Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 11 av 35)

Ibland blir jag så sur och tvär mot dig. Irriterad. För dina egenskaper som är du, som alltid kommer att vara du. Och då samtalar jag lite med mina syskon, de bästa gåvor du gett mig. Precis så där, som du gjorde med dina syskon, när ni samtalade om mormor och hennes små egenskaper. Precis så, som min barn, antagligen, en dag kommer att prata om mig. Så som vi generationer pratar om varandra. Irritation som bottnar i ett helt hav av ovillkorlig kärlek. Irritation som bygger på att vi bryr oss, kanske lite för mycket ibland.

Vi bär ett ok av tacksamhet. För allt som du gjort, för allt som du gör. För vi vet, att även om du lever i ytterligare 100 år, så kommer vi aldrig klara av att betala tillbaka. Betala tillbaka all den kärlek, tilltron, respekten och hängivenheten som du gett oss. Som du fortfarande ger oss. Men vi försöker, så gott vi kan. Och då kan jag bli så där sur och tvär mot dig. Irriterad. För att du ska envisas med att bara fortsätta ge och ge, istället för att ta emot.

Och ibland blir jag så sur och tvär mot dig. I ett dåligt försök att hålla något för mig själv. Mina tankar, känslor och drömmar. Det som tynger mig. Men du läser mig som en öppen bok, ser rakt in i mig. Med en blick så river du varenda mur jag försökt bygga upp. Du ser allt det där som jag inte säger. Och det gör mig så sur. Och jag kan bli tvär. Förlåt. För jag vet att det alltid slutar med oändlig tacksamhet över att du finns vid min sida.

Och ibland blir jag sur och tvär mot dig. För att det är så svårt att sätta ord på all den kärlek, all den tacksamhet som jag känner. För den mor som du är till mig. För den mormor du är till mina barn. Och då är det lättare, att vara lite sur och irriterad, på de egenskaper som är du och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan.

Vi smyger in i sovrummet, jag och 4-åringen. Försiktiga steg för att inte väcka lillasyster som redan snusar i sängen. Det knarrar lite i golvet. Vi kryper ner under täcket, lägger huvudet på den svala kudden. Viskande pratar vi om dagens äventyr. Så där ivrigt, detaljrikt och upprepande som bara någon som inte vill somna kan göra. Tillslut säger vi godnatt och jag ligger kvar bredvid så som jag alltid gör. Tystnaden vaggas i ljudet av våra andetag. Och det är då det händer. Det är då det händer.

– Mor… säger han med en betoning som ger tyngd åt det som skall komma efter. Jag öppnar mina ögon och möts av de där stora, chokladbruna, runda som tittar rakt i mina. Huvudet på kudden, någon decimeter ifrån.
– Mor, kan du berätta en saga? säger han prövande.

Jag förblir tyst. Mina ögon fortfarande mot hans. Instinktivt vill jag säga nej. Nej på det där föräldrakorrekta sättet som inte alltid är så väl motiverat. Men jag sansar mig. Unnar mig själv några sekunders betänketid innan jag svarar. Innan jag tar ett andetag och börjar berätta. Jag berättar en av alla dem där sagorna som finns inom mig, men som jag har så svårt för att släppa ut.

I samma stund som orden med viss eftertänksamhet flödar ut från mig, så är han fast. Jag är fast.
Våra blickar kedjar sig fast i varandra när jag låter orden från min fantasi flöda in i hans. Jag kan se  hur han tar emot dem. Hans ögon vidgas och ansiktsmusklerna ger en förnimmelse om det som utspelar sig i hans huvud. Lyssnar intensivt.

Och alla de där spärrarna som jag själv skapar försvinner inför hans icke-dömande öron. Sagan flödar ut, precis som den ska vara. Utan pedagogiska eftertänksamheter, utan kravspecifika mallar, utan målgruppsorienterat språk. Den bara blir till. Precis så som den ska vara, sprungen ur fantasin.

Sagan tar slut. Jag ser hur han rycks tillbaka till verkligheten. Hur ögonen får en annan intensitet och uttrycket i ansiktet förändras. Han frågar prövande;
– Igen….?
 – Okej, en gång till, men sen är det dags att sova, svarar jag i egenskap av tråkig förälder som för sin egen skulle vill att morgondagen ska erbjuda utvilade barn.
– Ja, sen ska vi sova, instämmer han förnuftigt. Men den här gången tycker jag att barnet ska fråga mamman om hjälp. Han drar täcket högre upp mot hakan och låser fast mig med den där blicken full av förväntan.

Och jag berättar sagan igen. Ändrar bara det där han ville att jag skulle ändra. Sen vänder han på sig och somnar. Jag ligger kvar och lyssnar till andetagen. Tacksam över de där självklara enkelheterna som bara ett barn kan frambringa. Sen går jag ner och skriver.

Dessa dagar är inte svåra att fylla med aktiviteter. Vi gräver i allt som går att grävas i, snickrar och sågar, klättrar och ålar, upptäcker och konstaterar. Fartfyllda dagar, givande dagar, roliga dagar. Lortiga dagar.

Tillslut kan man finna spår av våra äventyr på hela kroppen. Intorkat snor, ketchup i håret, svarta fötter, jordiga fingrar, barr under hakan, sågspån i örat, sand i hårbotten, lera på kinden. Tillslut når vi en gräns då den enda aktiviteten som känns socialt försvarbar är tvagning.

Den gränsen nådde vi igår. Under vilda protester och med trötthetens tårar rinnande ner för deras kinder, skrubbade jag bort alla kroppsliga spår efter våra äventyr. Av mina två små lortgrisar återstod bara en badbalja fylld med solkigt vatten och i soffan satt två rena barn av sällan skådat slag. Solens strålar silades igenom deras ostyriga hår, och om jag inte vetat bättre så skulle jag kunnat likna det med en gloria.

Jag log mot dem och kände den där plötsliga kärleksvågen välla över mitt hjärta. Insåg att ibland inser man inte hur smutsigt saker och ting är, förrän efteråt, när det blivit rent. Lovade mig själv att bli en bättre förälder, så där som man alltid gör. Och jag frågade dem;

”Vart tog mina två lortgrisar vägen? Det är knappt så jag känner igen er!”

Den lilla killen med de stora tankarna tvekar inte en sekund. Han knäpper sina händer bakom huvudet och lutar sig bakåt, på det där självklara sättet som bara en fyraåring kan luta sig bakåt, Och drar en lång suck. Sen säger han med myndig stämma;

”Mor. Vi är snart lortiga igen. Då känner du nog igen oss.”