Livskraft i samspel
Gårdsprojektet fortsätter. Virke ska barkas. Planer skall smidas. Och som ni tidigare vet, så är jag numera reserv i Team Slaktan´s.
Men det gör nog ingenting. Eller iallafall inte så mycket, för när jag ser det nya teamet in action så blir jag helt varm och vill bara ställa mig och gråta. KÄRLEK!
Det är tur att det finns så många ideella krafter och tillgångar som är engagerade i vårt fina utkikstorn. Men det är klart, det är inte alla som får hjälpa Kungen. Hur som helst så tänkte jag att ni skulle få en liten titt från proffsen som tillverkar trapporna!
De gamla trapporna fungerar som mall och vid en närmare titt så förstår man att det behövdes nya…
Men å andra sidan så är det ju lite modernt med shabby. Några pelargoner på trappstegen och du är i hamn. Dock är vi inte så moderna här i skogen – men det kanske du är? Lägg ett bud, vettja! Annars finns det nog stor risk att de hamnar på majbrasan 2014. Men det vore ju inte helt fel det heller, då kanske den till och med brinner.
Som ni ser så finns det inget att klaga på. Fullt engagemang, glada miner, fint hantverk och korrekt skyddsutrustning. Men det finns ju dem som alltid skall dra saker till sin ytterlighet.
Nog för att man aldrig kan vara nog försiktigt, men hjälm när man snickrar en trapp – där går nog gränsen.
Efter att min kära M avlagt examen i SlaktarStinas Stubbskola, så har han blivit helt fascinerad av Knurpis-stubbarna.
– De är så fina! Snälla, snälla kan vi inte ha en Knurpis-stubbe här på gården? Ungefär så har det låtit de senaste dagarna. Och jag är inte den som sätter mig på tvären. När det gäller stubbar, skall väl tilläggas. Så idag gjorde vi slag i saken och skaffade oss en alldeles egen Knurpis-stubbe.
Hur det hela gick till tänker jag inte vidare gå in på. Vi kan väl säga att den helt plötsligt bara var där. Som en jungfrufödsel, ungefär.
Och sanningen är den att det är inte bara för Knurpisarna som vi har gjort denna höga stubbe. Vi behöver helt enkelt ett halvt träd till vårt nya gårdsprojekt. Då är det ju dumt att ta ner hela. Vill ni veta mer? Fortsättning följer…
Arbetet med utkikstornet fortsätter. Det gäller att ligga i nu, för i slutet av juli så skall det anordnas guidade turer här! Så härom dagen var det gjutning av en liten plattform som stod på schemat. Så att åtminstone första trappen får en stabil grund.
Det hela flöt på bra och när arbetsdagen var slut så fanns där en färdig platta av bästa kvalité. Dock saknade den arbetande trion en deltagare vid det här tillfället. Lite tråkigt för honom då han missade gjutningen. Så helgen därpå gjöt de en till liten platta, brevid den första. Så att alla skulle få vara med. Rättvist måste det ju vara.
Nu återstår det lite snickerier och höghöjdsklättring. Och lull-lull om vi nu ska snacka renoveringsspråk. Sen så står utkikstornet redo för att tampas om priset som världens bästa utflyktsmål. Jag hoppas ni kommer!
Kära Scott,
Du gör mig så lycklig. När vi träffas så blir jag glad och stark. Varje gång slår mitt hjärta som om jag vore nyförälskad. Det är en fantastisk känsla. Men det var längesen nu. Ett och ett halvt år för att var mer exakt. Jag har längtat varje dag. Längtat efter att ha dig under mig. Längtat efter känna dig under mina händer. Längtat efter du och jag som blir till ett.
Vi har kastat förstulna blickar på varann. Fantiserat. Viskat små längtande ord om hur allt kommer bli när vi kan återförenas igen. Men tiden har inte varit mogen. Först nu.
Men saker och ting är inte som det har varit förut, Scott. Jag har fött en son sedan sist och jag vill introducera er för varandra. Jag hoppas innerligt att det kommer bli början på en fin relation, då skulle min lycka vara gjord. Då skulle vi kunna ha en fantastisk sommar med varandra.
Så idag var det äntligen dags. Jag vaknade med ett leende på läpparna och ett pirr i magen. Dagen då vi återförenas, du och jag Scott. Som jag har längtar och trånat.
Efter en hel dag tillsammans, Du, jag och min lilla Knådd, så är jag mycket tillfreds. Det blev precis så bra som jag hoppats, kanske tillochmed lite bättre. Vi är som gjorda för varandra. Och trots att jag kommer vakna imorgon med värk i låren och en öm rumpa, så kommer jag ändå vakna lycklig. Det är så skönt att få bekräftat att vi passar precis lika bra ihop nu, trots att du numera är familjeutrustad.
Scott – du är min största materiella kärlek! Min älskade, älskade cykel.
Den här våren bjuder på en fantastisk frihetskänsla. Trots att dagarna och veckorna har gått jättesnabbt så har vintern känts oerhört lång. Evighetslång, nästan. Och då är jag ändå inte den som brukar klaga på årstiderna. Det tjänar liksom ingenting till, har jag lärt mig.
Men jag ska erkänna att jag har känt mig lite instängd den här vintern. För det har inte varit lätt att hitta på saker ute med en liten Knådd. Blöjbyte och amning känns liksom inte så lockande i -10 grader och snöfall. Och aktiviteter som att öva att lyfta huvudet och rulla runt, lämpar sig bättre inne på ett varmt golv istället för ute i lössnön. Så större delen av dagarna så har vi varit inomhus. Hemma eller någon annanstans. Oavsett hur bra dagarna har varit, så finns det ingenting som slår känslan av att kunna vara utomhus. Och njuta. Andas. Vara.
Så nu vet jag precis hur kossorna känner, när de på våren äntligen blir utsläppta på grönbete. Jag förstår varför de hoppar, sparkar bakut och gör kullerbyttor i ren glädjeyra. För det är precis så som jag känner, just nu när våren äntligen är här på riktigt. Tjohooo!
Jag vill härmed offentliggöra att jag tänker tilldela Knas-Katten en tapperhetsmedalj. Motivering lyder som följer;
För dina tappra och tålmodiga insatser som lekfarbror, gosedjur och allmän underhållare i tandsprickningstider, vill vi härmed tilldela dig denna tapperhetsmedalj. Detta som ett tack för att du offrat öron, päls, svans och morrhår i jakten på det klingande barnskrattet som under en tid legat dolt i dimman av de upplevelser och känslor som tandsprickning frambringar. Så som en uppmuntran inför fortsatt framtida samarbete, vill jag härmed överlämna denna tapperhetsmedalj som du bör bära med stolthet. Dina insatser har varit ovärderliga – tack.
Renoveringen av utkikstornet fortsätter. Våren har gjort entré och lika tydligt som att solen lyste från klarblå himmel, så lyste Kungen med sin frånvaro. Även denna gång. (Om du vill veta mer om Kungens inblandande i vårt utkikstorn, så klicka här.) Dock hade två tappra herrar sammanstrålat för att arbeta i snålblåsten. Och en som tittade på.
Förra gången så var det ju rivning och frakt av material som stod på schemat. Men den här dagen skulle det börja byggas. Och de gjorde de också, trots att det var ett väldigt konstigt måttband de hade.
– 193 centimeter. Bra.
– Har du 193 centimeter där nu?
– Nej, nu är det 194 centimeter. Och en halv.
– Vi mäter om. Har du 194,5 centimeter där nu?
– Nej nu är det 193 centimeter. Prick.
Ja och så där fortsatte det. Men tillslut fick de upp några brädor i alla fall. De är duktiga de där karlarna. Trots trotsiga måttband. Men mycket återstår. Fortsättning följer.
Istället för att lägga dyra pengar på kurser i mindfullness, så kan ni få ta del av några av Knåddens övningar. Så varsågoda, det är bara att flyta med.
Sätt dig på backen i en solglänta. Hur känns torrt, gammalt gräs? Hur låter det? Hur känns en lurvig kattsvans i nacken? Solen mot kinden? Hur luktar det?
Hur känns grus och sand? Känn kornen som rinner mellan fingrarna. Hur låter det? Känn den fuktiga doften och kylan mot fingrarna. Hur smakar det? Nehej, man fick tydligen inte testa med alla sinnen…får testa senare när hon tittar bort.
Hur luktar en hög med tallkvistar? Hur känns det att sitta i den? Hur känns barren? Känn de små skräpen som faller från kvistarna. Svikten i grenarna.
Så. Det var allt från dagens mindfullnessövningar. Och om ni nu inte hade möjlighet att ta på gräs, grus och tallkvistar så borde ni som vuxna iallfall kunna föreställa er. För ni har upplevt det förut. Känslan. Dofterna. Ljuden.
Kan ni inte det så är det dags att gå ut i skogen. Lämna mobilen och alla andra möjliga apparaturer hemma. Låt tankar och kropp komma takt igen. Dags att återupptäcka världen!
Imorgon fyller jag år. 27 hela år och jag kan konstatera att hur mycket jag än har försökt under dessa 27 år, så lär jag aldrig bli en bull- och kakmor. hur mycket jag än önskar och skulle vilja, så måste man kanske ibland inse sina begränsningar. Det senaste tappra försöket gjorde jag nu ikväll. Men efter att jag gjort missar i receptet, spillt ut en kartong med pärlsocker och bränt mig på överarmen (bara det är ju en bedrift) – så har jag gett upp. För den här gången.
Det känns lite dystert att erkänna det, men stackars lilla Knådden lär nog aldrig få en bullmor. Jag vet inte ens om jag tycker det är så särskilt roligt. Men jag har försökt. Jag har verkligen försökt, men utan vidare framgång. Visserligen har jag förhoppningsvis minst 27 år kvar att att försöka, så man ska väl egentligen aldrig säga aldrig. Men just nu, just nu här ikväll, med bränd överarm, ett kök i kaos, ett stundande kalas och en överväldigande längtan efter sängen – ja, då lovar jag mig själv att nästa gång får någon annan sköta biffen, så att säga. Någon som kan det hela bättre, som konditorn, mamma, syrran eller Göteborgs kex.
Så stackars Knådden får dras med att ha en mor som inte står och bakar kanelbullar varje tisdagseftermiddag. Och hon har nog heller inte bakat tusen olika färgglada, fantasifulla kakor och tårtor inför ett stundande kalas heller. Ve och förskräckelse!
Men det är nog bättre att jag låter någon annan göra jobbet, någon som kan. Så kan jag njuta av allt det goda tillsammans med gästerna – pigg, glad och obränd.
© 2026 Slaktarn´s Gård
Tema av Anders Noren — Upp ↑
