar jag årstidernas skådespel från första parkett.
Sen sätter jag mig i min avgaskräkande bil och får klimatångest deluxe. Dessa självklara livsbetingelser som för kommande generationer inte längre är så självklara. Årstider, bin, vatten och näringsrika jordar. Hotade. Om man nu ska tro de så kallade experterna. Och det väljer jag att göra. Känns dumt att chansa liksom.
Vi måste jobba för klimatet. Vi måste ha en hållbar livsstil. Budskapet är tydligt. Om man valt att lyfta blicken från sitt livspussel med för många bitar. Gör man det så kommer frågorna omedelbart. Vad är hållbart? Och hur gör man? Impulsen kommer snabbt att sänka blicken igen. Slå dövörat till. Vad ska lilla jag göra åt allt det här? Det känns så jävla svårt. Instinktivt vill jag koncentrera mig på matplanering, dagistider och instagram istället. För att slippa se, slippa tänka. Slippa inse att jag är en del av allt det där som förstör den jord som ger mig liv. Mitt liv, ditt liv. Våra barns.
Men det är inte bara att konvertera till elbil och förändra hela livsstilen från en dag till en annan. Det är svårt. Riktigt svårt. Så jag har bestämt mig för att lite måste vara bättre än ingenting. En liten skillnad i mitt leverne, är ett steg på rätt väg. Och efter en liten förändring, så kanske jag kan se möjligheten till en annan liten förändring, och sen till en annan liten förändring, och sen en annan liten…..Ja, ni fattar. Och alla dessa små förändringar blir sen i slutändan till något stort. Som att ha räddat planeten.
Och det vill man ju gärna kunna säga till sina barnbarn, när vi plockar smultron i dikeskanten och förundras över binas idoga flitighet; att jag var med och räddade planeten till er. Och räcker inte förändringarna till, så kan jag med rent samvete säga att jag åtminstone försökte….
Vilket underbart liv ni har, det är verkligen roligt att höra om livet på landet. Jag märker att jag sitter och andas in lantluften medan jag läser, den liksom kommer från dina sidor. Och visst är det viktigt att behålla den till barnen.
Du har så rätt. Varje liten sak räknas, vare sig den är bra eller dålig. Halmstrået som fick åsnan att tippa över, eller hur man nu brukar säga. Det finns så många exempel. Äta en enda futtig sockerbit mindre om dagen kan minska vikten med ett kilo på ett år (och vice versa). Sätter man undan hundra kronor i månaden (ungefär en pizza) till sin baby kan man ge hen trettiotusen när det är dags att flytta hemifrån.
Vi har börjat på dåliga samvetet mot djuren genom att bara köpa ägg från höns som får gå fritt, välja mellan ute och inne, och har sittpinne. Litet steg men man ska ju börja någonstans. Sneglar nu på djurvänligare kött till maken och håller på att bli mer och mer vegetarisk själv.
Allt räknas, så är det. Tror man inte på det kan man börja äta en sockerbit mer om dagen och se vad som händer. Eller spendera så lite som en tia mer än vad man har.