Det är en ovanlig vecka. I vanliga fall så åker Magnus till Stockholm för att jobba, medan jag är på gården och tar hand om resten. Men den här veckan är det ombytta roller – Jag är i Stockholm den här veckan, och Magnus är hemma och tar hand om resten. Dock har jag inte hoppat in bland arbetarna som bygger Stockholms infrastruktur, utan istället bedrivs dagarna på ett konferenscenter och jag lär mig mer om siffror. Och jag konstaterar kort: det är den första kurs jag varit på, där majoriteten av deltagarna har fixade naglar. Jag är inte en av dem.
Det är ett nytt sammanhang för mig. Ett nytt sammanhang, som påminner mig om varför jag tagit många av de beslut som lett dit jag är idag. Med fingrarna i jorden och dagarna fyllda med kor, familj och gräs. Inte så att jag ångrat att jag har åkt hit – jag vill ha kunskapen och jag vet att det blir något bra av det här.
Men det är nyttigt att få distans. Det är nyttigt att sätta sig själv i sammanhang som inte bekräftar sina egna val och åsikter. Det är utvecklande att lära sig något nytt. Och givande att få det bekräftat; att en hel del kan jag redan.
Jag har hittat en kompis. En annan själ som förstår när jag beskriver grusvägarnas enslighet. Vi har samma längtan efter hemmets trygghet, och är lika vilsna på Stockholms vägar. Det är fint ändå, att lyckas mötas i detta hav av människor och betong. Som om vissa energier dras till varandra.
Jag har egentligen inte så mycket att skriva. Huvudet är för trött. Men allt jag kan konstatera hittills är; det är bra att åka bort ibland, för det gör det så tydligt kring vad som är hemma. Och så kan man hitta nya kompisar att dela sin hemlängtan med. Kanske borde jag åka bort oftare, för att uppleva känslan av att längta hem?
Stina goes Crocodile Dundee 😉.
Japp, det är dynamiken och att se det från andra sidan som kanske också kan ses som en form av holistic management.