Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 12 av 35)

Ärtsådden

1 mars, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det börjar kännas att våren ligger och smygkikar fram under vinterns snötäcke. Solen som värmer, ljuset som bländar, känslorna i kroppen. Inom mig bubblar en iver att få peta ner de där fröna i jorden och se dem gro. Så här om dagen kunde jag inte hejda mig längre. Jag och mina två ständiga medhjälpare gjorde slag i saken och tjuvstartade med att så ärtskott.

En gröda som jag hittills genom livet betecknat som fullständigt värdelös. Värdelös av den enkla anledningen att jag mest har sett den som dekoration på diverse maträtter och att den i det sammanhanget mest fastnat och kittlat i halsen när jag försökt gluffsa i mig maten.

Men jag tänkte att alla är värda en andra chans, så också ärtskott. Så vi gjorde slag i saken och offrade några vanliga gula ärter från skafferiet.

Trågen är av egen design och är noga utvalda och ihop-pysslade för att passa in i den övriga inredningen här hemma. Between-milk-style kallar jag den. Oerhört exklusivt. Men framför allt genomtänkt.

En skopa jord och en näve ärter senare så var vi klara.

Ja, förutom städningen då. Men det var det värt. Nu står skapelserna i fönstret och vi tittar till dem ungefär en gång i timmen för att se om det börjar gro. Det här kommer bli en riktigt rolig vår.

Vårvinterdagar.

16 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Vi är friska. Ta-i-trä och svart-katt och kors-i-taket och amen på den. Och vi njuter. Men självklart inte stillasittande. Mest har vi ägnat oss åt att fälla träd, ty det behövs mycket virke framöver. Panel till huset, lador som ska fixas, annat som ska byggas. Och kanske en del hagar. Så då är det alldeles ypperligt att dessa två behoven främjar varandra!

Expertgruppen är självklart med och avgör åt vilket håll träden lämpligast bör falla åt.

Och kvalitetskontrollanten ser till att allting går enligt reglementet. Dessutom vaktar han oss mot björnar, bjärvar och annat oknytt. Det är tur vi har honom, den där Knas-Katten.

Men ibland tröttnar han och vill ha pulkarace istället. Så då får han självklart det. Oftast vinner han. Än så länge.

Ja, det är fina dagar nu. Snön, solen och dropparna från taken. Orken och lusten som är tillbaka. Alla sorger har vi glömt och den bästa tiden på året ligger framför oss, full av förväntan.

Känslan av Vabbruari

9 februari, 2016 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Jag öppnar kylskåpet och ser att mjölken är slut. Precis som mycket annat. Både i kylskåpet och i mig själv. Och det är i det ögonblicket jag vet, att min VAB-isolering mot omvärlden varat en aning för länge. För i mitt bröst bubblar en iver. En förväntning, en längtan, en glädje. När jag inser att idag är dagen jag ska få åka till affären.

Medan jag rattar bilen längs den snöbeklädda skogsvägen, njuter jag av trädens vinterprakt. Jag har glömt att observerat dem, glömt att se den värld som är utanför febersiffror och sjukdomssymptom. Vårvintersolen avslöjar instrumentbrädans behov av städning och jag njuter. Får hopp. Tänker att det kanske vänder nu, den här gråa tristessen av VAB. Kanske kan vi bestämma träff med några i helgen. Umgås. Kanske kan vi få se världen utanför vår snoriga bubbla.

Det får vi inte. Väl hemma så har ett av barnen blivit sämre igen. Stunden av njutning med handlingslistan tryggt i min ficka, försvinner som ett rökmoln mot himlen. Åter igen faller jag in i omsorgshjulets värsta tristess. Trösta, torka, söva, trösta. Truga vätska, trösta, söva. Torka, trösta, tvätta, torka. Truga vätska, trösta, tvätta. Alltid någon som skriker efter mig. Alltid någon som inte är nöjd. Otillräcklighet och leda i all oändlighet. Jag vilar i i vetskapen om att vi en dag blir friska. Troligtvis till på torsdag, så kan jag äntligen genomföra det där mötet.

Det blir inte så. För tredje gången avbokar jag. För tredje gången hänvisar jag till vård av sjuka barn. Känner mig som en lögnare. Kan det verkligen vara sant – igen?

Dagarna går. Tvättmaskinen jobbar hårt och åtgången på torkpapper är enorm. Jag skrapar på botten av min kraftdepåer. Försöker vara kreativ. Positiv. Glad. Försöker att inge lite glädje i den bleka familjens liv. Det går sådär.
En dag vaknar vi och utanför fönstret gror löftet om en fantastisk vårvinterdag. Vi äter lite frukost och jag lockar med kojbygge och picknick. Barnen nappar och jag känner hoppet komma tillbaka. Känner att livet kanske återvänder. Och det är det hoppet som jag med en dåres besatthet klamrar mig fast vid under påklädningsproceduren. Det är det hoppet som upprätthåller mitt tålamod bland kläder som är knöliga och vantar som slits av. Det är det hoppet som till slut får ut oss från det trånga skyffe som är vårt hus.

Jag njuter i samma stund som jag kommer ut. Luften i lungorna och jag kisar ovant mot solen. Den värmer. Jag blundar. Tar ett djupt andetag. Herregud vad jag behöver det här. Fåglarna bekräftar att vi är på väg mot ljusare tider. Vårkvitter. Jag låter mig hänföras.
Men där bryts det. Gnället från kraftlösa barn börjar. Mitt hjärta kläms sakta sönder i en obarmhärtigt skruvstäd. Jag gör allt jag kan för att blott en liten stund få hämta kraft ur vårvinterns kulisser, men det hjälper föga. Gnyendet stegras, gnäll blir till gråt och det är då det händer.

Jag önskar att jag här nu kunde skriva hur jag, där och då, fann acceptans och kraft i att se vår egna futtighet i en värld där många människor inte har ett hem eller mat för dagen. Att jag tänkte på föräldrar vars barn aldrig blir friska, människor som dör av sjukdom och krig. Fann tacksamhet, tog mina barn i famnen och med ett leende bäddade ner dem i soffan. Jag önskar jag kunde skriva något sånt. Men i den stunden, i det sinnestillståndet, så gjorde jag det enda som min kropp och själ förmådde sig till. Jag satte mig ner och grät.

Med benen rakt ut och armarna hängandes längs sidorna, satt jag i min förstora overall och grät som ett förvuxet barn. Jag grät så att tårarna strömmade ner för mina kinder och bredvid mig satt mina barn och gjorde samma sak. Hulkande, gråtandes och med ansiktena vända mot vårvintersolen. Vi satt så ett tag. Lät de salta tårarna fukta våra halskragar. Lät strålarna värma våra bleka kinder. Tillät oss att känna, precis det där som hjärtat kände. Tårar. Hopplöshet. Efter ett tag samlade vi oss och gick in.

Sedan dess har snön regnat bort och leran gör spår på vår farstukvist. Vi är fortfarande hemma. Men kanske är det nu det vänder. Imorgon möter vi omvärlden igen.

Knas-Katten rapporterar

1 februari, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Tjena, Knas-Katten här.

Det är återigen sjukstuga inne hos de tvåbenta, så jag har snott med mig laptopen ut i höladan. Just nu vill man inte vara därinne, tro mig. Magsjuka är inte riktigt my cup of tea, if you know what I mean. Så thank God for WiFi.

Så därför ligger jag här i höet och slösurfar och tänkte uppdatera bloggen lite, så den får någon form av kvalité emellanåt.

Egentligen finns det väl inte så mycket att rapportera, de är ju mest sjuka nu för tiden, de där andra i flocken. Själv klarar jag mig bra, men så är jag ju också en utomordentligt hälsosam och ordningsam katt också. Av en kvalité som är svår att få fram, om jag får säga det själv.

Det enda som egentligen har hänt den senaste tiden är väl att Knas-Matte drattade på ändan när hon skulle sätt sig på en stol som någon hade tagit bort. Hon faller inte direkt som någon smidig, ung kissekatt, det kan jag då tala om för er. PANG ner i golvet, med halva ryggen uppskrapad mot elementet och säkert ett och annat blåmärke på ställen där då inte jag vill titta. Men hon får ju liksom skylla sig själv som inte kollade att det fanns en stol bakom, INNAN hon satt sig. Eller för att citera Knas-Husse: ”Men ditt klantarsle, vad håller du på med!?!” Det var förövrigt han som tog undan stolen.

Men förutom det så är det inte mycket action här på gården nu. Det står lite still med min klätterställning som de envist kallar för ”Utbyggnaden på huset”. Men det är klart det inte blir något gjort, när de envisas med att vara sjuka, och ligga under filten i soffan hela dagarna i ända. Helt ärligt, så vet jag inte riktigt vad som har hänt med deras arbetsmoral, någon ordning får det ju ändå vara. Man kan ju inte bara ligga där och vara sjuk.

Jaja, så småningom blir det nog ordning på torpet. Men det är ju ändå tur att jag finns, och håller igång Knas-Mattes blogg åtminstone. Dessutom blir ju kvalitén lite högre också.

Det var allt för mig, nu ska jag kolla vidare på larviga katter på YouTube. Ha det gott så länge!

// Den evigt blygsamma och ödmjuka Knas-Katten

Längtan.

27 januari, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Jag längtar efter en tvättstuga med groventré. Jag längtar efter en hall där jag kan böja mig ner utan att riskera att slå i rumpan i väggen och därmed huvudet i den andra. Jag längtar efter utrymme att organisera overaller, stövlar, mössor och de där förbannade vantarna som någon hustomte sprider omkring lite varstans. Jag längtar efter en trapp som inte är en stege, en garderob som inte är en tändsticksask och ett badrum som inte är en tvättstuga. Jag längtar efter någonstans att ställa upp min symaskin. Jag längtar efter björkar som börjar knoppas, jackor som kan läggas undan och fröer som börjar gro. Jag längtar efter kokkaffe i solen, fuktigt gräs mellan tårna och vårfåglarnas kvitter. Jag längtar efter hammarslag som ljuder genom skymningen. Den där sista stunden på dagen när vi tar ett steg tillbaka och ser vad vi åstadkommit, tar varandras händer och inga ord behövs.

Och det är en ganska skön känsla ändå, att längta. Det ger en drivkraft, en förväntan, en vägledning. För jag vet att det kommer en dag när allting det där bytts ut mot någonting annat. När vi nått fram, och har nya drömmar i sikte. När vi kan ta ett steg tillbaka och känna att det här gjorde vi bra. En dag längtar vi efter något annat. Men just nu längtar jag efter produktiva dagar med huset.

Vad längtar du efter?

Småbarn, januari och vardag.

17 januari, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jamen så kom då vardagen, som jag så innerligt gärna tjatar om. Den kom i sin mest verkliga och sanningsenliga skrud och slog oss som en slägga i huvudet. Jag borde ha förstått bättre.

Småbarn, januari och vardag – det är inte samma sak som rutiner, skrivande och rädda planeten. Nej, Småbarn, januari och vardag handlar mer om febertermometer, snorpapper och febernedsättande. Som vi egentligen alla vet, men som vi alla mer än gärna förtränger och förnekar in i det yttersta. Kaaaanske klarar vi oss i år. Kanske. Men kanske är ungefär som att vinna jackpot på triss – de flesta småbarnsrelaterade människor drar en nit.

Så vi har legat utslagna i ungefär en vecka med skyhög feber. När man är så där febersjuk så man börjar se rosa elefanter bland de gröna molnen, då är det inte svårt att känna innerligt tacksamhet. Jag har främst varit tacksam över de fina människorna omkring som hjälp till. Svärfar som tagit hand om djuren, min mor som tagit hand om oss. Men också tacksamheten över att veta – en dag kommer jag vakna och vi alla mår bättre igen. En dag har kroppen vunnit det här viruskriget och jag kommer känna lust att äta, lust att prata, lust att skotta snö och lust att börja med alldeles för många saker samtidigt igen. En dag kommer jag vakna som den vanliga Kristina.

Och barnen kommer vakna upp som de vanliga rödkindade energiknippena och sno soppsleven eftersom den behövs som kofot för att soffan ska förvandlas till en koja. Och sen försvinner alla kastrullock, eftersom de är tegelpannor. Och helt plötsligt står jag själv gnäggande på knä mitt i alltihop eftersom jag är en häst som jagas av en björn, och så börjar det regna och då var det ju en väldans tur att det fanns kastrullock på kojan för annars hade det ju regnat in och då hade hästen blivit blöt och ledsen. Och…….ja, ni förstår.

Så det är verkligen något att känna tacksamhet för – en dag blir vi friska. Och då ska jag, åtminstone för en liten stund, känna glädje över alla kastrullock försvinner.

Sammanfattning 2015

29 december, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Varje år gör jag en sammanfattning av året som har gått – något jag starkt kan rekommendera alla att göra. Det är något lugnande och helande över att stanna upp en stund och tänka tillbaka på den tid som varit.

Vad minns du mest från 2015?
Arbetsivern, arbetsglädjen och teamkänslan när utbyggnaden har tagit form. Jag minns sena kvällar på taket och familjeutflykter till bygghandeln. Doften av kokkaffe vid förmiddagsfikat och spåren av smörkladdiga barnfingrar. Jag minns vårdagar i hagen och känslan när getterna äntligen kom till gården. Jag minns den djupgående tacksamheten över en god vän och en kopp kaffe. Och den kittlande känslan i kroppen när nya idéer och planer tar form. Och den otroliga frihetskänslan när jag sa upp mig.

Finns det något som du önskar att du gjort annorlunda?
En fotografering av ett dop. Grubblat mindre.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Utbyggnaden. Samt att jag analyserat, reflekterat och agerat. Med mycket stöd av de närmaste omkring mig. Tack.

Reste du någonstans?
Ja, kors i taket! Jag var till Ljublijana i Slovenien och var både social och kulturell. Läste böcker på en parkbänk i solen, såg dansande män i kroppsstrumpa och pratade tills stämbanden svullnade.

Vad tittade du på?
Serien Bron.
Intressanta YouTube-klipp om maskar och microorganismer – jag blir alldeles exalterad! På riktigt alltså.

Vad lyssnade du på?
Radio – P1 och P4. Olika tolkningar av Dan Anderssons alster och andra svenska visor. Jag är oerhört svag för välformulerade svenska texter i musikform och tar gärna emot tips på nya upptäckter, oberoende av om de är från våra tidevarv eller för 70 år sedan.

Vad läste du?
En man som heter Ove av Fredrik Backman.
Att hitta glädje i skrivandet av Kim M Kimselius
Glashjärtat och Resan till sommaren av Anna Helgesson
Det enda vi har är våra kroppar av Bob Hansson
Livet efter dig av Jojoj Moyes
Diverse böcker om odling och kompostering.

Mest otippat i år?
Mitt plötsliga intresse för odling som liksom exploderade i samma stund som jag skördade en handfull potatisar. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig, aldrig någonsin odla. Och speciellt inte potatis. Men här står jag nu, med ett förberett potatisland, några odlingsbäddar och väntar på att våren ska komma.

Hur gick det med målen för 2015?
Jo då. Stommen och taket är som planerat på plats, och även allt annat exteriört på utbyggnaden. Jag har cyklat med barnen, men vi har ännu inte rivit det storhuset. Jag har heller inte lärt mig hantera varken kameran eller stå på händer. Men känner mig ändå rätt nöjd med året som har gått.

Några mål för 2016?
Att inte ha några mål. Det här året ska livet liksom få leva sig själv lite, och känslan i magen ska få bestämma vägen.

Vad vill du förändra inför 2016?
Grunden till alla förändringar är redan lagda och jag vet inte alls vart det kommer att landa. Men om jag ska försöka hitta något konkret, så ska jag använda tygkassar istället för plastkassar när jag handlar. Det kan låta simpelt, men är ungefär som att få en minigris att dansa cancan – dvs teoretiskt inte omöjligt, men hur gör man? Hur gör man för att komma ihåg de där tygkassarna INNAN man är framme vid kassan? Jag har ännu inte listat ut det. Men 2016 ska bli året då jag lär en minigris att dansa cancan – eller ja, lär mig använda tygkassar när jag handlar.

Roligt på jul

16 december, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Som ni märkt bedriver jag ingen adventskalender i år heller. Kan även hända att jag är mer eller mindre uttömd på rim, efter att ha knåpat ihop nästan 100 stycken under några år. Men suget efter att sätta ihop något klurigt till andra har däremot inte försvunnit och det hade det inte gjort förra året heller.

Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!

Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen… ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.

Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.

Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som….Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.

Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.

Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.

Gamla hus och nya tider

6 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I skuggan av Knas-Kattens deltagande i tävlingen Årets Lussekatt, så rullar livet på här på gården. Trots att vi har haft en paus i utbyggnaden av vårt boninghus, så har den mesta delen ändå handlat om hus, men på olika sätt.

Delvis har det handlat om att förbereda rivning. Rivning av det stora huset och även ett mindre uthus. Det är vemodigt att riva hus, när man själv är så medveten om hur mycket arbete och själ det ligger bakom. Men jag har ältat det där nog nu. Det finns inget annat alternativ för det här byggnaderna som under många år stått med läckande tak. Nu känner jag snarare en iver över att börja. En symboliska handling för att en epok tar slut och en annan tar vid.

Men det är även byggnader som det fortfarande finns hopp om. Till min stora glädje så är det gamla slakteriet med tillhörande varmrök några av dessa. De är en viktigt del i gårdens historia och ett konkret tidsankare till varför gården kallas för just Slaktarn´s. Det är ju inte direkt någon slump att jag kallar mig för SlaktarStina. Men allt det där förtjänar ett alldeles eget inlägg. Om affärsrörelser, slakteriet, vindkraftverk och byns första cykel – för nästan hundra år sedan.

Ja, man kan väl säga att dagarna går och vi pysslar på här hemma. Vi kan konstatera att gården inte kommer att se ut som den en gång har gjort, men den kommer få livskraften och stoltheten tillbaka. Nu är vi en ny generation som sätter vårt avtryck här, bland Finnmarksskogarnas viskande granar. Och jag tror ändå att våra förfäder hejar på oss, vart än de nu må sitta.

En nödsituation.

25 november, 2015 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
– Nej.
– Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig.
– Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
– Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
– Hämta papperet i köket. Snälla.
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
– Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
– Snälla du, hämta hela rullen.
– Nej.
– Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
– Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna.
– Hämta. Hela. Rullen.
– Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden:
– Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.