Livskraft i samspel

Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 10 av 35)

Ärtkojans uppgång och förfall

Ärtkojan. Den del av odlingarna som utan konkurrens erhållit mest arbetstid i iordningställandet. Jag och barnen släpade sten, jord och klippte ner diverse sly lite här och där för att fläta ihop själva kojan, på bästa kojbyggarvis. Vi drog några trådtåtar lite här och där, mest för syns skull. Och jag var lite stolt över att vi ändå lyckades fläta ihop den så pass bra. Den spretade åt alla möjliga håll, men var ändå en högst originell och ganska charmig koja av indiantältsmodell. Det som dock hände när kvistarna torkade, var att spänsten försvann och kojan blev mest som en stor rishög. Så det var första misstaget.

Sen kommer vi till själva ärtplantorna, som blev det andra misstaget. Det finns ju som bekant olika sorter. Av olika höjd. Uppenbarligen. Och jag hade enbart planterat låga ärtsorter. Möjligtvis kan det vara en indikation på min intelligensnivå, men det kan också vara en fingervisning om hur noggrant jag läst på fröpåsarna. Om det må de lärde tvista, men det var ju tur att vi även stoppat ner några rosenbönor så det blev något grönt ovanför knähöjd.

Det tredje som hände var att jag blev bannlyst från kojan. Vilket iochförsig inte är så konstigt om man utger sig för att vara den som ska ro i hamn ett sådant bygge och det ter sig som jag ovan har beskrivit.

Men det största misstaget av alla, är att jag överhuvudtaget kallar det för ett misstag. För det som i mina vuxna ögon mest är en glest bevuxen rishög, har under sommaren varit ett slott, fängelse, hus, affär och grotta. Barnen har vattna och byggt på, gödslat och skördat. Och har jag ens kommit i närheten av att i förbifarten plocka åt mig en knaprig sockerärt, så har de skrikit; Neeeej, MINA ärtor! 

Och det har verkligen varit så, deras ärtor. Deras ärtor som de skördat och som dom ätit. Deras ärtor som de använt i alla möjliga lekar och som jag sen hittat på de mest oväntade ställen. Hittar fortfarande.

Men nu är den borta. Vi har rivit den tillsammans. Och nästa år bygger vi en ny. Kanske två.

Vattenpasset.

Det börjar vankas älgjakt. Tack och lov, för frysen är tom. Åtminstone på älgkött. Dock är den full av bär, svamp och grönsaker, så vart köttet ska få plats är ännu en olöst gåta. För kött hoppas jag verkligen att det blir. Knas-Katten också, för han vägrar äta industriellt skitkött, som han så charmant uttrycker det.

Hur som helst. Veckorna innan älgjakt innebär iordningställande av diverse pass. Märkningen ska vara tydlig, snitslar ska ut, skottgator ska röjas och inte minst så ska där finnas ett pass att sitta på. Helst. Det brukar bli en ganska trevlig familjeutflykt i skogsmarkerna omkring.

Jag släpar på ungar och fika, medan Millimetermannen släpar på verktyg och bräder. Ja, bräder. För det ska ni veta, nog för att skogen är full av pinnar, träd och annat sånt där som ungarna bygger kojor av, men ska Millimetermannen bygga ett älgpass, då ska det ta-mej-fan vara rejäla grejer. Som med allt annat. Rejäla grejer, raka vinklar och plana underlag. Symmetriskt. Rakt. Mycket viktigt. Det förstår väl vem som helst.

Så jag blev väl egentligen inte så förvånad när han, mitt i det böljande landskapets ojämnhet, hivar fram ett vattenpass. Och börjar justera. Två millimeter upp, en millimeter ner. Och dessutom blir en liten smula irriterad när regeln, på grund av dålig tillbakahållet gapskratt av medhjälparen, rör sig ytterligare några millimeter och han är tvungen att mäta om. Som om det, skulle göra skillnaden mellan träffa och bom, mitt i jaktens hetaste ögonblick.

Kanske är det så, vad vet jag. Och det blev ett fint älgpass, minsann. Kallas förresten för Vattenpasset, trots att det inte finns vatten så långt ögat kan nå.

Allt det där andra.

Vi hänger mycket i skogen nu. Dels för allt ätbart som vi kan ta med oss hem, men kanske mest för allt det där andra. Det där som inte går att ta på, men som är det viktigaste av allt. Känslan. Välmåendet. Lugnet. Samhörigheten.

Vi behöver det just nu, mitt i husbyggets tuffaste period. När tandborstarna trängs med köksredskapen, sängen ersätter hallmatta och varje toalettbesök innebär ett konstaterande om vädrets ostyrighet. Det är trångt.

Så vi söker oss ut till haven av blåbärsris. Kantarellstränder och bruset av löven som fladdrar i vinden. Här får vi plats. Varje känsla, varje rörelse, varje vilja. Och varje gång förundras jag över hur detta sker. Hur vi mjukas upp och sammanfogas istället för att taggiga studsa mot varandra innanför husets väggar. Jag översköljs av tacksamhet varje gång. Blir fånigt tårögd och varm i hela magen.
Vilddjuren blir rara små barn med underfundiga funderingar om sånt som vi vuxna för längesedan stressat bort. Och deras hålögda gnällkärring till mamma, släpper ner axlarna och börjar plötsligt att prata istället för att hela tiden hugga som en kobra. Lagomt till läpparna färgats blåa av skogens ätbara rikedom.

På kvällarna sitter jag sen och lyssnar till barnens sovande andetag. Blå om händerna och med småkvistar i håret. Rensar blåbär. Rensar svamp. Förväller, packeterar, fryser in. Varje kväll tänker jag att nu, nu har vi så det räcker. Imorgon gör vi något annat. Men ändå. Ändå sitter jag där, nästkommande kväll, med bordet fullt av svamp och bär. Som en restprodukt efter att vi varit ut i skogen och hämtat vad vi verkligen behöver. Allt det där andra. Allt det där som inte går att ta på, men som är viktigast av allt. Känslan. Välmåendet. Lugnet. Samhörigheten.

Tack skogen, för allt du ger oss.

Semestertider.

Semestertider. Vi arbetar strävsamt på med huset. Och en del runt omkring. Bygger, river, snickrar, planerar. Gräver. Åker på familjeutflykt till bygghandeln. Vi försvinner lätt i vår lilla bubbla av hammarslag och centimetrar. Klockan är sedan några veckor bortglömd och förnekad. All form av vardagliga rutiner utsuddade. Dagsformen, vädret, hunger, ork och lust är det som styr.

Ibland, när byggdammet stockar sig i näsan, släpper vi allt. Slänger på fikabord, fiskegrejor och matkorgen på vagnen och tar traktorn ner till sjön. Plockar skogshallon längs vägen. Förtjusas av obehaget att ha en sprattlande liten fisk i sin hand. Äter kvällsmat i kvällssolen med fiskjusarna som skriar över vattnet.

Sen åker vi hem. Till trångboddhet och framtidsförhoppningar. Barnen somnar och vi arbetar målmedvetet på. De små luckor av tid som jag i vanliga fall ägnar åt bloggen och annan digital tidsförströelse, försvinner.

Men snart är vardagen här igen. Vi plockar fram klockan och almanackan, planerar, strukturerar och nöter in rutiner som får vardagens hjul att snurra så gnisselfritt som möjligt. Och då. Då kommer de där små luckorna tillbaka. De där små luckorna som gör det möjligt för mig att berätta om det campingliv vi numera lever och om Knas-Katten som är skitsur. Om de fula odlingarna som ger mig så mycket glädje och om bockarnas singelklubb. Om allt det som händer när man sätter sig på en stubbe och låter livet komma ikapp. Vare sig man vill eller inte. 

Tacksamheten över hjälpsamheten.

Då var vår första höskörd inne på skullen. Den blev helt full. Trötta i musklerna och med hödammet som kittlar i näsan så spekulerar vi i hur många decennier som passerat sedan den senast såg ut så här. Torkar svetten ur pannan och kommer inte fram till något bra svar. Men det är nog länge sedan. De matfriska bockarna ska nog ska kunna äta sig mätta över vintern.

Vi räknar inte på kostnaderna. Inte heller på tiden det tagit för att slå, vända och bärga höet från alla dessa små åkerplättar. Vi utgår från att det inte lönar sig, för så är det nog. Att det hade varit både billigare och mer tidsbesparande att köpa hö från någon storbonde på annan ort. Men allt handlar inte om pengar. Allt handlar inte om tid. Det finns så många andra värden i att bruka dessa små plättar som trängs mellan storskogen och igenvuxna snår, här, i närheten av gården.

 
Doften av nyslaget gräs som kittlar i näsan. Kokkaffet som hälls upp i en termos, den fulla fikakorgen. Kvällsljuset som silas mellan träden när dagens sista småbalar slängs i. Barnens lek kring åkrarna, skratten uppe på skullen. Tröttheten i kroppen när vi alldeles för sent kry
per ner mellan svala lakan. Meningsfullheten och teamkänslan som hela tiden dallrat i luften.

Och när vi förnöjt står och lutade mot skullens uråldriga timmervägg, lite stolta över att det lilla berg av torra grässtrån som vi åstadkommit, så uppfylls vi av tacksamhet. Tacksamhet över att vi har dessa möjligheter. Tacksamhet att allt gick bra. Men framför allt tacksamhet över all den hjälpsamhet som sköljt emot oss dessa dagar. Byfolk som kommit med sina egna maskiner för att hjälpa till. Slängt på höbalar. Givit oss av sin tid. Grejer har lånats ut, dörrar har stått öppna, barn har passats. Vi har fått hjälp med traktorer som har krånglat, blivit bjudna på paj och framför allt så har vi fått förtroendet att bruka marker som inte är våra.

All denna hjälpsamhet! Tack.

Då var det dags – första höskörden.

Mitt i husbyggnation och skördetider, så är det dags att ta hö. Det är första året med höskörd för oss. Under våren har vi kuskat länet runt och köpt gamla skrotiga högrejer av folk som antingen blir glada för att någon vill hålla på, alternativt tycker vi är dumma i huvudet då vi vill binda upp oss på höskörd de få vackra sommardagar som är. Mest det sista faktiskt.

Men vi har inte låtit oss nerslås. Vi har kört hem lass efter lass med mer eller mindre tvivelaktig utformning. Därefter har vi servat och bytt delar efter bästa förmåga, svurit några ramsor, lånat ihop det som fattats och nu återstår bara att hålla tummarna för att den här cirkusen håller hela vägen. För någonstans måste man ju börja. 

Och nu är de där vackra sommardagarna här. Igår slog vi av och nu väntar vändning, fortsatt tillbedjan till vädergudarna SMHI om uppehållsväder och sedan ska härligheten köras in. Jag har redan fått en lektion av 4-åringen om min placering och uppgift på hövagnen inför upptagningen.

Han körde nämligen hö i fjol, med grannarna. Det är mer än vad vi andra har gjort, så han måste ju erkännas som någon form av expert i det här sällskapet. Bäst att lyssna, så kanske vi ror det här i hamn. 

Väggjäveln.

Första dagen på semestern och vi vänder upp och ner på hela huset. Känns det som. Sovrummet, hall, tvättsortering och linneförvaring flyttar in i bland allt det andra. Vi sätter för dörren till badrummet och flyttar tandborstar in i köket. Resten av sommaren lever vi på 1 rum och kök. För nu ska väggjäveln rivas.

Ja, man kan tycka att det är lite väl kraftfulla ord att ta till, men det är så det känns. Allt jobb som ligger bakom denna stund. Både fysiskt och känslomässigt. Allt som hänt sen vi beslutade att här ska vi bygga vårt hem, vår familj. Från den kvällen då vi tillsammans gick runt och byggde luftslott, med drömmar och värderingar som enda utgångspunkt. Och en bit mark som behövde bli större.

Nu är marken lite större. Och när väggen rivs så blir en del av detta luftslott verkligt. Även om det är långt ifrån klart. Blir vi någonsin klara?

Med huset; ja. Med gården; nej. Och vi är ivriga att få sätta tänderna i det där nejet. Att få jobba vidare med de visioner vi har för gården och det liv vi här formar. Utefter våra förutsättningar, utefter våra värderingar, utefter de visioner vi har. Och först vill vi ha en bra bas. Först ska vi ha klart huset. Och snart så ska väggjäveln rivas.

Jordgubbar, hallon och choklad.

Midsommar betyder kalas. Den här gången 4-årskalas. Jag kan skriva spaltmeter om vad ett 4-årskalas innebär känslomässigt för en mamma. Om tiden som går så snabbt, liten som blir stor. Tiden som inte går att stanna och som aldrig kommer tillbaka. Men det får bli en annan gång.

Jag hade någon vecka tidigare fått mot ta en detaljerad tårtbeställning från den lilla jubilaren – jordgubbar, hallon och choklad.  Den upprepades gång på gång. Jordgubbar, hallon och choklad. Tårta. Och ballonger. Och paket. Såklart.

Så jag fixade såklart det. Hade en tydlig bild i min vuxenbegränsade hjärna av den perfekta tårtan. Med jordgubbar, hallon och choklad. Skivade jordgubbar som täckte hela tårtan, inramade av stora mörkröda hallon och ovanpå det, riven choklad. Snyggt. Läckert. Gott.

Barnen lekte fokuserat ute och jag såg min chans att dekorera hela tårthärligheten precis enligt min mening. Men jag hann inte mer än att ta fram jordgubbar, hallon och choklad innan de kom inrusande. Vi vill, vi vill! Som blodhundar som fått upp ett spår. Stolar sköts obarmhärtigt fram till köksbänken och tusen små händer sträckte sig överallt. Vi vill, vi vill! Jag smakar den här!

Och jag kan inte låta mina, högst begränsade bilder av en snygg tårta, hindra deras iver och skaparlust. Deras vilja att vara med. Så bilden av mina skivade jordgubbar, kanske med en liten citronmelisskvist placerad ovanpå, bröts sönder när de röda bären bestämt tröcks ner i grädden. Jag bet mig i tungan och förklarade tålmodigt att man kan lägga dem lite försiktigt på.
Varpå 2-åringen krossade ett bär i nyporna för att sedan, mycket försiktigt, lägga det på tårtan.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla tillbaka mitt begränsade vuxen-jag. Och lyckades faktiskt riktigt bra! Men när jubilaren själv gjorde ansatts till att sätta de ganska stora jordgubbarna på sidan av tårtan, kunde jag inte hålla mig längre.
Det där går inte, de kommer att ramla av, sa jag så pedagogiskt jag just då kunde. Vilket egentligen var ganska opedagogiskt, men jag är trots allt bara människa.
– Det går visst, om man trycker fast dem hårt, svarade 4-åringen och visade, en aning mer pedagogiskt, genom att trycka in en hel jordgubbe långt in mellan tårtlagren.
Men du måste vara stark Mor, som jag, tillade han och tryckte in nästa bär så att nästan hela handen försvann in bland sockerkakan.

Just då kom de efterlängtade gästerna och mina medhjälpare rusade ut i sann kalashysteri. Jag avslutade vad vi påbörjat, och fullföljde deras metod med att bara placera hela bär på tårtan. Det gick. Bären ramlade inte av. Kanske för att jag var precis så stark som man behövde vara.

Och tårtan blev faktiskt precis som vi båda hade hoppats. Jordgubbar, hallon och choklad. Snygg, läcker, god. Och med mycket mindre jobb än min ursprungliga plan. Det är så typiskt vuxna, att jämt krångla till allting.

Vår odlingskvart.

När man tittar med estetiskt lagda ögon, så är vår odlingskvart inte särskilt vacker. Det är byggplast och halm, leksaker och snören, spadar och påsar med gamla tidningar utspridda lite varstans. Allt i en enda röra.

Här finns inga raka linjer. Och varenda liten möjlighet till symmetri, är skev på det där sättet som får det att klia i kroppen på varenda pedant. Vilket kan vara en av anledningarna till att Millimetermannen hellre pratar om odlingarna än tittar på dem.

Men tittar man med andra ögon, så är det den vackraste platsen på jorden. Och även om den inte skulle ge oss det minsta ätbart i slutändan, så har den ändå gett oss mer än vad jag begärt.

För vår lilla odlingskvart har blivit ett öppet rum för kreativitet. Ett rum för lust, vilja och rörelseglädje. För kunskap, gemenskap och upptäckarglädje. Både för mig och barnen. Vi tar vad som finns tillgängligt. Vi gräver, bygger, sår och täcker utan större planering. Det får bli som det blir, så länge vi får ut någonting av det under tiden. Glädje, gemenskap, lärdom. Rörelse, kunskap och problemlösning i ett enda virrvarrv.

Vilket också planteringarna är i. Det är stundom svårt att veta vad som växer och vad det är vi har sått. Men jag tänker, att det kommer visa sig i slutändan. För plantorna växer nog oavsett om raderna är raka eller inte. Om de nu får stå kvar. För det är ju inte alltid så säkert med all vilja, lust och upptäckarglädje som är inblandad.

Och växer dem inte, så gör det inget. För vi hade åtminstone roligt när vi grävde ner dem. Och kanske har vi då lärt oss något nytt till nästa år.

Att bygga en ärtkoja.

 Jag och barnen har ett gemensamt projekt i odlingarna; ärtkojan. Där ska vi sitta varma sensommardagar med en flaska saft och äta ärtor tills vi blir gröna i ansiktet. Men den har krävt en del jobb, minst sagt.

Först gäller det att hämta material. Vi hade tittat ut gamla tegelstenar från ladugården vi rev förra våren, jord från den stora jordhögen och sen pinnar från gethagen. Det var bara att koppla på kärran efter traktorn och börja jobba.

Barnen körde och jag utgjorde motorn, dvs drog hela ekipaget. Jag kände mig som en starkt, pedagogisk och tålmodig förälder när vi började lassa sten. Tre tegelstenar fick det plats.

Så dem kördes till odlingarna och lassades av för att kunna hämta nya.

Men först bytte vi såklart släpkärra. Vilket för övrigt behövdes göras efter varje avlastning, enligt barnen. Ibland också innan pålastning, trots att vi bytt kärra vid avlastningen. Jag är helt enkelt för dum för att förstå. Så jag bet ihop.

Det blev några vändor innan alla tegelstenarna var på plats. Några kilometer också, skulle jag tippa. För sen körde vi samma förfarande under hämtningen av jord och kvistar. Men det har jag inte fotograferat, för då kände jag mig inte längre som en tålmodig förälder längre utan hade fullt upp med att åtminstone försöka vara en. Det gick så där.

Men det vill jag helst inte komma ihåg nu, för nu är ju kojan klar. Det tog några veckor och gav mig mycket tålamodsträning. Oväsentligheter i sammanhanget. Jag har mycket att lära av dem där barnen, för uppenbart hade de ett tålamod långt utöver mitt.

Nu håller vi tummarna för att det växer! Stay tuned!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2026 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑