Och det var köttutlämningar och träningar och avslutningar och koflyttar och studiebesök och utbildningshelg och deadline för att lämna in åsikter om en vindkraftsprojektering som kan påverka hela mitt liv. Och Millimetermannen som jobbar borta, och en katt som försvunnit och bokföring och mat och tvätt och en jordkällare som behövde nå en viss nivå av färdighet innan vintern anlände. Och allt hände samtidigt.
Så jag fokuserade kraften, la i den där extra växeln som jag vet att jag har, men som inte fungerar i längden. Men ibland måste man, och den här hösten har varit ett sånt tillfälle. Men när sömntimmarna började minska, så förstod jag, vis av tidigare erfarenheter genom livet – det här kommer jag få sota för.
Och där är jag nu. Hosta, feber, huvudvärk och halsont i en seg och salig blandning. Däckad under dagarna som varit, hjälpligt på benen idag. Tack kroppen för att du säger ifrån. Tack för att du läker. Tack för att vi slutförde vad som behövde slutföras – även om den här veckans aktiviteter behövde helt avstyras. Men uppenbarligen rullar världen på ändå.
Det händer inte så ofta att jag blir sjuk på det här sättet. Men när jag blir, så ser man fördelarna med att vara anställd. Nu är jag inte anställd. Och då behöver Millimetermannen ta ledigt från sitt jobb för att sköta driften kring djuren. Det finns ingen post hos försäkringskassan som heter: vård-av-friska-djur-eftersom-frun-är-sjuk.
Så då behöver man ta eget ansvar och vara sin egna försäkringskassa. Här slipper man telefonköer och beslut tagna av någon som aldrig träffat en. Jag gillar eget ansvar. Det är inte alltid lätt, men det ger handlingskraft och lösningsfokus. Och det värderar jag högt, hos mig själv och hos andra.
Det gör det också tydligt, att en av de viktigaste investeringarna i vår verksamhet, är att hålla våra kroppar friska och starka. Jag är ganska duktig på att sköta det. Är stenhård på att inte tarva av mina sömntimmar. Tränar. Äter. Vilar – på mitt sätt. Det är ju ingen garanti för hälsa och ett friskt liv. Men oddsen förbättras markant. Men jag slarvade medvetet den här hösten. För ibland kräver livet det. Kanske är det en slump, eller så är det synden som nu straffar sig.
Idag börjar jag dock se ljuset i tunneln. Ska ta mig ut på djurrundan, så jag får vädra lungorna lite extra och tanka med det lilla dagsljus som bjuds, så här i början av ett milt november. Sen ska jag sova. Läsa en bok. Elda i kaminen. Och längta efter minusgrader.
Hoppas du kryar på dig. Vilket jag vet att du gör. Sköt om dig många kramar till dig och din familj.