November må vara mörkt och trist i sin åsyn, vilket i principen innebär desto större utvecklingspotential. Och med en sommar i ryggen, som gav oss bad och värme i massor, så passar vi nu på att göra allt det där som vi inte gjorde då.

Så när skolan är slut, slänger vi på oss ryggsäckarna och spatserar ut. Ut under träden, ut i det brungråa, ut bland stammar, mossa och kvistar som knäcker under våra fötter. Ryggsäcken är packad med vad som kan tänkas behövas. Varm choklad, sladdriga mackor, en och annan godbit men framför allt; torr ved. Egentligen går det emot mitt mitt vanliga tankesätt, att bära ut ved i skogen. Men det är sådan vardagslyx som vi unnar oss, i ett november som är fuktigt och grått.

Vi går inte särskilt långt. Kanske 150 meter ungefär. Och under tiden hinner jag känna tacksamheten över att allt vi behöver, finns oss så nära. Vi gjorde vårt livs bästa val, när vi slog ner våra bopålar här. Här, mitt i obygden. Där vi kan bygga kojor och känna på mossan, några hundra meter från huset. Där vi kan lyssna på eldens sprakande inbäddad i tystnaden.

Det blir mörkt snabbt. Men vi sitter kvar och låter elden långsamt brinna ut. Det är en fin känsla, att sitta tillsammans och vänta ut lågorna. Se glöden flämta och långsamt dö. Vi pratar om det som önskas bli pratat om. Som vilka som bor i hålorna under träden, varför katten sitter och jamar 20 meter bort, och varför vissa pinnar är hårda medan andra rasar sönder. Och däremellan, tillåter vi oss att vara tysta. Det händer sällan annars. Men det är något visst vad skogen gör med oss.

 

När veden är slut så går vi hem. Men vi har redan bestämt matsäck för morgondagen.