Vinterutfodring.

Jag får en del frågor kring vår vinterutfodring, så jag tänker att jag skriver ett inlägg om det! Flera av mina regenerativa vänner har ett liknande tänk, men utförandet kan skilja sig åt beroende av våra förutsättningar och sammanhang. En del kör med traktor, några med ATV eller som oss – manuellt. Det skiljer sig åt om man använder foderhäck eller inte, och allt är beroende av sammanhanget – vilka är vi och hur vill vi leva, vad försöker vi åstadkomma och vad har vi för resurser för det? Hur som helst, här kommer en beskrivning av hur våran vinterutfodring ser ut just nu.

Någon gång när backen bär, och tiden finnes, så ställer vi ut hösilagebalarna där nötkreaturen kommer tillbringa vintern. Så här såg det ut hösten 2020. Man kan tro att någon krupit runt med tumstock, höjdmätare och allsköns andra attiraljer för att få det symmetriskt, men så är det inte. Det är bara min Millimeterman som utövar sin sällsynta talang och tilldragelse för symmetri när han kört ut balarna med traktorn.

Och så här ser det ut när snön sen har kommit.

Det sitter en enkel eltråd runt balarna som gör att djuren inte kommer åt dem. Vi har testat utan, men de gnager gärna hål på plasten då. Trots fri tillgång på foder, mineraler, träd och barka osv. Så vi stänger av dem.

När det sen är dags för utfodring, så sker den helt manuellt. Jag använder en kniv för att skära av plasten och rullar sen av nätet. Plastens bottenplatta blir kvar, men den brukar vara enkel att plocka bort allteftersom balen minskar. Sen rullar jag fram foderhäcken och tippar den över balen.

Den foderhäcken vi har väger ca 75 kg enligt tillverkaren, är 6-kantig och har 12 stycken ätplatser. Antalet foderhäckar som är igång är beroende av antalet djur i flocken. Foderhäcken som vi har till detta är inte optimal för systemet, men den är den minst sämsta som vi har kunnat få tag på.

För oss är det väldigt viktigt att det dagliga arbetet kan ske utan traktorer, helt enkelt för att jag vägrar stå ensam med hungriga djur och en traktorjävel som inte startar en kall måndag i februari. Förutom alla andra fördelar med att inte behöva använda traktor dagligen, så känns det tryggt utifall jag skulle bli sjuk eller skadad. I princip vem som helst kan hoppa in istället – allt som krävs är en kniv, en hyffsat fungerande kropp och några minuters muntliga instruktioner.

När foder häcken är på, flyttar jag eltråden så de kommer åt den nya balen. Är det tjäle i backen så underlättar det att ha en skruvdragare med en borr som motsvarar, eller lite större än, diametern på dina stolpar.

Eftersom det är foderhäcken vi flyttar, så förflyttas också utfodringsplatsen hela tiden. Detta gör att tramp, bajs och foderspill blir utspridda över en större yta. Det innebär också att foderplatsen är ren och att marken där de tidigare ätit till stor del får vara i fred och får möjlighet att återhämta sig efter den kraftiga massagen av några ton kor fördelat på några klövar.

Och ja, är det inte tjäle i backen så kan det bli väldigt söndertrampat, beroende av hur väl marken bär. Vi upplever att det är värst på senhösten, när växtligheten har stannat av, det är blött i markerna och minusgraderna ännu inte har kommit.

Då är det lerigt, brunt, geggigt och det känns som att marken är förstörd för all framtid. Och eftersom vi människor är en handlingskraftig art, som gärna vill fixa och dona, och sen slå oss för bröstet om hur bra det blev pga vår handlingskraft och uppfinnarförmåga – så är det lätt att börja tänka tankar om harvar, plogar och allehanda motordriva redskap, i ett omtänksamt försök att göra saker och ting bättre.

Men under åren som vi har hållit på, har vi också lärt oss att oron över marken är obefogad. Marken återhämtar sig, och det med besked, om vi bara ger den chansen genom att helt enkelt hålla oss ur vägen och gör minsta möjliga. Och med minsta möjliga, så har vi valt att tolka det som ingenting. Ingen bearbetning, inga frön, ev någon enstaka avbetning med djuren. Och då kan samma plats som på tidigare bild, se ut så här knappt ett år senare.

Det här systemet har vi kört med sedan vintern 2017, när vi hade 5 kvigor och en tjur. Det har hittills fungerat utmärkt under tiden vi har skalat upp, och idag har vi strax under 50 nötkreatur. Vi ser fantastiska möjligheter att använda vår vinterutfodring för att förbättra de marker där vi under sommaren ska skörda vårt vinterfoder, för vilket inträdet i utedriftsprogrammet har varit ett viktigt steg framåt. Nu kan korna flyta fram i landskapet även på vintern, och gödsel sprids, kor trampar, markerna förbättras – och det med väldigt låg inblandning av energislukande traktorer.

Men bäst är förstås om korna kan skörda sitt foder själva, under så stor del av året som möjligt. Så vi fortsätter att utforska det, vad som krävs för att förlänga betesperioden ytterligare. Och djuren verkar helt med på noterna – att beta är det bästa.

(vill du se vinterutfodringen i filmformat, så finns den här. Filmat av Johannes Graaf, Södra Dalarnes TV. Men jag vill höja ett varningens finger innan – mängden spill som blir kvar är ej representativt för hur det brukar se ut – foderhäcken brukar vara tommare än så innan de får en ny bal. Men vid filmtillfället så behövde vi anpassa oss till situationen, därav det stora spillet.)