Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 9 av 35)

Tre år.

10 april, 2017 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Hon somnar med rosa glittertyll runt benen. Håret är vilt och kinderna bär en klädsam vårsolsrodnad. Hon doftar liv och kärlek, så där som en bara en treåring kan göra. Solvarm hud och tussilagojord. Tårars sälta och mild tvål. Några sandkorn i hårbotten och ögonfransar som vilar ovanför den mjuka kinden. Korta, täta.

För tre år sedan mötte vi för första gången natten tillsammans. Tre år, en evighet i ett ögonblick. Hon och jag på ett opersonligt sjukhusrum. Skriket som aldrig ville tystna, bröstet som ännu inte börjat producera, tröttheten som var som förlamande. Men ändå, den totala känslan av lugn. Den totala känslan av trygghet, tillit och styrka. Oövervinnerlighet. Som en naturkraft i en moders bröst. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst.

Samma känsla som jag känner nu, när jag ser dig sova här intill. Den lilla bröstkorgen som sakta höjs. Sakta sänks. Magen full av kakor och tårta. Ballonger som slutligen ligger still bland alla oavslutade lekar som täcker vårt golv. Tystnaden som ackompanjeras av din brors djupa andetag.

Det har varit en bra dag, trots tvära kast mellan känslopalettens kontraster. Glädje som fått fötterna att hoppa, tårar som runnit när knän skrapats upp. Och jag vill för alltid minnas glittret i dina ögon. Den oförstörda glädjen och förnöjsamheten. Nyfikenheten och kärleken. Stoltheten i stegen. Vårkalla fingrar i min torra hand, när du drar mig med och visar mig världen. En värld som skimrar i rosa och tussilagogult. Skalbaggssvart och sandkornsguld.

Tre år, en evighet i ett ögonblick. Känslan i bröstet. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst.

Vårkänslor.

17 mars, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Mars och man kan inte mer än drabbas av vårkänslor. Solen som sticker i ovana ögon, snön som smälter, barnen som med sprudlande energi gräver i den lilla sand som hittills tinat.

Och en dag kom även Gumman Tö kom på besök. ”Om man slår sönder snön så smälter den snabbare”, sa hon och började hacka med en barnspade. ”Jaja, varsågod”, sa jag och gick in för att koka kaffe. Det här kunde ta tid.

Ivriga barnhänder kastade sig över kakburken när årets första vårfika dukades upp ute på gården. Gumman Tö tog en paus i hackandet och lät sig bjudas på en kopp kaffe. Vi knaprade kakor som bäst när barnen fick syn på Knas-Katten. Och hans tjej. Hon som kommer förbi varje vår och inget vet hur långt hon vandrat.

”Titta där är Knas-Katten. ” säger barnet.
”Ja, se. ” svarar den vuxna, fullt upptagen av sin världsviktiga kaffekopp.
”Och där är en till katt. ”
”Ja….”
”De är nog kompisar. ”
”Mmm. ”
”Nu går kompisen. Och Knas-Katten följer efter. ”
”Mmm..”
”Oj, nu hoppar Knas-Katten upp på kompisen! Titta mamma, titta! ”
”!!!”
”De kramas nog. Tycker om varandra”
”Ja, så är det nog. Så är det nog. ”

Vårkänslor.

De finaste stunderna.

8 mars, 2017 / SlaktarStina / 5 kommentarer

De finaste stunderna är när vi är tillsammans. När vi gör saker tillsammans. Familjen. Jag, Millimetermannen och de där nyfikna, fundersamma, uppfinningsrika små varelserna som är våra barn.

Som i helgen när vi genomförde första etappen av årets vedmaraton här på gården. När vi står där nere på gårdsplanen bland stockar, sågspån och vedklampar. Vi fyra. Alla iförda overall och hörselkåpor. Solen som inte vill nå fram genom molnen och snön som trotsigt börjar falla. Det gör inget. För ungarna skyfflar spån för glatta livet och jag och Millimetermannen sköter maskineriet. Det flyter på. Vi flyttar fram stockar och låter vedmaskinen kapa och klyva dem till nästa vinters ved.

Det kommer en tung stock. Otymplig, snedvriden. Så där som man kan bli efter en livscykel där törnarna varit många. Den är svår att flytta och vi får kämpa på. Och helt plötsligt så är vi fyra som sliter, knuffar och drar. Barnen har på eget bevåg kastat spadarna och slutit upp vid vår sida. De kämpar och sliter. Tar kommandot och räknar in oss, skriker hejaramsor. Heja mor, heja mor! Jag smälter inifrån och ut. Mina krafter blir enorma. En blick på Millimetermannen och jag kan konstatera att han upplever detsamma. Våra blickar möts och mer än så behövs inte.

När stockuslingen är på plats gör vi high-five och sprider lovord över vårt fina samarbete. Vi är ett bra team! Sen kastar någon sågspån i sitt syskons ansikte och får en spade över armen i gensvar. Tårarna sprutar och energin är slut. Vi går in. Gör upp en eld i spisen och dukar fram smörgås och kaffe. Varm choklad och bortglömda pepparkakor.Kinderna hettar och musklerna är trötta.

Och jag känner, i varje cell av min kropp, att trots alla ställen i världen, trots alla människor som finns, trots allt spännande som finns att göra, uppleva, uppnå. Så vill jag bara vara precis här, med precis de här människorna och kapa ved. Så att vi nästa vinter, återigen, kan tända en brasa i spisen efter en stunds meningsfullt arbete ute på gården. Detta är min plats på jorden. Och de finaste stunderna är när vi är tillsammans.

Lock till odlingslådorna.

23 februari, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

En bra sak att göra när man är isolerad från omvärlden på grund av diverse barnbaciller, är att snickra. Att snickra tillhör inte mina främsta talanger, men jag gör vad jag kan för att utveckla den. Det är nämligen allt för många saker som jag behöver ha snickrade utan att någon Millimeterman ska komma och lägga sig i. Den här gången var det lock till mina odlingslådor. Så jag tog hjälp av mina främsta experter.

De är kunniga och energiska och godtar inte ROT-avdrag. Men går ganska bra att muta med KORV-tillägg.

Efter gott samarbete och en aha-upplevelse gällande användandet av diverse verktyg, så var locket klart. Ja, förutom själva locket på locket då, men man ska ju inte haka upp sig på detaljer.

Jag är mäkta stolt om jag får säga det själv. Millimetermannen får dock kli av skevheten, men konstaterar ändå att jag har utvecklats enormt inom området. Vilket säger en del om hur förra årets lock såg ut. Men man ska ändå inte underskatta de dåliga skapelserna. Genom det misslyckade försöket så kunde jag ju i år göra ett som var bättre. Jag lärde mig med andra ord massor. Helt utan högskolepoäng och referenshänvisningar.

Jag passade på att slänga ner lite frön i jorden också. Spenat, morötter, rädisa och sallad. Och blev därmed aktivist i spenatupproret. Men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Så ärtskott.

11 februari, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

En dag, när snorkråkorna var borta och bobåkning kändes en aning för mycket 2016, så kickade vi igång odlingssäsongen här hemma. Vi sådde ärtskott. Jag och mina två medhjälpare. Fram med en påse jord, en förpackning gula ärtor (en sån där vanlig man köper i mataffären) och lämpliga tråg. Dela ut en spade till alla inblandade och sen är odlingsfesten igång! Har du tendensen att få kryp i kroppen av lite jord på golvet, så bör du även utrusta dig med en dammsugare och en extra por
tion tålamod.

Lite jord i botten, på med några nävor ärtor, på med lite jord. Superenkelt. Och roligt att få gräva med jord inomhus.

Sen är det bara att vattna, ganska mycket faktiskt. Men just här var jag tvungen att kasta kameran för att undvika en mindre vattenskada i köket, vilket förklarar den något suddiga bilden.

Men det hela gick bra. Sen är det bara att ställa trågen i fönstret och vänta. Inom några dagar börjar det gro! Superenkelt och superroligt!

VAB – några oskriva regler

1 februari, 2017 / SlaktarStina / 4 kommentarer

VAB. Det finns några oskrivna regler när det gäller VAB och jag tänkte att vi kan ta oss en genomgång för den oinvigde.

– Barnen blir ALDRIG sjuka samtidigt. Oftast överlappar dem varandra ganska exakt, så att du hinner bara känna den där förhoppningen, se det där ljuset i tunneln, för att sen – PANG – nästa barn. Eller nästa åkoma.

– Ovanstående gäller dock inte om det handlar om magsjuka. Då är alla sjuka samtidigt. Antagligen du som förälder också, och den andra föräldern med. Antagligen har ni bara en toalett och du inser att du borde ha rensat avloppen för längesen.

– VAB kommer alltid olägligt.

– Och ungefär hälften av er reagerade nu på ovanstående mening med; Mäh, varför skaffar man barn då om man inte vill vara hemma med dem?!?!?

– VAB kommer alltid mer eller mindre i januari/februari. Du kan lika gärna skriva in det i 2018 års kalender redan nu, så att du inte överrumplas.

– VAB är mysigt. I bästa fall de första två dagarna. Och på Instagram. Men allt därutöver, så är det inte helt ovanligt att ha en krypande rastlöshet i kroppen. Toppat med lite uppgivenhet. Gnälliga barn är gnälliga barn. Och ger oftast gnälliga vuxna som resultat.

Så. Nu har jag gnällt klart för den här gången. Nu ska jag ta mig samman och ladda för en ny omgång vattkoppor. Kanske syns vi i civilisationen igen lagomt till påsk. Fyll gärna på listan om ni vill!

Årssammanfattning 2016

11 januari, 2017 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Slutligen, en sammanfattning av året 2016. Ett år som varit väldigt rörigt, omtumlande och jobbigt. Inte för händelserna, utan snarare för någon process som pågått inom mig. Ett riktigt skitår, i ärlighetens namn. Men lärorikt. Och ändå minnesvärt. Jag står ju här med en frisk familj, kor, getter och en knasig katt. Och i fickan ligger ett avtal som innebär min första publikation. Så ändå, 2016 – ett bra skitår helt enkelt. Frågorna är inspirerade av UnderbaraClara.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?

Köpte kor. Gick kurs i kulning. Planterade några hundra tomatplantor (inte hos mig dock). Varit på skrivspa. Slog gräs och tog reda på hö åt djuren. Odlat mat.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag använder tygkassar mer än vad jag använder platskassar när jag handlar. Det ÄR en stor förändring. Möjligtvis inte världsomvälvande, men alla förändringar måste inte vara det.

Jag har även introducerat uppladdningsbara batterier i samtliga batteriprodukter, vilket innebär en väldans massa laddande men också mindre batteriskräp. Mitt tips till dig som vill göra samma förändring; Det behövs dubbelt så många batterier som du tror. Minst.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
En dag i maj. Solen sken och vi lastade upp lådor med de saker som blivit kvar efter pappa, men som vi inte visste vad vi skulle göra med. Vi ordnade loppis. Burkar fulla med muttrar och andra bra-att-ha-saker. Egna uppfinningar och välmärkta Big-Pac-lådor som alltid innehöll något annat än vad de var märkta med. Och då brast alla mina murar och fördämningar som jag intalat mig själv att jag inte haft. Jag grät i dagar.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov. Men döden har varit högst närvarande med sin skugga under hela året. Som en påminnelse om att livet har bara ett löfte, döden. Och du vet aldrig när det löftet infrias.

Vilka länder besökte du?
Väldigt många, men ingen som finns på din världskarta. Med andra ord har jag knappt varit utanför kommungränsen, men lider inte nämnvärt av det.

Bästa köpet?
Korna! Och mina arbetskängor med stålhätta och trampskydd.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag fick besked om att min novell är en av dem som blivit antagen till boken; Över en vårfika.

Och när jag skördade mat från odlingarna tillsammans med barnen.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Utrymme. Fysiskt sådant. Jag vill med andra ord bli klar med huset.

Dans. Mera dans.

Vad önskar du att du gjort mer?
Dansat. Bjudit hem folk. Gått ensam i skogen.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Grubblat. Herrejävlar vad jag har grubblat det här året.

Favoritprogram på TV?
Så mycket bättre. Av den enkla anledningen att det är det enda programmet som jag sett under hela året, och det vara bara för att Lisa Ekdahl och Jill Johnsson medverkade. Jag tittar annars inte på teve, förstår inte hur folk hinner, i ärlighetens namn.

Bästa boken du läste i år?
Jord – funderingar kring grunden i vår tillvaro av Håkan Wallander, professor i markbiologi och handlar helt enkelt om jord och om det universum som döljer sig i allt det där bruna, svarta. Och hur beroende vi är av att den mår bra, för att vi överhuvudtaget ska överleva.

Största musikaliska upptäckten?
Känslan av att själv frambringa ljud genom kulning. Jag var alldeles omtumlad efteråt.

Utöver det så har jag ytterligare fördjupat mig i gamla favoriter, främst vistolkningar av Dan Anderssons alster. Den, utan tvekan, bästa raden lyder;

”…. De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm…”

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att jag provat på lite olika jobb.

Största framgång på det privata planet?
Att bo i 1 rum och kök tillsammans med en 2-åring, 4-åring, en rastlös Millimetermann och en Knasig-Katt. Att rodda hela det spektakel som uppstår när vi trängs på sådan liten yta, men ändå ska erhålla en fungerande vardag med leksaker, kläder, köksutrustning, räkningar, färgpennor, sovplatser och allt annat som behövs. Det har jag gjort utan att fullständigt tappa förståndet. Även om det många gånger varit bra nära. Utan tvekan så har detta varit min största framgång på det privata planet. Nästan så att det är värt en bragdmedalj. Minst.

Största misstaget?
Självtvivlet. Självkritiken. Den där ständiga djävulen som sitter på axeln och viskar dumma saker.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

Vad spenderade du mest pengar på?
Huset.

Något du önskade dig och fick?
Att bli publicerad i någon form.
Vänner som delar mitt intresse för skrivandet.
Gammalt hö och tidningar.
Egenodlade tomater. (Även om det officiellt krävs ett växthus för att de ska bli röda, vilket det inte gör. Det var bara så, att jag åt upp alla röda innan någon annan i familjen hann märka dem. Men säg inget till Millimetermannen, för han har lovat mig ett växthus eftersom han själv längtar efter egenodlade tomater. Och det fick vi ju inte. Officiellt.)

Något du önskade dig och inte fick?
En groventré, tvättstuga och sovrum. Men förhoppningsvis kommer det under 2017. Och vi jobbar stenhårt, så ingen kan klandras för att det inte blev klart.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Det var en tisdag och jag fyllde 30. Var och handlade grönsaker tillsammans med barnen, och när jag kom hem igen så hade en av mina finaste vänner varit förbi och lämnat en vinbärsbuske och några balar med halm, men tyvärr hunnit åka. Sen åt jag och barnen potatis och köttbullar, såg på film och åt popcorn.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre grubblerier. Mindre sociala medier. Mer träning.

Vad fick dig att må bra?
Skogen. Min älskade skog. Den har räddat mig så många gånger under det här året.
Mina odlingar.
Att skriva.
Träffa vänner.
Att arbeta med kroppen.
Dagar vid sjön.

Vem saknade du?
Vännerna som inte längre bor på samma ort. Ibland vill man bara kunna ta en kopp kaffe.

Pappa. Jag har saknat honom varje år sedan han dog, men i år har det varit så tydligt att han inte finns här, när jag som mest behöver honom.

Mest stolt över?
Alla de fina människorna som finns omkring mig. Att jag får vara en liten del i deras liv, och att de vill vara en liten del i mitt.

Jobbet vi gör med gården.

Högsta önskan just nu?
Att människan vaknar och bestämmer sig för att göra en skillnad.

Och att vi blir klara med huset. Det har varit inspirerande, roligt och utmanande, men nu börjar det bli tungt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska dräpa den där djävulen på axeln. Det ska jag göra. Brutalt och målinriktat.

Äntligen vardag!

8 januari, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Söndag. Imorgon väntar åter vardag. Äntligen. Jag tycker om vardagen. Tycker om rutiner och fasta hållpunkter. Det ger mig trygghet, ro och mod. Oerhört ohippt dock, att gilla rutiner och vardag. Det är lite coolare att gilla impulsivitet, flexibilitet och snabba vändningar. Fest och flärd och intressanta semestermål. Men det gör inte jag. Jag gillar att mocka koskit kl.05.50 och sen undan för undan bocka av dagens hållpunkter. Förmiddagskaffet är vanligtvis min favorit.

Men med storhelger och ledigheter i kombination med baciller och virus av alla möjliga slag, så har det inte varit mycket till vardagsrutiner. Men nu, äntligen. Och jag håller alla tummar och tår för att vi får fortsätta vara friska!

Jag har nämligen en hel del takpanel som behöver bli kvistlackad och grundmålad. Och för att det ska bli gjort krävs det att vardagsrutinerna får rulla på. Jag ser fram emot kvällar med P1 i öronen och en pensel i handen, sovande barn och en vedspis som sprakar. Det ger ro. Och känns bra att veta, att för varje målad bräda, är vi ett steg närmare att bli klara med utbyggnaden.

Ett oarbetat inlägg om ett betydelsefullt mail.

16 november, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag hade tänkt mig att skriva ett oerhört seriöst och välarbetat blogginlägg om det där mailet. Det där mailet som fick hjärtat att slå hårt och mungiporna att mötas bak i nacken. Det där mailet som gjorde en gråtrist vardag till ihågkommen. För alltid. Jag tänkte skriva om det.

Men livet kom emellan. Eller snarare liven. De där två liven som växt i min kropp. De där två liven som ger mig välförtjänta bekymmersrynkor, gråa hår och ett hjärta som exploderar av kärlek. Barn, snor och mardrömmar. Närhet, tröstande och en fast famn. Det kom liksom emellan. Livet.

Så. Det blir inget utbroderat inlägg i tredje person. Istället får ni det så här, tydligt och utan krussiduller.

Jag kommer delta i novellantologin Över en vårfika, som lanseras i vår av Ariton Förlag. Temat är Det vi inte pratar om. Jag är stolt, glad och tacksam. Oerhört stolt, glad och tacksam.

Och det må vara som en piss i världshaven, men i min värld är det som att få sin kärlek besvarad. Som ett leende i en grå folkmassa. Som ett gruslass på en dålig skogsbilväg. Betydelsefullt. För mig.

Knas-Katten rapporterar.

8 november, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Tjena, Knas-Katten här.

För att få någon form av värdig upprättelse, så gör jag nu återigen ett inlägg i den här b-b-b-b-bloggen. Med betoning på B.

Och ska man få någonting gjort, så får man helt enkelt göra det själv. Det var nämligen därför jag låg inne förra veckan, när Knas-Matte var ute och skottade snö och lyckades snubbla över en mus. Eller ja, fånga den som hon så stolt uttrycker det. Men medan puckot ”fångade” möss halvvägs ute i skogen, så försvarade jag det viktiga. Kärnan av vårt territorium. The headquarter – Huset.
Jag höll helt enkelt frontlinjen i kriget mot mössen. För jag har hört dem. Jag har hört dem i väggarna och jag har känt på lukten att snart, snart tar de sig in i huset. Och då tycker iallafall jag att det är oerhört intelligensbefriat att fånga möss långt ute på gården.

Hur som helst, som vanligt hade jag rätt. För någon kväll senare, när barnen somnat och lugnet lagt sig över huset, så lyckades en mus ta sig in. Den kilade fram längs väggen, ovetande om att den precis hamnat i skottlinjen för världens bästa jägarkatt. Jag fångade den såklart. Sen gick jag in i köket och började leka lite med den, för jag tänkte att något roligt ska man väl ändå få ha på en lördagskväll.

Och Knas-Matte, hon har ju sedan tidigare lärt sig att det är bäst om jag får sköta jobbet. Ensam. Det blir bara kaos om hon lägger sig i. Så hon säkrade alla eventuella flyktvägar och lät mig sen leka med musen i fred.

Men då, då kom den där Millimetermannen in, just när jag hade som roligast. Och kanske är det så, att han har ett behov att någon gång få känna sig som man i sitt eget hus, för han skulle ju såklart lägga sig i. Och ställer sig helt enkelt en bra bit ifrån, så där långt ifrån som det bara går, och börjar vifta med en kvast. Oerhört manligt och respektingivande. Inte.

Ärligt talat så ställde han mest bara till det. Men jag lät honom hållas. Han fick väl vifta med den där kvasten då, bästa han ville, om det nu fick honom att känna sig behövd. Och efter mycket om och men, så var musen död. Antagligen skrattade den ihjäl sig. Själv var jag riktigt sur. Komma här och förstöra mitt enda lördagsnöje. Hmpf.

Men vi har ännu inte lokaliserat vart den tog sig in, så antagligen kan jag hoppas på lilllördag nu i veckan. Och då är inte Millimetermannen här och kan förstöra för mig.

På återhörande!

/Knas-Katten – din hjälte i vintermörkret