Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 13 av 35)

Sjuka.

5 november, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Vi är sjuka. Sjuka på det där sättet som bara en småbarnsfamilj kan vara. När det är magsjuka, halsont, feber, hosta och ögoninflammation på en och samma gång. Ja, inte på samma person då förståss, det hade varit alldeles för effektivt. Utan mer så att om en har magsjuka, så har den andra halsont och den tredje har feber. Sen roterar man liksom runt de där åkommorna ett varv, så att ingen behöver känna att man missat något. Och när det har gått ett varv, så byter man förslagsvis ut någon åtkomma mot en ny, ögoninflammation exempelvis. Och sen ska det snurra runt ett varv till. Och efter det så är det dags för någon öronåkoma, förslagsvis. Som en liten efterrätt liksom. Gärna med hosta samtidigt också. Snoret behöver jag inte ens nämna, det är liksom standard med rinnande näsor nu för tiden. Så där segt och grönslemmigt som det bara kan bli på barn, med för mycket spring i benen men för lite kraft i kroppen.

Så det är därför det är lite stiltje här på bloggen just nu. Vi gör bara det vi absolut måste. Vi sover och kramas, gråter och hostar. Ibland äter vi. Men så mycket mer är det inte. Mer kraft finns inte att frambringa just nu. Men jag vilar i vetskapen om att en dag blir vi friska. Dock osagt när.

Men när vi blir det, så ska jag berätta hur det går med skrivandet. Jag ska berätta om dörrarna som slutligen kom på plats, om vår alldeles egna rockabilly-get och kanske något om en planerad tillökning. Ni kommer även få se en ny header.

Tills dess – tack för att ni är så många som fortsätter att titta in här, trots den dåliga uppdateringen. Tack.

Ett varnande exempel

15 oktober, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Jorden som jag gräver är hård. Riktigt hård. I höstsolens värmande strålar kämpar jag med att bryta igenom den översta skorpan. Skorpan som säkert har ett namn som jag borde kunna, men det kan jag inte. Jag är nybörjare. Orutinerad. Grön. Men jag gräver gärna.

Så jag stöter på med min spade som är minst dubbel så gammal som jag är. Den har grävt i dessa jordar förr. Spåren finns kvar efter de händer som inte längre existerar. Jag känner dem under mina tunna arbetshandskar när jag tar i med all min kraft. Stöter ner spaden i den hårda jorden och sätter an foten för att trampa till. Blott ett par centimeter släpps jag igenom. Det är som att skrapa lite lätt på ytan. Men jag är enveten. Jag fortsätter. Svettas. Höstlöven faller omkring mig med ett nästintill ljudlöst prasslande.

Tillslut blir jag lite förbannad. Det var då själva ….., tänker jag efter att återigen med all styrka jag kan frambringa, stött ner spaden blott ett par centimeter i den kompakta jorden. Så i ett orutinerat ögonblick tar jag sats. Jag tar sats för allt vad jag är värd och hoppar högt upp i luften med målet att landa på spaden och därmed lyckas tränga ner den några centimeter till. Helst hela bladet. Tjopp. Ljudet av hård jord som klyvs av metall. Det gick. Jag känner ett sting av triumf. Upprepar förfarandet med ett leende på läpparna.

en nanosekund senare ligger jag i en oförklarlig hög på marken efter att ha gjort någon form av trippel-saltomotal-halv-vriden-struts-volt. Och jag lyckades dessutom landa på barnens vattenkanna, vilket känns i armbågen. Jag har ont. Rejält ont. I några sekunder ligger jag kvar i min egna lilla extensiella hög och hinner tänka på de armbågar som jag rehabiliterat genom min yrkeskarriär. Jag hann tänka att nu är jag en av dem, och det genom min orutinerade klantighet. Förbannar mig själv.

Knådden, som sett hela spektaklet, frågar med melodisk röst;
– Vad gör du mor!?
Jag stånkar och stönar lite innan jag lyckas få fram ett någorlunda sammanfogat svar.
– Jag har gjort illa mig, jag ramlade på spaden.
Jag ser honom inte, men antagligen lägger han huvudet på sned, på det där sättet som bara han kan göra och lutar sig mot sin lilla spade innan han säger;
– Det gick bra mor, det gick bra.
Sen sätter han spaden i jorden och fortsätter att gräva.

Själv ligger jag kvar en stund och känner mig som en värdelös förälder. Med en blödande armbåge som dock, tack och lov, visar sig vara fullt funktionsduglig. Och en aning visare om både det ena och det andra.

Mat i skogen

30 september, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi är ute mycket nu. Packar snabbt ner något ätbart och kastar oss ut på äventyr i skogen. Det är befriande. Livet blir så mycket enklare där, bland granarna och den mjuka mossan. Där får alla viljor, känslor och personligheter plats. Det är frihet, det är lugn, det är kärlek. Det är Skogen.

Vi går dit benen bär oss. Ibland kan det bli ganska långt, ibland blir det kortare. När magen kurrar slår vi oss ner där vi är och äter vad vi har med. Ganska ofta matar vi myror och rävar. De ska ju ha sin beskärda del de också, även om Knas-Katten tycker att det är slöseri och försöker äta upp allt som hamnar på marken. För han är ju självklart med när det vankas äventyr i skogen. Dessutom är han mycket nöjd över att takten på promenaderna nuförtiden styrs av små barnsben.

Häromdagen matade vi en kossa också. Lite halvt puckat tyckte den inskränkta föräldern, eftersom det inte fanns några kossor i närheten. Och de bor ju faktiskt inte i skogen. Men det vältaliga barnet förklarade då att vi matar inte för att det finns någon, utan ifall det skulle komma någon. Så därför var det viktigt att lägga gräs och en bit av smörgåsen på en stubbe. Då finns det ju mat där, om det nu skulle komma en kossa. Som var sugen på en halv smörgås. Smart. Mycket smart. Och oerhört puckat av den inskränkta föräldern.

Slutspurten för sommaren

20 september, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Hösten är här och vi stretar målmedvetet på med utbyggnaden av huset. För varje dag tar vi ett steg närmare vintern och för varje arbetad timme är vi ett steg närmare vårt första delmål – fasaden på utbyggnaden klar. Helt klar. Varenda plåt, varenda list, varenda liten fläck är målad. Det är inte långt kvar nu.

Dessutom har vi hunnit flytta vägen, nästan som en liten målbonus. Den gick tidigare direkt utanför farstubron, och då menar jag direkt utanför. Så vi drog ut den i en sväng på åkern istället och nu har vi helt plötsligt en gårdsplan. Visserligen en gårdsplan som till stor del ska schaktas bort till en början, men ändock en gårdsplan. (Bör tilläggas att det inte skall göras i år.)

Det har varit den intensivaste av högintensiva somrar. Precis som planerat. Det känns så oerhört rätt att vi valde att köra järnet med huset. Vi har gjort det bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Det har varit långa arbetsdagar och enveten strävan. Hårt jobb och obefintlig vila.
Men när den sista biten är satt och den sista brädan är målad och min älskade dörr är på plats – då ska vi andas ut för en stund och klappa oss själva på axeln. Hålla om varandra och känna att det här gjorde vi riktigt bra. Vi. Team Slaktarn’s.

Sen ska vi sätta oss ner och lägga upp planen för vintern – det är ju en insida som skall göras också.
Målorden är: det ska vara enkelt att leva, färg-för-fan, och hållbart. Så vi får väl se vad det blir för hopkok av det. Ett modernt Villavillerkulla kanske.

Ett intresse som gror

13 september, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

I våras så grävde jag och 3-åringen hela dagarna. Grävde gropar och skyfflade gödsel och jord. Fyllde hans lilla vagn på tramptraktorn och åkte iväg för att tippa. Grävde, lassade och tippade. Om och om igen. Vi hade ingen plan, vi grävde för grävandets skull.

Men när vi ändå höll på så petade vi ner några frön som vi hittade i en låda. Och några potatisar som börjat gro i kylskåpet. Radavstånd och skötselanvisningar gav vi blanka fan i. En hel påse med blåklintsfrön åkte rakt ner i jorden på en yta av uppskattningsvis 2 cm. ”Det ska vara så mor, det ska vara så.” Jag bet mig i tungan och log mitt mest tålmodiga leende. Vi petade mest för petandets skull.

Sen har sommaren gått. Vi har vattnat mest för vattnandets skull, ryckt ogräs (och en hel del plantor) för ryckandets skull, och nu har vi även skördat – mest för skördandet skull. Det har varit fina stunder. Bra aktiviteter. Och en upptäcktsresa för mig.

Jag, som tyckt att det där med odling är ju fruktansvärt astråkigt (för att citera mitt 14-åriga jag), fick världens lyckorus när vi grävde upp potatis. Det var som att gå på skattjakt! Varje liten ljus knöl som skymtade under jorden, kändes som en näve guld. Och jag kan konstatera att det är befriande att göra saker utan egentligt mål, utan större förväntningar. Bara för att det känns bra för stunden. Tänk att det ska behövas en trotsig 3-åring för att man ska lära sig något sånt.

Men det där med odling har väck en lust inom mig. Tänk att du kan peta ner något så litet, och några månader senare plocka fram så mycket – som du kan äta! Inte för att det är någon ny upptäckt här i världen men…. Nu knarkar jag odlingsbloggar. Och läser kompostlitteratur. Det här är ju nästan för bra för att vara sant.

Den ständiga strävan.

9 september, 2015 / SlaktarStina / 9 kommentarer

Ditt huvud vilar mot mitt bröst, ditt hår kittlar min näsa. Doft av granar och fuktig mossa skvallrar om vårt äventyr i skogen. Fingrarna missfärgade av skogens blåa guld. Jorden under naglarna påminner mig om att jag borde ha skrubbat mer. Det är mycket som jag borde.

Vi har varit osams idag. Så innerligt osams. Skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Det är så ibland. Vi är lika skyldiga och oskyldiga båda två. Vi är båda människor, om än en liten och en stor.

Men allt är glömt och förlåtet. I samma stund som du kröp upp i min famn. När vi gömde oss under filten mot vindarna utanför. Då försvann allt det där. Kvar finns bara den tunga kärleken som är så lätt att bära. Tacksamheten som får tårarna att bränna i ögonvrån.

Du sover. Jag bär dig över alla utspridda saker, trampar på torkade makaroner och grus i en enda salig röra. Förundras över hur dina ben och armar blivit så långa, hur liten snabbt blivit så stor. Jag sörjer och glädjer mig på samma gång.

Jag lägger ner din varma kropp mot de svala lakanen och breder över dig filten som du så gärna vill ha. Lägger tryggheten i din hand. Stryker dig över det rufsiga håret och tänker att imorgon, imorgon då ska jag vara en bättre förälder. Vara den bästa modern som finns.

Jag tänker så, trots att jag vet att det är vad jag gör varje dag. Varje dag gör jag allt som står i min makt för att vara den kompletta föräldern. I slutändan är jag alltid människa. Precis som du.

Men imorgon, imorgon, då ska jag tänja mina tålamodsgräns lite till. Det kommer blir skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Men allt det där blir glömt och förlåtet, i samma stund som du kryper upp min famn.

Snart 30 – Önskelistan

26 augusti, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Till våren fyller jag 30. Äntligen. Det känns lite som att jag får komma ut ur garderoben, att jag äntligen får vara den där som jag känner att jag är. Jag ska fira med pompa och ståt – på mitt sätt, vill säga. Så som jag vill ha det.

Jag har skrivit en önskelista. Det var längesen jag gjorde en sån, mest för att det har känts så meningslöst. Det få saker som jag vill ha, har jag köpt själv. Enklast så. Men nu när jag fyller 30 – då tänkte jag passa på.

Mest av allt önskar jag mig en hund. Det kommer du aldrig att få, säger Millimetermannen och förvandlas genast till Master of the Dammsugare. Sen kommer en lång utläggning som innehåller ord som ”grus-i-sängen”, ”städa-hela-tiden” och ”dreggel-på-byxbenet”. Jag lyssnar inte så noga, men tänker att det är väl ungefär så som det är nu, ingen större skillnad. Dock inser jag att det är lönlöst att argumentera. Mina tankar går vidare.

Och får jag inte en hund, då önskar jag mig hönor. Och en ståtlig, stilig tupp med mycket pondus. Master of the Dammsugare är fortfarande kvar. Han har en ganska negativt skimrande aura. Som kråkan i Mamma Mu, ni vet. Ser mest problem och besvär. Jag hör hur han kraxar fram ord som ”de-förstör”, ”de-får-då-inte bo-i-ladan”,”fula hönshus” och ”vart-ska-du-ha dem”.

Han har en poäng i det han säger, men om han är Kråkan så känner jag mig som Mamma Mu. Han får kraxa vidare medan jag ser möjligheternas portar som öppnar sig. Och jag får en vision om ett hönshus som även skulle falla Master of the Dammsugare i smaken. Eller Kråkan.

Så. Jag önskar mig ett hönshus. Ett hönshus som är mobilt, så jag kan flytta dem dit det passar. Eller snarare flytta dem från där det inte passar. Och så ska det vara snyggt. Det måste smälta in bland de andra byggnaderna här på gården. Panelat och falurött, med andra ord. Men sen måste det vara funktionellt också. Såklart. Eller med andra ord lättstädat och skrubbvänligt. Helst med en golvbrunn. Och väggar och golv i våtrumsmaterial. Så kan han väl skrubba bäst han vill, när andan faller på.

Ett sånt hönshus önskar jag mig. Det är det enda jag önskar mig. Och får jag ett hönshus av den kalibern – ja, då kan jag köpa mina höns själv. Och en tupp. Tack på förhand.

/Mamma Mu och Kråkan

Rastlöshet om kvällen.

16 augusti, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är kväll och jag borde sova. Men det är inte ens lönt att försöka. Inom mig klöser en rastlöshet som får mig att planlöst gå runt och göra allt sånt som jag annars skjuter på framtiden. Jag plockar med saker som länge väntas på att bli plockade med. Det är ju bra. Och när de är klart så plockar jag med saker som inte behövs bli plockade med. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt. Men det ger en tillfällig ro för all den energi som snurrar runt i huvudet och kroppen. Som en tävlingslöpare som börjar fokusera inför sitt lopp. Vankar av och an. Stirrig i blicken. Nästan okontaktbar.

Det är så många tankar. Så mycket iver. Så mycket energi, vilja och ovisshet. Allt jag vill just nu är att hugga tag i hösten. Möta det som komma skall, ta tjuren vid hornet och ge allt vad jag har. Få vardagen, min älskade vardag, att börja rulla. Jag vet inte vart vi hamnar. Det vet ingen av passagerarna. Men imorgon börjar vi knuffa igång den och snart rullar vi för fullt med fartvind i håret och fjärilar i magen. Jag och min lilla familj. Team Slaktarn´s. Veckohandling, träningsdagar, kvällsrutiner. Mattider, arbete, att-göra-listor. Sovtider, matdosor och excelark. Nu kör vi!

Naturens kraft.

11 augusti, 2015 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Ibland är det så att småbarnslivet når en punkt när det känns som att skriken, blöjorna och matkladdet flyter ihop i en enda stor röra. Barnen är kinkiga, de vuxna är vresiga och det känns som att det finns tusen saker som måste göras men som aldrig blir gjort. Som en tryckkokare som håller på att nå sin högsta temperatur. Tänderna är hopbitna och tröttheten sveper sin värkande mantel omkring de uppdragna axlarna. Ögonen är uppspärrade och hela huvudet känns som en stor matberedare som effektivt hackar sönder varenda tanke som jag försöker tänka klart.

Det är då jag tar till min första-hjälpen-manöver. Slänger på de kläder som ligger närmast till hands och formligen föser ut hela boskapet med små argsinta vilddjur. Nu är dem visserligen bara två, men upplevelsen är som om de vore 22. Hur som helst.

Vi styr stegen rakt in i skogen. In mellan granarnas hängande grenar, in under lövträdens skyddande kronor. Vi har inget mål, inget egentligt syfte, vi måste bara ut. Ut i skogen. När vi nått så långt så att allt det gröna omfamnar oss och skogens dofter fyller våra kippande lungor, så är det som om locket på den där tryckkokaren varsamt tas av. Min trötthet sipprar ner i den fuktiga mossan och matberedaren i huvudet stannar långsamt. De 22 vilddjuren blir till de två nyfikna personerna som är mina barn och tillsammans gör vi vad som faller oss in. Klättrar på stenar och upptäcker insekter. Kastar kottar i en bäck och äter bär. Tittar på molnen och grenarna, känner på stammar och lera. Lugnet lägger sig och allt som förut var i tusen bitar, blir helt igen.

När vi blir hungriga går vi hem. Det tar oftast inte längre än ett par minuter. Ibland har vi plockat med oss bär och svamp, ibland en påse kottar. Oavsett, så kommer vi alltid hem fyllda av en känsla som inte går att köpa. Den går inte att googla, den går inte att beställa, den går inte att tillverka. Men dess källa finns oändligt omkring oss, bara några steg från huset.

Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Föräldraskapet är som att skruva ihop en Ikea-möbel

29 juli, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Att vara förälder är som att skruva ihop en Ikea-möbel utan instruktionsanvisning. Flera gånger varje dag.

Man tycker sig ha en klar bild av hur man ska göra, men ganska snart märker man att det inte riktigt var så. Man måste tänka nytt, tänka om och kanske ta ett steg tillbaka. Förlåta sig själv för sin felaktighet och välkomna den nya visdomen. Försöka igen. Och kanske igen. Och igen.

För att få ihop möbeln, får man använda sig av de verktyg man har. Några har en hel verktygslåda, kanske en hel verkstad. Andra har bara den där vinklade skruvmojängen som följer med. Men man gör ändå så gott man kan. Alltid. Och det är tvära kast mellan glädje, hopp och förtvivlan.

Ibland kommer någon annan och har tydliga åsikter om hur du ska göra. Varför gör du inte si? Du måste göra så! Och då vet inte ens människan vad det är för möbel som just du skruvar ihop, hur långt du har kommit eller vad du har i din verktygslåda. Det enda personen vet är att du skruvar ihop en Ikea-möbel. Och i bästa fall har personen själv gjort det någon gång. Ibland inte. Men personen är ändå helt övertygad om hur man ska göra, ovetande om det är en lådhurts, soffa, eller köksstol.

Då kan man bli irriterad, arg, ledsen eller känna sig helt värdelös. Men man kan också känna tacksamhet, glädje och gemenskap. Kanske har man frågat om hjälp. Kanske har man det inte. Kanske fick du ett nytt verktyg eller en ny idé om hur du ska använda de verktyg som du redan har. Kanske blev du bara förbannad. Eller glad.

Tillslut får man ändå ihop sin möbel. Den blev fullt funktionsduglig, trots några smärre missöden under resans gång. Man är självklart, och med all rätt, stolt. Då vill man gärna visa upp vad man har åstadkommit och det ska man självklart göra. Men ibland är man fullständigt bedrövad. Det blev inte alls som man hade tänkt sig. Och man fortsätter slita med den där möbeln i det tysta. Man kanske skäms lite, känner sig dålig. Alla andra verkar ju fixa de där monteringarna utan problem. Det är iallafall nästan ingen som berättar om dem, de där besvärliga monteringarna som göra att man sliter sitt hår och stirrar med tom blick ut i kaoset av bitar.

Men det borde vi göra. Om inte annat för att få känna att man är inte ensam. För du är inte ensam om att vakna upp till en hel hög platta paket som skall monteras. Vissa går bra, andra går mindre bra. Åtminstone är det så för mig.