Etikett: omställning

En liten fiber i en lång fläta av tid.

25 september, 2025 / forsbergkristina / 6 kommentarer

Det är drygt 15 år sedan jag flyttade hit till glesbygden, i Finnmarkens djupa skogar. Då var det en nödlösning för att hitta någonstans att bo tillsammans med min nyfunna kärlek och sedemera livkamrat. Tills vi visste vad vi ville, tills vi visste vart vi skulle bo, tills vi visste vad vi ville med livet.

Det tog inte många månader innan det stod klart för oss – vi vill bo här. Precis här, på den eftersatta skogsgården. Mitt i tystnaden och mörkret, under den utströsslade stjärnhimlen som får oss att tappa andan. Med skogen direkt inpå knuten, med älgar och kronhjortar, ugglor och skogsfåglar, rävar och fladdermöss och alla andra skogen djur, som kära grannar.

Det är ett av de bästa beslut jag tagit genom livet, att våga bosätta mig här. Så långt infrån allt som förväntas vara viktigt – busshållsplatser och gatlysen, apotek och biografer, stormarknader och dygnet-tunt-öppna-träningsanläggningar. Men så nära allt det som verkligen betyder något för oss. Tystnaden och friden du finner i en skog. Livet som finns, så nära inpå dig. Friheten och äventyret som finns i spåren från en älg. Eller ett lodjur. Eller ett vildsvin.

Under åren som gått så har vi byggt ut huset, köpt till mer mark och vi har växt till en familj. Vi har lärt oss om vad som krävs för att leva på en plats, och vi har ägnat varje dag åt att göra den här lilla delen av världen till en sån plats. En sådan plats där man kan leva och vill leva. Nu, och generationer framåt. Där vattnet är rent, marken är frisk och bördig, och där det finns möjlighet att leva ett gott liv med tak över huvudet och tillräckligt mätta magar – oavsett vad som händer i världen.

Vi värnar och hyllar vårt fina dricksvatten som kommer från ett grävt hål i marken, samtidigt som vi sänder en tacksamhetstanke till generationerna som levt här innan oss. De generationer vars val och sätt att leva , har möjliggjort att vattnet är så här fint och brukbart. Så att vi kan leva här i nutid. Det finaste arv som man kan tänka sig, Väl medvetna om, att våra val och beslut i nutid, avgör vad generationerna efter oss kommer ärva.

Under 15 år har vi lärt känna den här platsen. Viltets stigar, skogens puls, vädrets nyckfullheter och mönster. Vattnets väg nerför berget, fåglars häckningsplatser, månljusets skuggspel under vintern och hur soluppgångarnas färgpalett skiftar med årstiderna. Sånt som man lär sig med tiden, sånt som man ser mönstret av. När man är tillräckligt länge i samma landskap och försöker hitta sin plats som en positiv kraft i det ekosystem som är grunden till allt liv. Och ändå är 15 år ingenting. Det är bara en liten fiber i en lång fläta av tid.

Förra veckan så var jag på samrådmöte för en vindkraftspark som projekteras här. Det var fina skyltar och gratis fika och godis. Jag bet ihop käkarna och gjorde mitt bästa för att hålla ihop när jag såg beskrivningarna av blinkande lampor dygnet runt, året runt. Blicken hamnade i golvet när jag lyssade till demonstrationen av ljudet ”som bara låter som en vältrafikerad väg” och som ska låta dygnet runt, året runt. Man lovordade också att ingen märkbar påverkan skulle ske på djur och natur, men källhänvisningen var enkelriktad och kort. Och jag tänkte på månljuset och stjärnhimlen, tystnaden och kronhjortarna, fladdermössen och ugglorna. Och sen fick jag så mycket blött i ögonen och argt i munnen så jag behövde gå därifrån.

Sen dess har jag ägnat varje vaken timme åt att tänka på det här. Och de timmarna har blivit fler än normalt, för sömnen vill inte riktigt ta vid.

Och jag tänker, att om vindkraftsparken är lika harmlös som den beskrevs i den där utställningen – då borde det vara lätt att hitta information, vetenskap och erfarenheter som stärker den testen – från flera olika håll. Då borde det finnas trygga svar på alla frågor som mal runt i mitt huvud.

Så det är det jag ägnar mig åt nu – informationssökande och frågeformuleringar. Den 17 oktober ska synpunkter, information eller förslag på vindkraftparken vara inlämnad.

Bakfull.

23 oktober, 2024 / forsbergkristina / 1 kommentar

Veckan har inletts med några tunga dagar, som om jag har gått omkring och varit bakfull. Det blir alltid så efter såna intensiva dagar som en kurshelg innebär, även om inte en droppe alkohol har inmundigats. Men jag blir liksom full av allt annat. Av intryck och uttryck, ljud, möten och närvaro. Värme, engagemang och känslor.

Så när alla samtal tystnar, när alla ansikten är utspridda över landet igen och en ny vardagsvecka tar vid – så är det tungt. Huvudet spränger och blicken är grumlig. Initiativförmågan är ovanligt låg, och kroppen är trött. Liksom tanken.

Jag har varit i detta tillståndet tillräckligt många gånger för att veta att det kommer. Jag har också varit i tillståndet tillräckligt många gånger för att veta vad som hjälper – praktiskt arbete utomhus som inte kräver särskilt mycket eftertanke

Så jag plockar ner stängsel. Hugger ved. Ställer iordning inför vintern. Låter kroppen bearbeta alla intryck från helgen, medan händerna plockar och fötterna vandrar. Vinden sliter i mitt hår och markens väta letar sig in mot huden. Doften av löv som börjar sin förruttnelse på marken. Ljuset som låter sig övermannas av årstidens obarmhärtighet. Stängseltråd som fyller rullarna, stolpar som läggs i hög. Tiden som gör, vad tiden gör.

Då släpper tröttheten, motståndet och tankarna klarnar. Och jag kan lättare se, vilken fin helg det var. Och det är först då jag kan ta till mig, allt som sades, allt som gjordes, allt som vi upplevde tillsammans.

Och jag kan åter igen konstatera; det blir oftast något väldigt fint när människor möts och delar sina tankar och erfarenheter med varandra. Det ingjuter hopp och kraft, att lyssna och att bli lyssnad till. Även om det kan kosta ett par dagar med känslan av att vara bakfull.

Men det är det värt. För sen klarnar tanken, när kroppen är sig själv igen. Och man inser, att berusningskraften från alla härliga människor fortfarande sitter kvar, även när känslan av bakfylla släppt. Så tack till alla er som gjorde helgen till vad den vart!

Förvara mat utan frys?

6 februari, 2023 / forsbergkristina / 6 kommentarer

Det finns mycket som jag skulle vilja fråga mormor. En av de frågorna är hur de gjorde med lagring av mat, innan frysen fanns?

Nu finns inte mormor i livet längre, så jag kan inte ställa frågan till henne. Men jag vet att det finns en hel massa andra människor som bär omkring på de kunskaperna. Om inte rent praktiskt i sina händer, så är ni iallfall många som har bevittnat hur generationerna före oss gjorde när de konserverade, torkade, saltade, rökte och grävde stukor. Och jag vill veta allt!

Jaha, det är väl bara att du googlar då….

Jo, så kan man göra. Men det är förbannat tråkigt. Jag vill sitta runt ett bord med andra människor i olika åldrar och höra de berätta, ha möjlighet att ställa frågor. Jag vill se ansiktsuttryck och känna doften av kaffe. Jag vill lära mig av de som varit med, de som gjort, och de som vill dela med sig. Jag vill höra, se och uppleva och lära mig tillsammans med andra. Så att vi kan ta kunskapen vidare, likväl som historierna runt omkring.

Men varför då då? det låter ju oerhört bakåtsträvande, nu med alla moderna maskiner som finns, mat finns det ju i affärerna året om – är det där verkligen något att ta med sig in i framtiden?

Det är den viktigaste kunskapen vi kan ta med oss in i framtiden – hur vi framställer och lagrar mat på ett resurssmart sätt, med de enkla medel som finns omkring oss. Mat är ett av våra mest grundläggande behov, utan mat dör vi. Att låta den kunskapen försvinna av ett par stressade generationer med en övertro på marknaden, vore att neka kommande generationer sin frihet. Det vill inte jag. Så nu vill jag lära mig, och höra historierna omkring.

Det kanske du också vill? Eller så kanske du har något att berätta? Du kanske har grävt en stuka eller saltat in kött? Du kanske brukar konservera varje höst, eller röka in några lår? Eller så är du en av oss som proppar ner allt i frysen, men inte har en aning om hur du kan göra om elen stängs av eller är för dyr för att använda?

Hur som helst, om du är det minsta intresserad, av en eller annan anledning – hör av dig till mig så styr vi upp någonting. Jag tänker mig något trevligt och enkelt. Jag tänker mig macka och kaffe runt ett bord, samtal och kunskapsutbyte, relationer och kontakter. Jag tänker att vi börjar där, så får vi se vart det hela kan ta vägen sen.

För att anmäla intresse, kontakta mig på; forsbergkristina@hotmail.com

Köttpussel och specialdetaljer.

22 september, 2022 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Just nu lägger jag köttpussel. Köttpussel är det som uppstår när jag sitter med en hög köttbokningar i ena handen, och några slaktvikter i den andra handen. Sen ska det där liksom pusslas ihop efter önskemål och tillgång.

Varje år har jag oro i bröstet. Kliar mig i hårbotten och tänker; hur sjutton ska jag få ihop det här!? Men det går alltid ihop tillslut, på något konstigt sätt. Och alltid blir det människor som anmält intresse som tyvärr blir utan. Trots att vi slaktar fler djur, allt medan åren går, så har jag aldrig tillräckligt. Det är ett angenämt besvär, som jag gör mitt bästa för att råda bot på. Ett steg i taget, undan för undan.

Det är en fin tid, tiden för köttpusslet. Då sitter jag och ringer runt till människor som anmält intresse för kött, får mig en liten pratstund om ditten och datten. Jag blir så glad av alla fina människor som vi har omkring oss, och som jag får anledning att ha kontakt med på grund av djuren. Lite så där så jag bara vill ge bort köttet till alla som vill ha, men det funkar ju inte heller. Inte än, iallafall.

Men trots att det är kö på köttlådorna, så grämer jag mig över att jag ännu inte hittat tillräckligt många som uppskattar det som i dag kallas för specialdetaljer, men som på mormors tid ansågs vara näringsrik mat. Jag pratar om lever, tunga, hjärta, oxkind, köttben, svans, njure och framför allt mitt egna livselexir – fettet!

Fettet är nästan det jag ser mest fram emot att få påfyllning av. Jag använder det till allt där andra använder smör eller vegetabiliska oljor. Och lite till. Vill du läsa mer om hur jag gör, så finns det att läsa här. I det inlägget använder jag ordet talg, men jag menar alla typer av fett som går att hitta på djuret. Det som slakteriet putsar bort och lägger i en låda.

Blir du sugen på att testa, så hör av dig så snart som möjligt och boka upp dig på en låda! Eller om du är sugen på andra specialdetaljer. Jag vill att så mycket av möjligt av djuren kommer till användning, det känns så respektlöst och slösaktigt annars.

Och vill ni ta del av köttet, men ännu inte fått möjligheten – håll ut! Vår förhoppning är att det inom det närmaste åren ska finnas till fler. Och för dig som inte kan vänta, så kan jag avslöja att det kommer finnas möjlighet att äta vårt kött hos andra lokala aktörer – mer info om det längre fram. Men tills dess – hurra för Grangärdebygden!

Restaurering av långkalsonger

29 december, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Ni som följt mig sedan bloggens begynnelse minns kanske den där gången, för mycket längesedan, när Superkvinnan ryckte ut och restaurerade ett par långkalsonger? Nu har det hänt igen. Med samma långkalsonger.

6 år höll dem efter förra lagningen som då tog ca 15 minuter att genomföra. En ganska välinvesterad kvart måste jag ändå säga. Så jag valde att även denna gång investera ytterligare 15 minuter för att laga en trasig söm i det nästintill obefintliga tyget. Självklart lagade jag med en avvikande trådfärg, något annat vore alltför förutsägbart och tråkigt. Och självklart märktes dem med ett nytt årtal, så som sig bör vid restaureringar av kulturhistoriska föremål. Och självklart tog jag en dagens outfit-bild i sann bloggare-anda. Så där avslappnat, i en helt vardaglig kroppsposition.

Eller nja, den här bilden ger nog mer rättvisa åt min sanna uppenbarelse.

Sissådär. Kanske håller de eminenta långkalsongerna nu ihop ytterligare 6 år till och min välinvesterade kvart har bespara oss både tid, pengar och slitage på jordens resurser. Och för dem som är historiska intresserade; dessa långkalsonger har varit flitigt brukade sedan 1997 och värderas högt av den stolta ägaren. Tillsammans har de genomlevt både blod, svett och tårar och är därför nästintill oskiljaktiga.

Julkänsla.

22 december, 2018 / forsbergkristina / 1 kommentar

Juletider och vi gör allt med ändå inget. Allt det där som vi gillar, men inget av det som förväntas.

För vi skapar våran egen värld, bland snötyngd granar och glimmer-rosa decemberhimmel. Under granriskojans skyddande grenar viskar vi historier och klappar katten. Han är så vacker, viskar hon till mig och vi smeker hans gråa päls som är fluffig i kylan. Granriset är tyngt av snö och vi lutar våra ryggar mot de skrovliga stammarna. Hemma ligger julgardinerna kvar i sina lådor och köksluckorna är otorkade. Det är ingenting som barnen påpekar när vi värmer oss med varm choklad och pepparkakor, ihopkrupna under en filt på kökssoffan.

Långt bort från julerbjudanden och bjällerklang, sätter vi på oss skidorna och upptäcker vikten av att böja på knäna. Vi gnider fram och tillbaka framför huset. Ramlar och reser oss, ramlar igen. När mörkret kommer är vi trötta. Jag lägger barnen och kryper sen upp i soffan med skrivboken i min hand. Än är inga lussebullar bakade men det finns hårdbröd i skåpet och kaffeförrådet är alltid fullt. Och i skenet från adventsljuset skriver jag ord som ingen ännu har fått läsa.

Vi klär granen och barnen sätter stolt upp allt det som är skräp i en annan värld, men som är skatter i våran. Målade toapappersrullar och garnkreationer. Bollar av gammalt glitter och kottar som börjat skräpa. Diverse saker från oväntade ställen trängs mellan julgransljusens gula sken. Dom tar ett steg tillbaka och betraktar den ljusprydda skapelsen som lutar lite lätt åt vänster efter deras ivriga framfart. – Vad vackert det blev, säger hon. –Ja, det här gjorde vi bra, säger han och lägger armen runt hennes axlar. Ingen av dem ser handavtrycken på fönsterrutorna och blomman som jag glömt att vattna. Och i fönstren hänger inga julgardiner och i skafferiet finns bara hårdbröd. Köksluckorna är otorkade och i skenet från julgranen och med barnen framför mig, känner jag något som jag inte riktigt känner igen. Kanske är det vad folk kallar julkänsla. Den är i alla fall behaglig. Lugn. Och levande.