Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 19 av 35)

Återuppståndelsen.

8 oktober, 2013 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Sen i somras har min hjärna och kropp varit inbäddad i någon form av segflytande och grumlig massa. En ganska konstig liknelse kanske, men det är det bästa sättet jag kan beskriva den effekt som graviditetshormonerna har haft på mig under den första trimestern. Jag har varit tvungen att sova varje minut som jag har haft chansen för att sen orka hänga med i Knåddens vilda tempo. Jag har varit initiativlös, lat, extremt osocial och haft noll inspiration och kreativitet. Jag har helt enkelt varit den tråkigaste personen jag kan tänka mig.

Men sen några dagar tillbaka så känner jag att det händer något. Den energiska Kristina börjar återvända och det känns som att det ändå finns hopp om livet. Jag orkar vara glad, har idéer, vill röra på mig, vara social och fantasin och kreativiteten börjar långsamt bubbla upp igen. Det känns som en återuppståndelse – hurra, jag lever igen!

Det kan nog bli en riktigt bra höst ändå. Kanske dags att börja klura på en adventskalender? Men jag har en fråga till alla er därute – vad vill ni ha? SlaktarStinas klassiker med rim? Eller ska vi strunta i tävlingsmomentet och satsa på en adventssaga istället – liknande förra vinterns Vintersaga? Vad tycker ni?

Lord of the Dammsugare VS. Knas-Katten

5 oktober, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi bor i skogen. Det är höst. Det är fuktigt i marken. Sand och lera fastnar under både skor och tassar. Skor och tassar som sen ska in i huset. Med andra ord är det den värsta tänkbara tiden för Lord of the Dammsugare.

Så nu har han startat ett projekt. Ett helt omöjligt projekt enligt min mening och därmed har jag frånsagt mig all inblandning i denna…. väg till det ouppnåeliga. (alternativt idioti).

Han ska lära Knas-Katten att torka av tassarna när han varit ute. Alternativt att katten ska lära sig att bli avtorkad av tassarna efter han har varit ute. Det går… sådär.

Katten har förstått vad som är i görningen och han låter sig icke daltas med. Vilket ha resulterat i att när Knas-Katten vill gå in, så tar han sats ända ute från vedboden och springer allt vad han kan in i huset när dörren väl öppnas. Och efter kommer Lord of the Dammsugare, viftandes med en handduk och skriker; Katt-usling har jag inte sagt åt dig att torka av tassarna när du går in!?!?!
Sen springer de runt i en vild jakt, tills varenda golv, soffa och säng är prickig av små leriga katt-tassar.

Så håller de på. Tills det inte längre finns någon lera kvar att torka av från de små tassarna, eftersom det liksom redan har fallit av. Dock över något större yta än i normala fall.

Muttrandes och suckandes börjar då Lord of the Dammsugare att torka golv och fönstersmygar, dammsuga soffor och sängar. Förbannade katt.

Själv så ligger jag på soffan och vrider mig av skratt. Vi får väl se vem som går vinnande ur den här striden.

Cheesburgaren som fick mig att gråta

29 september, 2013 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Det är några veckor sen nu. Det var slut på det mesta i kylskåpet och handling i stan stod på schemat. Det blev lite lätt rörigt, bökigt och stökigt innan vi väl var fastspända i bilen och rullade ner för vår lilla kulle. Så där som det lätt kan bli när man är en virrig morsa och en helvild ettåring.

Hur som helst. Vi hann åka ungefär i två minuter och 23 sekunder innan jag upptäckte att jag var vrålhungrig. Så där hungrig så att man kan tänka sig att äta nästan vad som helst. Men jag det tog inte lång tid innan jag såg mitt mest önskvärda mål uppenbara sig för mig, likt en hägring i skogen.

Vi skulle ju in till stan. I stan har de cheesburgare. Jag skulle ha en cheesburgare. Nej, jag skulle ha två. Åh, herregud så gott. Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare. Jag dregglade hela vägen in till stan. Kände den underbara smaken som skulle uppenbara sig när jag tog den första tuggan och min hunger skulle stillas. Cheesburgare – guds gåva till mänskligheten! Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare.

Ivrig, förväntansfull och framför allt vrålhungrig så svängde jag in på drive-in. Klockan hade då hunnit bli kvart över nio. På förmiddagen. nollniofemton. pip.

– Välkommen, vad vill du beställa? en pigg röst raspade mot mig.
– Två cheesburgare, tack. Och en vatten.
– Tyvärr serverar vi inga burgare innan 10. Men vi har jättegoda frukostmackor i frukostmenyn.

Jag kände besvikelsens våg skölja över mig.

– Ursäkta, vad sa du? hade jag verkligen hört rätt?
– Vi serverar inga hamburgare innan 10. Grillen är inte igång. Men om du tittar på skyltarna framför dig så ser du att vi har frukost istället. En macka och en kaffe kanske?

Macka. En sketen macka. Jag vill ha cheesburgare! Jag blev lite arg. Vad sjutton. Vad är det för land vi lever i. Där någon annan ska bestämma att jag inte får äta cheesburgare innan 10. Jag är ändå en vuxen kvinna som kan ta ansvar för sina beslut här i livet! Men jag insåg, att någon cheesburgare skulle jag inte få. Inte innan tio. Mina ögon började fyllas med tårar, som jag snabbt blinkade bort.

Och det var ungefär där, ungefär då, som jag insåg att någonting inte riktigt var som det brukar. Jag brukar inte gråta över mat. Och definitivt inte över en utebliven cheesburgare klockan kvart över nio på morgonen.

Och min känsla var rätt. För någon gång när vårvintern klär av sig den sista snön, då blir Knådden storebror. Om nu gud vill och re´skapän höll, som min mormor hade sagt. (översättning; Om nu gud vill och redskapen håller) Och det hoppas vi ju att det gör, att det hela går bra. Och att cheesburgarbegäret ger med sig.

Tanka energi.

25 september, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det tar på krafterna att vara på förskolan. Det tar på krafterna att börja jobba igen.

Så efter en dag full med skrammel, ljud, texter, grubblerier, lek och alla möjliga intryck och uttryck – så är det bästa att få komma hem. Komma hem, stänga av bilen, öppna dörren och låta lugnet och tystnaden flöda in i kroppen.

Det finns bara en sak att göra. Vi ger oss ut på strövtåg. Strövtåg i skogen. Inget speciellt mål, ingen speciell runda bestämd. Bara ströva runt bland träd, forna ängar, kalhyggen och myrar. Doften av skogen som intas av hösten. De uppdragna axlarna sjunker ner. Bekymmersrynkan i pannan slätas ut. Trötthetsgnället bak från bärryggsäcken övergår i ett förnöjsamt nynnande.

Sen kommer vi hem. Kalla om kinden men varma om hjärtat. Trötta efter en lång dag, men fulltankade på energi. Det är fantastisk vad skogen kan göra med en människa.

En kurs i trädfällning

24 september, 2013 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Arla morgonstund och vi vaknade till en motorsågsdag. Alla ska med. Så vi packade skogshuggarvagnen och gav oss iväg de få hundra meterna som det handlade om.

Självklart var den mest frekventa 1-årsprensten med – Jonsered, det är är grejer det. Med riktigt startsnöre och allt.

Väl framme blev det genomgång av godkänd startteknik och säkerhetsgenomgång.

Sen kollar man hur trädkronan ser ut för att planera fällriktning.

När trädet väl är fällt så är det dags för kvistning.

Och efter en arbetsam morgon så förtjänar man en rejäl tupplur.

Vattnet och godheten.

12 september, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi är hemma igen, i vårt vattenlösa hem. Fulla med energi efter några upplyftande dygn i Siljansnäs. Vi transporterar vatten i flaskor, snålar och lånar och sliter på. Men nu är det nära, snart är det vatten i kranen igen. Jag kan riktigt höra hur det porlar.

För ute i mörkret slits det med att koppla i hop anordningen som skall pumpa upp vattnet från ett nyborrat hål. Massa vatten. Det känns… fantastiskt. Och då känner jag ändå att jag inte överdriver.

Men än mer fantastiskt är den godhet som har visats oss under denna torra tid. Alla generösa erbjudanden om lån av dusch, tvättmaskin, kök och vatten – alla snälla människor som finns omkring oss! TACK! Utan er generositet, upplyftande ord och handlingar hade denna erfarenhet blivit mycket mera tungrodd. (Ursäkta den mer eller mindre ofrivilliga ordvitsen).

Och behöver ni något, om jag kan hjälpa er med något, så tveka inte att höra av er! Jag längtar efter att få hjälpa tillbaka på det sätt som ni nu hjälp mig och min lilla familj.

Och snart kan ni komma hit och duscha och tvätta, om ni skulle behöva. För nu hör jag det. Jag hör det! Vattnet som porlar! Ljuset i tunneln, vattnet i kranen, snart är vi i mål! Jippie!

Gården som räddade oss.

12 september, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag har levt utan rinnande vatten förut. När vi flyttade hit till skogen för några år sedan, bodde jag här ett par veckor innan vi fått vattnet inkopplat. Det var inga problem. Jag Duschade på jobbet, tvättade hos vänner, använde utedasset och värmde vatten till disk och tvagning. No problem. Jag vet att jag själv tänkte; folk är så jäkla bekväma, det här går ju jättebra!

Men det är en annan sak att leva utan rinnande vatten när det finns en vild ettåring i hushållet. Det går, det gör det. Men det är… lite mer besvärligt. Så pass besvärligt att den sista tanken som far genom huvudet på kvällen innan man somnar som en klubbad säl är; måtte jag vakna upp till en annan verklighet imorgon. Det är ju sånt som vanligtvis inte händer, men tro det eller ej, det hände oss.

Helt plötsligt vaknade vi upp i en liten stuga i Siljansnäs. Med kor utanför fönstret, hönor på trappen, katter i sängen, vatten i kranen, dusch och tvättmaskin. Den tacksamheten som infinner sig då är obeskrivlig. Jag har njutit varje gång jag vridit på vattenkranen, varje gång jag kunnat spola på toaletten, varje gång jag har stoppat in en tvättmaskin.

Dessutom bjöd gården på mycket bra underhållning! Förutom att storögt titta på den imponerande traktorn, som lilla herr Bonddräng dessutom fick köra, så har vi matat hönsen, plockat äpplen, päron, tomater och gurka. Flyttat kossor, tittat på grisar, spelat fotboll, jagat katter, mekat och snickrat – ja, allt vad man kan tänka sig!

Sen har vi ju självklart haft stortvagning av både textilier och individer. Alla ska bada, löd devisen.

Stort tack till snälla Ia och Gösta som gjorde denna fina vecka möjlig för oss! Tack för att ni lånade ut den lilla stugan, tog emot oss med öppna armar och lät oss vara en del av eran gård! TACK!

Vi lever som parasiter.

7 september, 2013 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Så kom då dagen. Dagen då jag står där, illaluktande av stresssvett efter veckohandling med en trött ett-åring Tvättmaskinen full med nerbajsade lakan, disk upp till taket och ett hungrigt barn som hänger i mitt ben medan jag försöker fylla potatiskastrullen med vatten. Vatten som inte kommer. Vatten som är slut. Torrt i brunnen, torrt i kranen, blött på kinden.Typ.

Det är då man bara vill lägga sig ner och gråta. Men det hjälper föga när man börjar närma sig sina 30. Så det var bara att plocka ur de uppblötta bajslakanen i en balja och stuva in det i bilen tillsammans med ett skrikande barn, en potatiskastrull och en påse duschgrejor och leta reda på någon som kunde undvara oss lite vatten. Och det fann vi tillslut, som tur är.

Och sen dess lever vi nu som små parasiter. Duschar lite här, tvättar lite där, äter lunch där och middag här och hämtar dricksvatten i dunkar och flaskor. För nu är det helt slut i brunnen, nästan så att det dammar. Vattenkannor, hinkar och dunkar finns utspridda lite varstans i huset och det hela skulle kunna vara en scen ur filmen Drömkåken. Det tär på krafterna att rodda detta… spektakel. Så om kvällarna, när ännu en vattenlös dag är avklarad, så sjunker jag ihop som en dåligt gjord sockerkaka under täcket. Utmattad. Törstande (ha ha ha) efter sömn och vila för att orka med ytterligare en vattenlös dag. En parasitdag.

Så därför, gott folk. har uppdateringen här blivit lidande. Just nu har jag en del annat att stå i, så att säga. Men sen, sen när vattnet är fixat, vilket det förhoppningsvis är om en vecka, så har jag en hel del att berätta för er. Om hamburgaren som fick mig att gråta, en gympasal som står tom och dinosaurierna som får människorna att flockas längst vägarna här i skogen.

Tills dess, ta hand om varandra och njut av varje droppe vatten som kommer till er utan den minsta ansträngning.

En ny vardag.

3 september, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

När jag gick hem från jobbet för ungefär ett och ett halvt år sedan, kände jag att jag hade världens längsta ledighet framför mig. Och under tiden denna har pågått har det känts som att detta kommer vara för evigt. Han och jag, jag och han, 24 timmar om dygnet och vi kan göra precis vad vi vill, när vi vill. Ibland har jag bestämt och ibland har Knådden bestämt.
Vissa dagar har det varit kanon och jag har gråtit över hur lyckligt lottad jag är. Andra dagar har det varit pest och pina och jag har gråtit över ett liv i kaos.

Men inget varar för evigt. Och nu suger vi ut det sista av vardagen som den ser ut nu, för om några veckor är det andra saker som väntar oss. Jag ska börja jobba och Knådden ska börja på förskolan. Det känns fantastiskt spännande. Mest över att Knådden ska böra på förskolan, jag är övertygad om att han kommer trivas som fisken i vattnet, att det kommer bli jättebra.

Själv ska jag ansluta mig till arbetsmyrorna i den stack som kallas Landstinget. 1,5 år känns som en lagom lång ledighet. Det känns som att det är dags nu, dags att påbörja en ny vardag.

Känslan och tårarna.

28 augusti, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag skulle ha skrivit igår, men det gick inte. Tårarna flödade ner från mina kinder så att datorn riskerade att bli fuktskadad. Och jag tror inte försäkringen täcker det – fuktskada till följd av tårar över en saknad katt.

Så jag struntade i skrivandet, bäddade ner mig under täcket och lät tårarna få flöda fritt. Jag grät tills ögonen svullnade igen och näsan var som en geggig degklump i lysande rött. Tills kudden var genomblöt och håret hängde i stripor. Jag grät över Knas-Katten.

Men jag grät minst lika mycket av känslan. Känslan av att någon som man tycker om inte kommer tillbaka. Insikten om att vardagen ofrivilligt kommer förändras, för att personen är borta. Och kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin.

Att inse att alla lukter, samtal, stunder, beröringar, upplevelser och skratt – som hittills varit en ovärderad själklarhet – aldrig mer kommer att existera. Något man aldrig mer kommer få återuppleva, aldrig kan återkomma till. Att inse det – den känslan är fruktansvärd.

Så jag grät mig alldeles svullen och rödmosig för den saknade kattens skull. Och en alltför välkänd känsla som jag hade förträngt.

Men ikväll behöver jag inte gråta. För idag kom Knas-Katten hem. Oskadd och välgödd som om ingenting hade hänt. Lite kaxig och nonchalant som bara Knas-Katten kan vara. Vilket ståhej! Jag har ju bara tagit några dagars semester! Vem behöver inte det i den här cirkusen…förresten såg jag en älg.

Jaha du. Vi är glada att han är hemma igen. Den förbannade, älskade, finaste Knas-Katten.