Livskraft i samspel

Kategori: Äta & odla (Sida 2 av 9)

Webinarie om lokal matförsörjning

På torsdag kl. 18.00 kommer jag delta i ett webinarium, anordnat av Omställningsnätverket. Jag kommer prata om de insikter och tankar som gjorde att jag sa upp mig från lönearbetet för att bli självförsörjande, och hur detta senare utvecklats till att driva ett regenerativt lantbruk. Jag kommer prata om mina tankar kring lokal matförsörjning, livskraft och friheten och glädjen att kunna framställa sin egna och bygdens mat. Det kommer finnas möjlighet för frågor och diskussion och jag ser fram emot att möta er! Välkomna!

Du anmäler dig enklast genom att gå in på Omställningsnätverkets FB-sida, leta upp webinariet bland deras evenemang och där anmäla dig via länken. Sen när webinariet närmar sig så kommer du få en länk via mail, vilken kommer ta dig direkt till webinariet.

Har du inte FB så kan du gå in på www.eventbrite.com och söka på Omställningsnätverket.

Webinariet är en del av en serie, där Omställningsnätverket i samarbete med Omställning Österbotten bjuder in till samtal om lokal matförsörjning i Coronakrisens skugga. Först ut var Johannes Wätterbäck, även känd som Farbror Grön, och nu är det alltså min tur. Andra personer som kommer ha webinarium framöver är bla Jörgen Andersson, Maria Österåker, Fredrik Rosenqvist, Anita Storm och Andrew McMillion – kolla in Omställningsnätverkets FB så missar du inget!

Påsken som stormade in.

I förra inlägget utlovade jag en uppdatering gällande kalvningen på söndagar kl.21. Sen stormade påsken in med en röd måndag, och jag trodde att det var lördag när det egentligen var söndag. Sen blev det måndag, som jag då trodde var söndag, men då stormade det och dagen tillbringades utan ström och tillfredsställande internetuppkoppling. Ja, ni hör ju själv, rörigt så det förslår.

Oavsett; än har inte första kalven kommit, så ni får kort och gott fortsätta att beundra era tomma bingobrickor. Ny uppdatering kommer, förhoppningsvis, på söndag klockan 21.

Strömavbrottet kan låta dramatiskt, men det är det inte. Vedspis och egen brunn på gården möjliggör att vardagen kan rulla på utan större hinder. Den största utmaningen är att rubba invanda rutiner när det inte längre finns vatten i kranen och el i uttagen. Men vi börjar vänja oss. Det var knappast första, och heller inte sista, gången. Ett utedass och en gårdspump skulle dock förenkla levernet ytterligare, så det blir våra nästa investeringsposter för att höja vår levnadsstandard.

Det är lite lätt att bli självgod när man står där vid vedspisen och lagar mat från egna gården. När man kan konstatera att potatis, kött och grönsaker är från jorden utanför, likaså veden som gör värmen och tillagningen möjlig. Och vattnet vi dricker är kallt och kristallklart, blott från ett grävt hål i marken, renat av den jord som ligger under våra fötter. I den stunden är det lätt att bli självgod. När man känner att det mesta kan hända i omvärlden, men vi vet att vi reder ut det. Mat på bordet, tak över huvudet och rent vatten i brunnen – så mycket mer behövs egentligen inte. Och det ger mig ett lugnt som jag är oerhört tacksam över att få känna.

Det inställda föredraget.

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

Generationer emellan.

Det är ungefär ett år sen som jag hade föreläsning i Norrbos Folkets hus. Det var en häftig kväll, fullsatt, och jag talade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden”. Det hela blev en berättelse om de förändringar och insikter som drabbat mig och min familj, men lika mycket en hyllning och växande respekt inför mormors generation och deras ovärderliga livskunskap.

Livskunskap som är ovärderlig, livsviktig och som tyvärr blivit lite smutskastad under de decennierna som skiljer våra generationer åt. Det är synd. Framför allt eftersom dessa decennier utvecklat ett enormt resursslöseri som vi uppenbarligen behöver komma till rätta med. Och det är här mormors generation kommer in – för är det något de visste, så var det hur man tar tillvara på och vårdar de resurser som finns i vår närhet. Hur man kokar sylt av skogens bär, gör filbunke och smör, lagar raggsockor och kokar buljong. Det går knappt att nämna allt, för de var mästare på att tillgodose familjens behov med det som fanns tillgängligt.

Jag chockades lite smått vid föreläsningen. Så där så jag kom av mig och tappade tråden. Alla de känslofyllda ansiktsuttryck som mötte mig i publiken. Av alla som ville prata efteråt, diskutera och delge sina minnen och kunskaper om hushållandets hantverk. Och det var då jag tänkte; vad fint det hade varit att bara få sitt runt ett bord och prata med dessa människor. Dricka lite kaffe och äta en smörgås. och sen prata om alla fantastiska möjligheter som kan uppstå ur några liter mjölk – bara rätt kunskap och handlag finns till gänglig. Eller hur man städar effektivt och grundligt, utan alla de kemikalieprodukter som är nutidens norm?

Och jag tänkte såsom så – att jag borde bjuda in till ett sånt samtal, ett samtal generationerna emellan. Men sen kom våren, kalvningar och ett helt galet 2019. Men än är det inte för sent. Och jag är säker på att det finns fler i min generation som skulle vilja vara med på ett sånt samtal, och det är er jag riktar mig till nu – Vill du vara med och träffa ett gäng mormödrar och farmödrar som bär på ovärderlig kunskap? Ett enkelt samtal, lite fika, olika generationer och sen så ser vi vart det bär hän? I så fall – hör av dig till mig på slaktarstina@slaktarstina.se

Husmödrar och benbuljong.

En grej som är svår att undgå när man börjar med att producera sin egna mat, är vilket fullkomligt resursslöseri vår tid består av. Och det kan man ju förfasas över, predika och skriva argsinta inlägg om. Eller så gör man något åt saken, handgripligen. Vilket jag oftast föredrar som strategi. Så just nu håller jag på att upptäcka olika sätt att till fullo nyttja de resurserna som kommer från ett nötkreatur.

Det finns en del recept och trendiga maträtter att finna på nätet, men ännu har jag inte hittat någon sida som behandlar hela djuret som den magiska näringsresurs som det faktiskt är. Så jag letade fram ett exemplar av Husmoderns kokbok från 1935 för att kunna insupa mig livets resurskloka kokkunskap. För 1935 förstod man vikten av att bruka de resurser som fanns att tillgå. Sen kom oljan, industrialiseringen och någon märklig idé om att talg är till för fåglar, att inälvor är en restprodukt att bränna och att processade bönor fraktade från ett annat land är bättre än grannens betande ko.

Och ibland tänker jag som så – hur hade vår värld sett ut om husmödrarna och deras kunskap hade hyllats istället för att svartmålas? Om man valt att stärka dem istället för att rädda dem?

Det lär jag aldrig få veta. Med med buljongen puttrande på spisen och en mycket angenäm doft i huset, så förkovrar jag mig i all den klokhet som husmödrarna ombesörjde för 80 år sedan. Och sänder en tacksamhetens tanke till de kvinnor som för ett par år sedan gav mig denna eminenta kokbok. Tack – ni ska veta att den har kommit väl till användning den senaste tiden.

Odla en hållbar framtid

Okej, med anledning av mitt inlägg om att skapa den utbildning du vill ha – allt behöver man inte skapa själv, det kan finnas människor som redan gjort det.

Under våren kommer det gå en folkhögskoleutbildning i Brunnsvik, Ludvika kommun, som heter ”Odla en hållbar framtid”. Jag fick nys om den härom veckan, när jag träffade upphovskvinnorna tillika kursledarna, Sara och Hanna.

Så här beskriver de själva kursen;

Odla en hållbar framtid är kursen för dig som är nyfiken på hur vi tillsammans med hjälp av ett helhetsperspektiv kan skapa vår framtid genom ett hållbart sätt att leva, odla och ta hand om jordens resurser i en värld som behöver vårt engagemang. Kursen ger dig kunskaper, nya perspektiv och ett nätverk så att du kan ställa om till en mer hållbar livsstil, både på insidan och utsidan.

Jag gillar att de betonar helhetsperspektivet. Det är i det jag själv har landat, efter år av sökande, diskussioner och tankar. Vikten av att ta beslut med full uppmärksamhet på alla de sammanhang vi befinner oss i.

Det var precis den här kursen jag saknade för 6-7 år sedan, när jag som värst grubblade runt i mina tankar om framtiden, hållbarhet, ekologi och omställning. Då, när jag på riktigt började inse, att mänskligheten förstör allt det där som håller oss vid liv. Då, när jag fick lite panik, (inte så lite heller, egentligen) men inte visste vem jag skulle prata med och inte visste hur jag skulle gå tillväga för att styra åt ett annat håll. Hade den här kursen funnits då, så hade jag definitivt hoppat på. Den är studiemedelsberättigad, går på distans 50%, och med 7 fysiska träffar som är anvisade till helgerna – fantastiska möjligheter alltså, även för den som har ett jobb, familj och allt sånt där annat som lätt skapar ett hinder för att gå en omvälvande utbildning.

Så vad väntar du på? Klicka in dig här för att läsa mer.

Årets julklapp: En höna för framtiden

Mobillådor i all ära, men vem vill inte ha en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! En höna alltså. Och nu är det faktiskt så, att du har möjligheten att ge bort en höna i julklapp!

SlaktarStina, skärp dig nu! Lokalproducerade ägg i all ära, men vem vill ha en höna som kacklar runt i köket och skiter på golvet!? INGEN! Alla har inte möjlighet att hålla höns på ett bra sätt, så det vore oerhört ansvarslöst att ge bort en stackars ensam höna i julklapp…!

Ja precis så är det. Men jag har möjlighet att hålla höns på ett bra sätt. Och jag ansvarar över marker som till våren och sommaren behöver sprättande och bajsande höns. Och min förhoppning är också, att det finns människor omkring dessa marker som behöver ägg. Och då tänkte jag ju som så, att du kan köpa en höna via mig för 150kr. Jag tar hand om hönan och låter den få vitalisera ekosystemen, och du får den här vackra bilden av en höna, skapad av konstnären Tove Ottosson, hemmahörande i Sunnansjö. Den varken kacklar eller skiter på golvet.

Den kan du sen ge bort, insatt i någon vacker ram, eller så behåller du den själv. Och sen, när gräset börjat grönska och solen värmer våra bleka vinteransikten, så kan innehavaren av det vackra konstverket komma till mig och hämta ut ägg för motsvarande 150kr, i en omgång eller utspritt på flera tillfällen.

Oerhört dålig idé, vem sjutton vill åka upp till urskogen där du bor för att hämta några sketna ägg? Och jag vill ju inte lämna ifrån mig den fina bilden, fattar du väl!

Det är klart jag fattar, och du behöver inte lämna ifrån dig bilden, bara uppge koden som står på baksidan. Bilden behåller du som ett monument över den där gången, då du möjliggjorde för en bonde att förverkliga sin idé om ett regenerativt jordbruk. Ett jordbruk som bygger matjord, binder koldioxid och stärker de ekosystem som allt liv är beroende av. Äggen sen, de kommer finnas på plats nere vid Stakheden i Grangärde. Eventuellt kommer de även finnas tillgängliga på andra strategiska platser, lite beroende av vilka människor som hakar på den här idén och visar att de vill ha ägg från höns som bidrar till en bättre värld.

Lägg av nu va, nu är du bara för mycket – en höna kan väl inte göra världen bättre!?

Nej, kanske inte en, men flera tillsammans. När de får gå ute på gräsmarker, sprätta och skita som en höna ska göra. Picka efter maskar, larver och annat småkryp, och undan för undan få tillgång till nya områden att vara på – så kan de få fart på växtligheten på ett alldeles fantastiskt sätt! Och den biologiska mångfalden, och kolinlagringen i jorden – för att nämna några effekter. När äggen sen konsumeras av människorna som har nära till de marker där hönorna ”jobbar”, så är det bra mycket onödiga transporter och mellanhänder som sparas in.

Hmm, det låter ju onekligen som en bra julklapp. Om inte annat så är det ganska udda! Men nu har det varit så mycket text så jag vet inte vad jag ska göra…?

Kontakta mig. Köp en höna för 150 kr. Få en vacker bild, skapad av konstnären Tove Ottosson. När sommaren gryr; hämta ut fantastiska grönbetesägg för motsvarande 150kr. Känn dig nöjd över att du bidrar till en levande framtid i Grangärdebygden. Njut av äggen. Njut av grönskande marker fyllda med insekter, bin och annan biologisk mångfald. Känn dig stolt över att du gjort detta möjligt.

JA! Jag har ju massa släktingar och vänner som jag vill ge en höna av den här kalibern. Men hur kontaktar jag dig?

Mail: slaktarstina@slaktarstina.se eller telefon; 073-6596671

Och vill du se mer av Tove Ottossons alster och konstnärliga utveckling, så koll in hennes instagram @toveottosson

Producenter i Ludvika/Grangärde – SE HIT!

Senaste tiden har jag blivit kontaktad av flertalet människor som producerar eller tänker börja producera mat och råvaror här i omgivningarna. (…och det är nu ni som inte producerar mat, men som bor i dess områden ska ropa – ”HURRA! jag kommer överleva även när det blir en bränslekris!”)

Gemensamt för dessa individer som jag kommit i kontakt med, är att de vill producera med respekt för naturen och respekt för vår omgivning – och det glädjer mig så oerhört! Mer ansvarsfullt, lokalproducerad mat till folket! En annan gemensam nämnare är att de som producenter saknar en REKO-ring i dessa trakter. Sen om konsumenterna saknar en REKO-ring, det får framtiden utvisa….. (För dig som inte vet vad REKO-ring är, så kan du läsa mer här så länge.)

Och eftersom jag själv känt mig lite ensam i min bonderoll de senaste åren, så är jag inte sen att bjuda in till träff – vi måste såklart träffas allihopa och dricka kaffe! Dricka kaffe, snacka skit (eller kanske gödsel är en bättre benämning i dessa kretsar) och bekanta oss med varandra! Och kanske kan vi då även lösa det här med avsaknaden av REKO-ring…

Så…. välkommen! Du som är matproducent i dessa omgivningar eller som funderar på att bli – lördag 14 december, kl 14.00 så träffas vi! Utgångsläget är att vi träffas hemma hos mig i Kullen, blir vi för många så hittar jag en annan lokal. Leta upp evenemanget hos Slaktarns Gård på Facebook, eller kontakta mig på annat sätt och anmäl din medverkan, så jag vet hur mycket fika som behöver fixas.

VARMT VÄLKOMNA, det ska bli så oerhört roligt att träffas!

Från mitt skafferi.

Jag odlar i år också, även om rapporteringen därifrån är väldigt bristfällig. Jag har funderat på varför det blivit så, men en anledning är att nyhetens behag liksom har tonat ut och att odlingarna blivit min vardag. Sånt som vanliga människor gör liksom. Precis som vanliga människor gärna vill ha ett par kor och intresserar sig mer för fotosyntes och kolbindning, än nyaste serierna på närmaste streamingtjänst. Och det är ungefär där som jag inser att jag kan inte ha mig själv som referens. Och att jag behöver spräcka min bubbla och träffa folk för att prata om annat än fotosyntes och betesdjur.

Men ändå. I år har tanken på att ta en bild i odlingarna och dela med mig av, liksom känts likvärdig med att ta en bild i kylskåpet eller skafferiet. För det är lite så det fungerar just nu. Att gå ut i odlingarna för att plocka ihop något inför middagen. Och jag kan konstatera att det som för några år sedan var en dröm, har nu blivit vardag. De flesta gångerna ligger det egenproducerat på tallriken.

Och det bästa med det är att jag vet allt jobb som ligger bakom. Och jag vet att det arbetet har inte drabbat någon annan än mig själv och min familj. Och jag vet vad maten innehåller, hur jorden mår där maten har växt. Och jag vet, att något bättre går inte att få på tallriken. Det behövs inga kontrollorgan, forskningsrapporter eller märkningar för att konstatera det.

Årets klara favorit och nyhet i odlingarna är helt klart majsen. Jag trodde aldrig att vi skulle få fram så fina majskolvar, och i mängd dessutom! En klar favorit. ”Nästa år odlar vi ett helt fält med majs”, säger barnen. Millimetermannen smackar medhållande, fullt upptagen med att äta sin tredje majskolv med smör och salt. Jag som vårdat plantorna kan dock sträcka mig till att dubbla upp årets odling. Men något fält, det blir det nog inte.

Maj som blev juni

Helt plötsligt blev det juni och maj försvann som i en virrvelvind. Det är en dag kvar tills sommarlovet börjar, kossorna har påbörjat sin betesrutt genom byn och varje måltid föregås av en runda i odlingarna. Sallad, kryddor, lök och rädisor som fyller händerna för att sedan mätta våra magar.

Sommarrutinerna börjar formas, med stängseldragning och nästintill daglig flytt av korna. Tidlösa stunder då jag blir sittande i kohagen och bara tittar. Tittar, lyssnar, analyserar. Bekantar mig med de marker som vi brukar och allt som lever där. Det är viktigt. Viktigt för att förstå hur våra beslut och idéer påverkar allt det där som vi är beroende av. Jord, växter, insekter, djur och vatten. Människan kan inte leva utan detta – ändå har vi byggt upp en matindustri som inte räknar in påverkan på alla dessa faktorer i sina kostnads- och vinstkalkyler. Förklara för mig hur det ska hålla i längden? Förklara för mig hur kalkylen går ihop? Det måste ju vara den sämsta affärsidén någonsin – att inte ta hänsyn till det som gör den egna produktionen möjlig?

Jag kan lätt fastna i dessa grubblerier, men det tjänar lite till. Så jag gör annorlunda istället. Med målet att producera mat som samtidigt stärker allt det där som vi är beroende av. Allt det där som gör att vi överhuvudtaget finns till, att vi kan producera mat.

Jag kommer aldrig kunna försörja hela jordklotet. Men kan jag försörja dem omkring mig och samtidigt göra min lilla bit av världen till en bättre plats – då är vi något på spåren.

Och det är i denna utmaning som jag försvinner, när maj blir till juni och dygnets ljusa timmar är många. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket att upptäcka, så många sanningar att utmana. Och som alltid blir bloggen lidande, denna tid på året.

Men rätt vad det är så dyker det ett inlägg upp, och vill du vara säker på att inte missa något, så rekommenderar jag att du anmäler dig till en prenumeration. Då får du ett mail när det finns ett nytt inlägg att ta del av. Det kostar inget och är enkelt att avregistrera. Och det glädjer mig när ni vill följa med.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑