November. Grått, fuktigt och ruggigt. Jag har frysit i flera veckor, trots att termometern visar på närmar +8. Långkalsonger och mössan långt ner över öronen. Jackkragen uppvikt och hetseldning i vedspisen. Ullfiltar och värmesystemet på max. Som om jag inte kan bli nog varm. Jag går på sparlåga och tänker, att det får vara så nu.

På något konstigt vis har jag tappat orden. De bara hackar sig, stakar sig och lägger sig i en odefinierbar hög som jag bara blir arg på. Så jag förkovrar mig i böcker, skriver ner stapplande anteckningar i en alldeles ny anteckningsbok. En anteckningsbok som jag fantiserade om som färgsprakande och livlig, men som i slutändan blev svart. Svart som jorden.

Dessutom har jag tappat rösten. Kan vara ett tecken på att jag borde prata mindre och lyssna mer. Det kan också bero på ett helt vanligt förkylningsvirus som någon smittat mig med. Vad det definitivt inte beror på är vädret. Och det faktum att vi fördriver eftermiddagarna ute. (Alltså på riktigt – att man blir förkyld av vädret/dåliga kläder är en skröna, en myt! )

Odlingarna är roliga och jag får all tänkbar hjälp, även om våra planer inte alltid går hand i hand. Men vi har planterat vitlök och förberett inför vintersådderna. Nästan så att jag börjar känna mig klar därute, för det här året. Det är en ovanliga känsla för mig, att jag är färdig. Och tänker jag efter ordentligt så finns det nog en del att ta tag i. Men inget som inte kan vänta. Just nu smider jag planer inför nästa år. I min svarta anteckningsbok lägger jag grunden för 2019. Och det känns rätt bra att den blev svart ändå, min älskade lilla anteckningsbok. Svart, svart som jorden.