Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 22 av 35)

Cykellåten

27 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vet du vad det är som åker genom byarna och som metodiskt skrålar samma melodi om och om igen? Det är inte glassbilen. Nej, det är jag och Knådden på vår älskade cykel! Vi har nämligen skrivit en cykellåt.

Så ikväll tänkte jag att det skulle vara realese. Dock får ni sjunga den själva, då våra resurser är begränsade. Vilka resurser låter jag dock vara osagt.

Hur som helst – här kommer den – melodi nummer 2! text och musik: Slaktar-Pling-Stina och Knådden G-son.

Melodi; Pepparkakslåten – Vi komma, vi komma från Pepparkakeland

Vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar så bra
vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar varje dag
uppför och nerför, vi susar smidigt fram
vi svettas och vi skrattar och blir lortiga av damm

Om du nu har missat melodi nummer 1, så finner du den här.

1-årskalas!

23 juni, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

Nu har vi ätit tårta i dagar tre. Vi har sjungit, öppnat paket, haft dans. Fikat, badat, lekt med ballonger, träffat vänner och familj. Skrattat, spelat spel, ätit jordgubbar och fått ett älghorn på rumpan. Med andra ord har vi haft 1-årskalas för Knådden.

Jag är blåslagen och lycklig, mätt och solbränd. Och jag är stolt. Stolt över vår fina son som är så fantastisk (dock inte helt opartiskt åsikt). Jag är stolt över hans far och min själsfrände, att vi har fixat det här första året som småbarnsföräldrar. Och vi har gjort det bra. Trots att vi inte har läst några föräldratidningar. Vi har gjort det riktigt bra, om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Men jag ska inte påstå att det varit lätt, för det har det inte varit. Det har varit tårar och skratt, frustration och förnöjsamhet, missförstånd och förståelse, osämja och total enighet – alla möjliga känslolägen ihopmixat till en stor puré där det ibland kan vara svårt att urskilja beståndsdelarna. Men läser man på innehållsförteckningen så står det SlaktarStina, Magnus, Knådden, Knas-Katten. Tre personligheter och en knäpp katt som tillsammans utgör en familj. Då blir det lätt en puré av massa känslor som blandas med varandra. Inget konstigt med det, så länge smaken inte är härsken, möglig eller äcklig.

Hur som helst, så är jag framför allt trött efter tre dagars tårtätande och firande. Så nu ska jag sova. Sovasovasova. Man vet aldrig när mat&sovklockan behagar ringa.

(Och jag kan inte låta bli…så här kommer en föräldrakliché; tänk vad tiden går fort. Min stora lilla kille.)

1-årsnostalgi

20 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Knåddens 1-årsdag närmar sig. Jag har sett hur andra mammor blivit nostalgiska, gråtmilda och gett uttryck för en mild form av ångest när denna dag närmat sig. De har fått ett behov av att berätta hur allting var, då för ett år sedan. Först den sista tiden under graviditeten. Och sen hur graviditeten plötsligt gick över till att bli en liten bebis i famnen.

I samband med detta har det också alltid staplats föräldraklichéer i stora högar. Tänk vad snabbt tiden går. Det känns som igår. Min lilla bebis har ju blivit så stor nu, ändå tycker man han/hon är så liten. Kanske är det någon typ av syndrom som drabbar alla mammor när den lilla ska fylla ett, för min upplevelse är att alla i min närhet har genomgått detta stadium. Mer eller mindre.

Nu går jag själv samma öde till mötes. I dessa dagar är jag nostalgisk och gråtmild och har ett stort behov av att berätta om hur allting var, då för ett år sedan. Och det är precis vad jag tänkte göra ikväll.

För ikväll är det ett år sedan den här bilden togs. Kvällen före midsommarafton och vi hade vaggat en runda här i skogen i drygt en timme. Jag, M och Knas-katten, som den lilla familj som vi var då. Så som det brukade se ut.

Vi hade besökt Åkdon och Termos tidigare under kvällen och laddade nu för att gå på bröllop nästföljande dag. Jag var trött, svullen och hade ont i bäckenet. Jag gick så långsamt att tillochmed katten satte sig ner och väntade på mig så att jag skulle få komma ifatt. Jag blev andfådd för minsta lilla och började faktiskt bli ganska trött på detta välsignade tillstånd.

Jag minns speciellt att min syster hade ringt ett par dagar tidigare och utbrast när jag svarade:
– vad gör du, är du ute och springer!? Du flåsar så…
– nej, jag har tagit på mig strumporna….

Hur som helst, så denna stund var det inte många timmar kvar tills hela äventyret skulle sätta igång, men det visste jag inte då. Men det, det är en helt annan historia.

Ni får ha tålamod med mig. Men som sagt, i dessa dagar är det mycket tankar på det år som har gått. Trevlig midsommar på er och tar nu hand om varandra! Det är viktigare än all städning, jordgubbar, nubbar och midsommarstänger i världen!

Skyddskommitén kompletterar

18 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Följande meningar finns att läsa om avvikelserapporter;

Rapportering om avvikande händelser är en av hörnpelarna till att förbättra säkerhet och kvalité i arbetet. En avvikelserapport ska i första hand fokusera på vad som har inträffat, inte på vem som var inblandad. Rapporten bör heller inte innehålla spekulationer om vems fel det var.

Och med de orden i huvudet, så lämnade jag in en avvikelserapport till gårdens skyddskommité om när jag rev brännässlor utan handskar. Effekterna lät sig inte dröja.

Först blev det genomgång av arbetsrutiner med samtliga arbetare. Sen såg vi över förrådet med arbetskläder. Det behövdes viss komplettering med storlekar, men nu är det fixat. Kolla in kollektionen!

Kompletta med reflexer, knäskydd, verktygsfickor och bälte. Ett par arbetshandskar i storlek 0, sen så är förrådet komplett. Avvikelserapporter lönar sig.

Gungställningen

9 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Projekt; Det-ska-tamejfan-vara-rejäla-grejer är avslutat. Här ser ni resultatet. En gungställning som öppnar upp för möjligheten att bjuda hem en hel elefanthjord på gung-kalas. Om vi nu skulle känna ett behov av det.

Men mest är det jag och Knådden som njuter av tillvaron och det fantastiska svunget i gungorna. Det är roligt att gunga, även när man är vuxen. Kanske framför allt när man är vuxen. Det är rogivande, ger lite fjärilar i magen och ger en extra skjuts åt viktiga tankar och funderingar.

Du är välkommen hit att prova, när som helst det passar! Den håller, jag lovar.

Helga vilodagen.

2 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Söndag och vi vilar upp oss efter gårdagens strapatser. Alla är trötta på sitt sätt efter att ha tillbringat hela gårdagen på Scandinavian Outdoor Games. Så vi har tagit det mest lugnt. Suttit på trappen och ätit mellanmål och väntat på regnet som aldrig kom. Tittat på växtlighetens framfart och bina som surrar i det gamla äppelträdet. Sammanfattningsvis en bra dag här ute i skogen. Lugnt och skönt. Och det är det ju för det mesta.

Dagarna som går.

1 juni, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vissa dagar är jag irriterad och förbannad. Sur som ett lingonkart och taggig som en igelkott. Oftast är jag också lite stressad. Tycker att jag inte har hunnit med någonting, fast en hel dag har passerat. En hel vecka har passerat.

Men då brukar Knas-Katten bita mig i vaden och fräsa åt mig; Hörru du din gnatiga kärring. skärp dig nu! Vi har ju hunnit med massor! Vi har ju gungat och undersökt blåbärsriset.

Lekt kurragömma och ätit löv.

Räknat alla stenarna på grusvägen. Och kontrollräknat ungefär tvåtusensju gånger.

Planterat.

Och tvättat oss därefter.

Sen har vi ju hunnit vara i traktorn också. Ryckt i alla spakar för att se om de sitter fast och grejat med ratten för att se att den snurrar rätt.

Så kom inte här och säg att vi inte har hunnit med någonting!

Och han har ju rätt den där Knas-Katten. Vi har ju faktiskt gjort jättemycket. Så vad har jag för rätt att vara sur och grinig? Nej, just det. Då förtjänar jag mig ett kattbett i vaden.

Föräldraskapets klichéer

27 maj, 2013 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Igår, när det var Mors dag, så hade jag funderat på att skriva ett inlägg om mitt första år som mor. Så jag började skriva. Och sudda. Och skriva om igen. Men när jag insåg att det här kommer bara bli ett enda långt uppradande av alla världens föräldraklichéer, så gav jag upp. Ni vet vad jag menar. Om ni inte vet, så ska jag här ge er några exempel.

Att få barn är fantastisk, det är det bästa jag har gjort! Tiden går så fort! Det går inte att föreställa sig hur det är att ha barn. Jag kommer inte ens ihåg hur livet var innan. Hur hann jag med allt? Att ständigt vara trött, men ändå orka mer än innan. En kärlek större än allt.

Ni fattar. Allt det där man hör från småbarnsföräldrar i sin närhet innan man själv blir förälder. Allt det där som man liksom suckar lite åt, längst inne, för att man har hört det så många gånger. Om tiden som går så fort. Och den ofantliga kärleken. Som ett mantra som måste upprepas, bara för att man förväntas göra det. Detta ständiga tjat!

Men sen så händer det. Man blir själv förälder. Och sen så börjar det tuggas. Föräldrakliché på föräldrakliché börjar staplas upp på varandra, tills de bildar ett mindre berg. Samma föräldraklichéer som man själv har suckat åt. Tiden som går så fort. Och om hur fantastisk det är, trots att det är jobbigt ibland.

Men det går inte att låta bli. För helt plötsligt så förstår jag vad de där dryga småbarnsföräldrarna tjatat om. Jag förstå verkligen innebörden i alla de där fraserna För nu är jag plötsligt en själv. En dryg småbarnsförälder som med dimmig blick och ett fånigt leende staplar föräldraklichéer på hög. För det är det bästa jag gjort. Och det är fantastisk, trots att det är skitjobbigt ibland.

Barnet och vedspisen

21 maj, 2013 / SlaktarStina / 3 kommentarer

I köket har vi en vedspis som används flitigt den kyligare delen av året. Under den senaste kyliga delen av året har vi också haft ett barn på upptäcktsfärd i köket. Ingen bra kombination kan tyckas. Men faktum är att det har fungerat bra. Han brände sig en gång och är inte dummare än att han hölls sig borta från den heta spisen därefter.

Men han är heller inte dummare än att han nu har förstått att spisen inte är varm längre och att man därmed inte bränner sig om man tar i den. Fritt fram att leka i askan med andra ord. Trots föräldrar som barsk säger ajaj och hytter med fingret. Det gör ju bara det hela lite roligare.

Så de senaste veckorna har det pågått en kamp. En kamp som till synes mest liknat ett hamsterhjul. ajaj…hehe…NEJ….hehehehe…..Nej du får inte vara där! …HAHAHAHAAAAAAHHHHHIIIIIIIIIIIII! (skratt som övergår till skrik när någon av oss lyfter bort honom) Sen börjar det om igen. ajaj…..hehe… NEJ…osvosvosv. Ni förstår principen.

Jag är envis, men tydligen går det i arv. För efter att detta hamsterhjul har rullat ett 30-tal gånger varje dag under en tid, så höll jag på att bli rent av tokig. När man börjar bli tokig är det dags att tänka nytt. Så jag löste det så här.

Det visade sig vara en riktigt bra lösning. 30 sekunder tog det för Knådden att konstatera att den där spisen var allt bra tråkig. Ingen aska att gräva i och ingen reaktion från mor = skittråkig. Då är det roligare att greja med en slev istället.

Själv kände jag segerns sötma förgylla min frukost. Morsan och Knådden 1-0

Planterarsjukan

18 maj, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är vår. Kanske till och med lite försommar. Solen värmer, växtligheten börjar bli grön och dofterna blir allt mer tydliga. Man kan ta av sig jackan, mössan och vantarna. Dra ett djupt andetag av frisk luft och känna att nu – nu blir det ingen mer snö på några månader. Ljusa nätter och sköna dagar.

Och det är då det händer. Det är då den drabbar mig, den årligt återkommande planeringssjukan. Det liksom kliar i händerna av längtan att få röja upp i den kalla fuktiga jorden och varsamt placera ner några blommor. Och några kryddor. Och några morötter och potatisar och bönor och lökar och jordgubbar och buskar och träd och rädisor och…. ja allt som jag kan komma på. För i år. I år ska jag minsann hålla efter ogräset. Och ta vara på allt det där som jag odlat upp.

Jag ser framför mig hur jag strosar ut i mitt vackra, uppodlade skafferi och plockar lite ditten och datten. Barfota och med sommarklänningen svepande runt knäna. Några potatisar här, några rädisor där, lite basilika och några bönor. Jordgubbar till efterrätt och så kanske några snittblommor som jag kan duka bordet med. Sen går in och tillagar en festmåltid som alla kommer älska. Jag blir alldeles upprymd och nästan lite febrig av tanken, och måste hålla mig tillbaka för att inte gräva upp ett helt potatisland av den åkerplätt vi har här utanför. Planterarsjukan.

För sen blir det som det blir. Jag planterar och planterar i ren eufori. Otåligt väntar jag sen på att kunna skörda frukterna av mitt arbete. Men när det inte har kommit några jordgubbar två dagar senare och potatisarna inte är färdiggrodda morgonen därpå – ja, då kommer jag liksom av mig. Glömmer medvetet bort det någon vecka. Och sen är det inte roligt längre. Allt är bara grönt och jag vet inte vad som ska bort och vad som ska vara kvar. Så då låter jag det vara någon vecka till och hoppas att det ska lösa sig av sig själv. Det gör det inte. Och då kommer det liksom av sig. I slutet av sommaren brukar man ändock med god vilja kunna pilla fram någon morot och kanske någon jordgubbe. Men mer än så blir det inte. Planteringssjukgan övergår liksom inte i rensa-ogräs-och vattna-sjukan. Eller har iallfall ännu inte gjort det. Ändå intalar jag mig, varje vår, att i år blir det skillnad. För nu ska jag göra så här i stället. Då blir det så mycket bättre.

Och i år är det ju faktiskt så att det är annorlunda. Jag är ju ledig hela dagarna. Och jag har en liten hjälpreda. Som helt säkert vill sitta still och leka med en spade utan att stoppa något konstigt i munnen så att jag i lugn och ro kan greja med min husliga självförsörjning. Visserligen vill han inte sitta still en minsta sekund, men han kommer nog förstå. Kanske