Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 7 av 35)

Den finaste gåvan.

29 mars, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.

VAB-aktivitet.

27 mars, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Febern har tagit halva familjen i sitt grepp och dagarna ser inte ut som de brukar göra. Men solen lyser ändå från klarblå himmel och rastlösa barn vill ha något att göra trots att energin inte är på topp. Och det är dagar som dessa, jag till ytterligheten, känner djup tacksamhet över de livsval vi gjort. De val som gjort att vi hamnat här, på en gård mitt i skogen.

Den här gången hittade vi typiskt bra VAB-aktivitet ute i växthuset. Där har jorden tinat och slokande blad från i fjol inbjuder till många olika fantasier och funderingar. Vi gräver i jorden och upptäcker det som finns att upptäcka. Som att gödsel och kompost blivit till jord och att stenarna fortfarande ligger kvar. Vi funderar kring de växter som fortfarande är gröna, och snäckan vars hål är täckt av en tunn film. Är det någon som sover därinne? frågar barnen och jag kan inte svara. De lägger tillbaka den, ifall att.

Så där lunkar vi på. Tempot är obefintligt, men tiden går snabbt. Värmen är behaglig och hjärtat sitter där det ska, trots hosta och en gnutta feber. Efter en stund har vi rensat bort det vissna växterna från ifjol och framför oss ligger jord som väntar på frön. Så vi passar på att så. Dill, rädisor, sallad och morötter. De bestämmer fröna och vi hjälps åt att pilla dem på plats. Lägger på snö som sakta får smälta. Och det är, som att livskraften sakta bryter fram, i både människa och jord.

Och kanske, är det precis det den gör.

Dessa dagar!

20 mars, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Dessa dagar alltså! När morgonen är kall och klar och solen väcker oss med de vackraste färgerna som spelar över himlen. De starka solstrålarna som letar sig in genom vårsmutsiga fönster och avslöjar vartenda dammkorn som seglar runt inomhus. Resultatet blir en stark dragning åt städskåpet, till dammtrasor och såpa, en känsla av att här MÅSTE städas. Men misströsta icke, ty dessa dagar är som gjorda för revolt! Lämna skiten bakom dig och höj blicken! Lämna telefoner inne, packa matsäcken och gå ut. Ut i de värmande solstrålarna, ut i ljuset som sticker i ögonen, ut i friska luften. Och låt axlarna sjunka ner när du tar det första djupa andetaget av våren som hänger i luften.

Sen gör du dig inte större besvär än att bara vara ute och må gott. Lite trevligt sällskap och något att äta, så löser sig resten.

Det är de här dagarna du har väntat på, hela den långa mörka vintern. Och dessa dagar väntar inte på dig. Men det gör smutsen inne. Den finns kvar till en annan dag, när molnen åter hopat sig och vindarna piskar på. För de kommer, de dagarna också.

Resan till Postlådan.

27 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det sägs ibland att det är bra att byta mark under fötterna. För att vidga sina vyer och berika sitt liv. Sagt och gjort, tillsammans med lite trevligt folk packade vi vårt finaste fordon och for iväg mot nya vyer och fantastiska upplevelser.

Och ja, fyrhjuling är sååååå 2017 – nu gäller Ford Ferguson från 1956. Den brukas nu av den tredje och fjärde generation. I rakt nedåtstigande led. Det kallar jag kvalité.

Hur som helst, efter en restid på uppskattningsvis 1 minut, så var vi nästan framme vid Postlådan. Där valde vi att slå läger för att uppleva nya äventyr. Fantastiska vyer omgav oss medan trivselfaktorn optimerades i köksavdelningen.

Restaurangen var av den mest exklusiva sorten, med nästintill antika dukar på bordet och en utsmyckning som borde vara på förstasidan till varje inredningsmagasin – iskristaller. Riktiga iskristaller. Som omformas i takt med att måltiden fortlöper. En unik touch till varje dukning! Det måste ligga hårt jobb och många timmars innovativ brainstorming bakom den dukningen.

Det serverades rykande het köttfärsgulash på här-producerade råvaror av finaste kvalité. Det var helt unikt. Kocken kunde mycket trovärdigt redogöra för matens fullständiga ursprung! Till och med björkveden! Säg mig vilken restaurang som kan erbjuda den kvalitén och engagemang för maten. Imponerande, mist sagt.

Det bjöds på aktiviteter också. Luffarschack, fri snölek och tälja-pinne. Mycket välplanerat och genomtänkt måste jag säga.

Alla inblandade var mycket nöjda. Ett litet minus dock för att det inte fanns en kniv till var och en. Men det fick gå för den här gången. Kompensationen bestod av kakor, vilket godtogs av de drabbade.

Ett litet minus också för att händerna blev kalla. Dock gjorde servicepersonalen sitt bästa för att åtgärda även det.

Några av oss passade på att bestiga den högst belägna punkten, för att få möjligheten att beundra en utsikt som är få förunnat att uppleva. Lite dåligt dock att det inte fanns något toppmärke att köpa, men det talar ju för hur ovanlig denna höghöjd är att bestiga.

Som ni hör var det bara smådetaljer som skavde. Det fanns egentligen ingenting att klaga på där vid Postlådan. Huvudattraktionen på resmålet var dock ett vinterrally. Men ja, vem bryr sig om sånt när det finns mat, kaffe och trevliga människor. Hur som helst så kan jag varmt rekommendera er att åka till Postlådan om ni vill berika ert liv och skapa fantastiska minnen. Där fanns allt som en kan önska sig! Jag kommer definitivt åka dit snart igen.

Barnens favorit – ärtskott!

24 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Nu skördar vi för fullt av våra ärtskott som vi sådde för ett par veckor sedan. Brickorna fyller upp båda köksfönstren och är en riktigt favorit hos både barn och vuxna. Ja, förutom hos Millimetermannen då. Han tillhör den där kategorin som verkar tro att man kan dö om man provar grönsaker som inte är isbergssallad eller morot, känner ni igen det? Men den kategorin av människor får skylla sig själva, för de vet inte vad de missar. För det är något fantastiskt med det saftigt, krispiga, nyskördade som ärtskotten erbjuder den här tiden på året. En spirande livskraft i aromform. Själv föredrar jag att klippa ett knippe över maten, medan barnen helst går och plockar några stjälkar som de sen knaprar på.

Det är tredje året vi sår ärtskott nu, och barnen är minst lika engagerade som jag vad gäller vattning och utveckling, då de vet vad de kan förvänta sig. Och det är så roligt att ha den gemenskapen tillsammans, att följa utvecklingen av de här ärtskotten varje dag. Att skörda och äta och att prata om det som vi tillsammans åstadkommit.

Men något som glädjer mig ännu mer är när andra barn kommer hit, och skeptiskt knaprar på en liten stjälk. Att se hur deras skeptiska ögonbryn förvånat höjs när de känner smaken. Att sen se hur de små fingrarna letar sig in i den lilla djungeln i fönstersmygen och bryter en ny stjälk. Och sen en till. Och sen en till. Och sen åker saxen fram och det börjas skörda i knippen.

Och som med så mycket annat så är det enkla det som ger mest glädje. Och det här är superenkelt. Pröva du med, det är inte försent! Vill du läsa om hur du kan gå tillväga, så klicka in här. Gör det bara, NU!

Nya ytor.

21 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Att släppa ut kor på grönbete är väl en sak för sig, men att ge ungar möjlighet till lite större ytor är då inte långt ifrån!

Vi kämpar frenetiskt på med de sista grejerna i utbyggnaden av huset, och helt ärligt så har jag målat som en besatt de sista veckorna. Och ja, det är antagligen för att jag är lite besatt. Besatt av att äntligen få klart nedervåningen av utbyggnaden. Besatt av att få tillgång till större ytor än 1 rum och kök. Besatt av visionen om att äntligen få till någon form av ordning i vår kaotiska byggnadsplats till hem. Och nu är det bra nära. I helgen hoppas vi få till de sista detaljerna som gör hela skillnaden.

Så idag plockade jag ihop, städade och röjde upp. Bort med täckpapp, bort med verktyg, bort med slipdamm. Och allt medan byggyta förvandlades till golvyta, så spred sig barnens leksaker som ett sant vabbruari-virus över hela huset. Tvättstugan blev till en djungel, groventrén erbjöd picknick och badrummet blev förbjudet område som vaktades av den hemska häx-mamman. Till sist utbröt en fotbollsmatch i hallen, med klädställningar som mål och snoret som rann ner på de gula matchtröjorna. Och det var väl ungefär då, när Ljungberg drog en vrist upp i fönsterkrysset, som jag tappade humöret och förklarade bryskt att jag inte vill ha några krossade fönster. Varpå de förstående barnen flyttar klädställningarna lite åt sidan. Och sen drog de på en ny straffspark. Ungefär då föreslog jag mellanmål med smör och kex och sen försvann den där bollen på något väldigt mystiskt sätt.

Samtidigt kan jag inte klandra deras rörelseglädje. Och jag facineras och beundrar deras kreativitet. Hur de bygger upp nya fantasilekar av samma saker som förut, men med andra ytor. Så det är väl bara att vänja sig. Och inse att att jag nu kommer städa mer än dubbelt så stora ytor som förut.

Kanske inte var så dåligt med 1 rum och kök ändå?

Årssammanfattning 2017

21 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Årssammanfattning för 2017. En viktig tradition som jag inte vill bryta. Det ger en så fin överblick över allt som händer och har hänt. Jag har utgått från samma frågor jag hade förra året. Mest för att jag tycker om att se hur svaren utvecklas i takt med livet som stegar på.

Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort?

Odlat i växthus. Varit toastmadame på bröllop. Sjungit solo på en bröllopsmiddag, komponerad av en fiol (Vilket känns helt sjukt att skriva, eftersom jag absolut INTE är någon sångerska. Ännu sjukare blir det när jag inser att jag sjöng Botjitta. Dock med en egenkomponerad text ska tilläggas.) Skördade purjolök dagen före julafton. Vallat kor. Tältade tillsammans med barn. Ätit kött från djur som jag dagligen skött om. Sålt en artikel med bild till en tidning.

Skördar purjolök 23 december 2016. Det gick bra.

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag har genomdrivit många små förändringar som tillsammans gjort en stor skillnad. Det mesta handlar om vad jag ska lägga min tid och energi på – helt enkelt säga nej till några, eller snarare ganska många, av alla de möjligheter som finns i livet, för att med hjärta och själ kunna gå in i de saker som verkligen betyder något. De där som får hjärtat att slå och magkänslan att kännas som solvarm grönmossa.

Vi har även gjort förändringar i djurbesättningen, då vi numera bara har nötkreatur för att bygga vidare med grisar och förhoppningsvis hönor.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?

2017 har innehållit så många speciella dagar och tillfällen, att det inte går att nämna ett enda datum. Jag har haft äran att medverka i en bok och haft boksläpp av densamma, nya djur har kommit till gården. Viktiga saker för mig, men som ändå ter sig närmast betydelselösa känslomässigt i jämförelse med de bröllop jag har fått äran att närvara vid. För att inte tala om möhippor! Och mittibland detta har jag tagit del av så många viktiga och stora stunder tillsammans med mina barn.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov. Men döden är alltid närvarande, som en skugga som dansar omkring och påminner mig om livets nyckfullhet. Och om livets mirakulösa enkelhet där döden är en självklarhet. Ofrånkomligt, oavsett vilka känslor det väcker.

Vilka länder besökte du?

Den här frågan känns lika irrelevant som förra året och kommer antagligen alltid besvaras lika; inga. Jag har ingen längtan eller ambitioner om att besöka andra länder, så länge jag har massor att upptäcka och lära där jag är. Jag tilltalas inte av att besöka platser, jag tilltalas av att besöka människor. Och där emellan vill jag bara leva, och utforska det universum som finns precis där jag står. Men tja, om jag riktigt ska anstränga mig och tänka efter, så har jag varit till Norrland. Och till Västgötaslätterna.

Bästa köpet?

Tältet. En mycket viktig del i att utforska det universum som finns precis där jag står. Det har skänkt så mycket glädje under året!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också.

Att inse att min bror och även min närmaste vän, funnit sig varsin livskamrat. Tänk att två av de bästa människorna i mitt liv, sagt ja till någon som gör dem lycklig! Och att de vill att jag ska vara med och dela den stunden med dem – glad känns futtigt i sammanhanget.

Upptäckter ute i odlingarna. Och den stora mängden potatis – guld!

Saknade du någonting 2017 som du vill ha 2018?

Mer tid till att skriva och arbeta på gården. Snälla kor. Stor skörd av morötter. Hallonhäck. Badväder.

Vad önskar du att du gjort mer?

Cykelpendlat till jobbet. Jag hade ambitionen redan från tidig vår, men pga olika omständigheter kom jag aldrig till skott förrän till hösten. Då cyklade jag från stan och blev helt överlycklig och rusig över hur bra det var. Jag fick motion och belastade inte miljön, samtidigt sparade jag både tid och pengar – så oerhört bra! Dagen efter kom snön och sen blev det inget mer. Det grämer mig att jag inte kom igång tidigare. Och kommande år kommer vardagen se annorlunda ut, så just den möjligheten, så som den sett ut under året, försvinner tyvärr.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat på mitt eget omdöme.

Favoritprogram på teve?

En helt irrelevant fråga då jag i stort sett inte kollar på teve och har heller inte gjort på flera år, mer än tillsammans med barnen. Och då är det dem som väljer. Det finns helt enkelt en hel del massa saker som jag mycket heller ägnar mig åt.

Bästa boken?

Ingen. Jag vet att jag läst flera böcker, men minns inte en enda. Jag tolkar det som att de inte gjorde några större intryck på mig, men hjälpte mig att somna. Vilket ändock inte ska underskattas.

Största musikaliska upptäckten?

Benny Anderssons instrumentala album Piano. Möjligen väldigt ohippt för någon i min ålder, men ändå inte desto mindre känslomässigt
tilltalande.

Största framgången på jobbet?

Att jag trivdes med att arbeta som sjukgymnast. När jag sa upp mig från min förra anställning var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle betitla mig med det yrket. Men det ger en trygghet att veta att om jag inte klarar av att överleva som bondmora eller tröttnar på att arbeta 24/7 på gården, så kan jag söka mig tillbaka till sjukgymnastyrket.

Största framgången på privata planet?

Att jag mår bra. Att jag är glad. Att jag grubblar mycket mindre. Att jag landat i mina värderingar och tankar om livet. Vilket dock inte behöver betyda att de aldrig omprövas eller ifrågasätts.

Största misstaget?

När jag trots flera genomgångar och kontroller, lyckades skriva ut ganska många bröllopsprogram felaktigt. Gör om och gör rätt. Som tur var, så var det brudparet inte ens i närheten av så hispig som jag var. Antagligen hade de förväntat sig att det skulle bli så, i samband med att jag tog på mig den uppgiften. Men det ordnade sig tillslut i alla fall.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan?

Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på?

Maskiner för att skörda vinterfoder, dvs gräs, till djuren. 5 kvigor äter en del. Och till nästa vinter hoppas jag att de är 5 betäckta kvigor, och dessa äter ännu mer. Så vi behövde lite bättre grejer för att inte fullständigt slita ut bekantskapskretsen omkring oss.

Något du önskade dig och fick?

Gammal hö och tidningar, gamla fönster.

Hemstickade koftor.

Trevliga och intelligenta arbetskollegor.

Ett växthus. Vilket nu har resulterat i att jag önskar mig ett större. Eller flera. Välj själv, jag tackar och tar emot.

Något du önskade dig och inte fick?

Broccoli i mängder! Jag fattar inte vad jag gör för fel, men jag har hittills inte lyckats få fram bra broccoliplantor som levererar. Den andra kålen funkar dock bra. Men skam den som ger sig…

Vad gjorde du på din födelsedag?

Minns inte.Vilket säger en del om vilken vikt jag lägger vid min födelsedag.

Vad skulle gjort ditt år bättre?

48 timmar per dygn.

Vad fick dig att må bra?

Rutiner. Arbetskollegor. Det fysiska arbetet på gården. Skogen. Eftertänksamhet. Yoga. Alla upptäckter och experiment i odlingarna! Kökssoffan full med ungar och vänner.

Vem saknade du?

Pappa – alltid. Men det här året har jag haft en stark saknad efter mormor. Det finns så mycket som jag hade velat fråga henne och som jag vet att hon hade kunnat berätta och lära mig. Som vad jag gör med istret efter grisarna och hur jag syltar grisfötter. Hur levde man när det inte fanns bil och hur formade de dom vardagen? Hur arbetade de med korna och hur var hennes roll som bondmora? Vad tänkte hon om nutidens debatt om jämnställdhet? Det finns så många frågor som jag velat fråga henne, men kommer aldrig få möjligheten till.

Men om ni vet någon annan i den äldre generationen, som levt på en gammal bondgård och vill dela de historierna och kunskaperna med mig, så vore jag oerhört tacksam att få möjlighet att stifta den bekantskapen.

Mest stolt över?

Att jag fått äran att vara toastmaster. Två gånger dessutom!

Högsta önskan just nu?

Att politiker och makthavare vågar ta de beslut som krävs för att förhindra utvecklingen av klimatförändringarna.

Att mina nära och kära får må bra.

Att vi blir klara med utbyggnaden – det är så nära nu!

Vad ska du göra annorlunda till nästa år?

I och med att jag ska arbeta hemma på gården så kommer det bli många förändringar och därmed blir mycket annorlunda. Men jag ska inrikta mig på att gå och lägga mig i tid. Och att INTE spinna vidare på alla miljoner idéer jag får. Istället ska jag samla dem i en bok och bara plocka ut de mest genialiska till nästa år. Om det fungerar återstår att se.

Jag ser fram emot ett spännande 2018 – hoppas ni vill följa med mig på resan!

Picknick i de djupa skogarna

7 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

En dimmig dag vaknade ett av barnen med en lika bestämd vilja som vanligt. Jag hade inte ens kommit ur sängen innan hon hade planerat upp dagens första aktivitet; picknick. Idag ska vi gå på picknick. I skogen. Och vi ska ha mackor med korv, och så ska vi dricka varm choklad.

Jaja, tänkte jag. Det var ju en bra idé. Jag ska bara bestyra lite med sånt, som föräldrar måste bestyra med, och sen kan jag göra i ordning lite matsäck. Men innan jag ens hunnit in på toaletten, så hade ungen brett mackor och plockat fram termosen.

Och när det är så, så är det bara att hänga på. Bestyren får vänta. För vänta, det gör inte det här barnet. Som med mycket bestämda steg pulsade rakt ut i skogen, trots att snön nådde henne till låren. Vi andra hade nästan svårt att hänga med.

Plötsligt stannade hon och pekade tydligt med hela handen; här ska vi vara!

Så det var bara att börja trampa ner den höga snön, rulla ut sittunderlaget och plocka fram smörgåsar med korv, varm choklad och mitt efterlängtade kaffe som jag hastigt snott ihop. Knas-katten var självklart med och vaktade oss mot bjärvar och annat oknytt. Och tiggde till sig lite ost som belöning för den fina insatsen.

Jag ska inte klaga på det bestämda barnets initiativ, för det är få saker som är så fint som att avnjuta matsäck i en snödriva i skogen.

Sen att det är uppskattningsvis 70 meter från huset, spelar mindre roll. En picknick i skogen är alltid en picknick i skogen.

Och där ser ni förresten utbyggnaden som vi pysslat med de senaste åren. Och som vi fortfarande pysslar med. Och nu börjar det faktiskt lika något beboeligt, även på insidan. Men mer om det en annan gång.

Önskningar till tomten

27 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Trots att julen är över så finns det mycket att önska här i världen. Som fred på jorden, klimatansvar hos politiker och samhällsmedlemmar, 48 timmar per dygn, slopad sommar/vintertid, fungerande stopp-knapp på gnälliga människor, golv som dammsuger sig själva, stödstrumpor som är enkla att ta på, gratis kollektivtrafik, pannlampor som aldrig behöver laddas, genomsnäll världsbefolkning osv osv.

Ja, listan kan göras hur lång som helst. Och ändå, så finns det just nu, just här, en högst personlig och egoistiskt önskan som känns ännu mer angelägen just nu. Och det är att jag hittar sladden till datorn så jag kan använda den som jag brukar. Skriva lite mer välarbetade blogginlägg, fortsätta på mina otitulerade textsamlingar och fördjupa mig i mina excel-filer (ett litet avvikande intresse jag har).

Men uppenbarligen är sladden helt borta, och efter fördjupat samtal med övriga familjemedlemmar om vart denna sladd befinner sig – så var majoriteten (med en snittålder på 4,5 år) överens om att det är tomten som tagit den. Tomten har ju uppenbarligen smygit omkring de senaste veckorna och gjort både det ena och det andra här på gården. Så det är ju självklart, att Tomten är skyldig. Smart.

Och efter detta konstaterande så byggde ovannämnda familjemajoritet en stor fälla i köket för att fånga tomten och ta tillbaka datorsladden. Handelskraftigt. Dock var det mest jag själv som blev fångad i denna odefinierbara hög med grejer när jag försökte laga mat. Och blev sen anklagad för att förstöra deras jakt på tomten och min datorsladd.

Hur som helst, oavsett om det är tomten, jag själv eller livets nyckfullhet som är skyldig till detta dramatiska försvinnande, så är det kanske en hint om att jag borde ägna mig åt annat. Som städning exempelvis.

Återkommer när sladden är återfunnen. Tills dess; god fortsättning på er!

Vinterprojektet.

10 december, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Just nu står det lite still med husbygget igen, och det finns flera förklaringar. En är att det är väldig vackert ute, så det är svårmotiverat att sätta lister inomhus.

En annan förklaring är att det med jämna mellanrum kommer några centimeter pudersnö, vilket inbjuder till spännande spårspaning. Det är alltid lika spännande och roligt att se vilka djur som smyger runt husknuten. Just nu är det ett lodjur, bland annat. Jag vet inte om det är samma individ, men vi hittar spår varje vintern. Ändå har vi aldrig lyckats fått en skymt av det, till min stora förtret. Tänk er synen att beskåda hur det flyter fram i skogskanten, över skaren, i månljusets sken. Chansen finns ju. Uppenbarligen.

Sen så tar ett nytt projekt en del av vår tid också, vilket har blivit mycket viktigare än att få huset klart. Vi anlägger nämligen en ishockeyplan. Till att börja med.

Millimetermannen är nämligen initiativtagare och byggherre. Och som ni kära följare redan vet, så är hans måtto; det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer! Med andra ord vet man aldrig vart det kommer sluta. Men just nu är det en ganska fin is, på en vacker plats. Och i väntan på de stora sponsorerna som kan fixa jumbotron och uppvärmda publikloger med tre-rätters middag, så kallar vi den Slaktarn´s Arena.