Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 6 av 35)

Gurkberg, tvättberg och väskberg

6 september, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jag har varit bortrest några dagar och det är alltid lite av en kamp att fasa in mig själv i gården igen. Rutiner, vardagliga sysslor och fokus på rätt ställe. Vad kan skördas, har korna bete, vad händer i dramaturgin Hönsflocken? Matsäck, simskola, borttappade kepsar och tvättberg. PANG in i gårdslivets vardag. Är det måndag eller torsdag, augusti eller september, och vad är det som jag har glömt som jag borde komma ihåg?

Samtidigt är huvudet fullt av tankar och intryck efter 4 dagar upp i Jämtland. Där har jag flyttat kor och får, stängslat, pratat och mjölkat. Jag har ätit himmelskt smör, druckit fantastisk mjölk och tuggat smakrikt finkött i alla möjliga konsistenser och tillagningssätt. Jag har blivit upprörd och förbannad, pratat framtid-nutid-dåtid, lärt mig om bakteriestammar och genetik, fäbodbruk och demokrati, gruppsykologi och smakupplevelser. Och så har jag fått ett fruktansvärt ha-begär efter en hund också. Ifall någon har en till övers.

Hur som helst – mitt huvud är i kaos. Så medan köket svämmar över av gurka, tvättstugan svämmar över av tvätt och hallen fylls av oförståeliga mängder av kassar och väskor – så gjorde vi det enda rätta. Vi drog ut i skogen. För att låta tankarna landa, låta huvudet få ro, låta andetagen hitta ner i magen igen. Hos oss alla.

Knas-Katten var självklart med. Och yxan – man vet aldrig när man behöver en. Och den kom väl till pass, för vi satte igång ett rejält kojbygge. Kvistade och klöv gamla torrakor som vi sen lutade upp mot ett träd. Samlade ved och gjorde låtsasbrasor.

Typiskt bra eftermiddag när huvudet är i kaos. Väl inne igen väntade sedan gurkberget, tvättberget och väskberget – de hade inte saknat oss de minsta. Så vi bäddade ner oss i soffan och såg på VHS. Eller ja, ungarna tröttnade efter en timme och började bygga lego istället. Själv levde jag upp till bilden av den perfekta föräldern och hyschade åt barnen så jag kunde se klart filmen – Shrek 2.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag ta tag i gurkberg, tvättberg och väskberg – de väntar nog på mig tills imorgon. Och gör de inte det, så är jag inte den som känner mig övergiven. Godnatt.

Spionage om morgonen – ett minne från sommaren som gick.

2 september, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Sommarmorgon och luften är varm. Solen strålar ännu en dag och tillför ett glorialiknande sken kring morgonruffsiga barnhuvuden. Vi vaknade nyss, men är redan utanför dörren för att utföra gårdens dagliga sysslor. Barnen springer före och deras stövlar tillför ett kloffsande ljud för varje steg som yr fram genom sommargräset. Det är ett bekvämt val, stövlarna. Lätta att bara hoppa i, när man snabbt vill ut till den stundande dagens äventyr med knappt en tråd på kroppen.

Vi släpper ut hönsen. De kacklar igenkännande och börjar genast picka i marken omkring hönshuset. Tuppen går med uppsträckt nacke och vakande ögon. De sprätter omkring och rör sig i en samlad enhet. Långsamt och målmedvetet upp mot baksidan av huset. Så där som de gör varje morgon när de påbörjar sina dagliga rutiner av pickande, sandbad och siesta under enbärsbusken. Vi byter vatten, fyller på mat, samlar ägg och gungar. Tittar på hönorna tillsammans. De håller ihop i en samlad enhet som liksom flyter iväg, skyddade av flockens storhet och tuppens vakande ögon. Alla utom en.

”Titta den där hönan – vart ska hon?” utropar ett av barnen och pekar med sin solbruna arm. Jag vänder mig om och ser en ensam höna som spatserat iväg bakom våra ryggar. Med långa, målmedvetna steg rör hon sig över gårdsplanen utan att stanna. Det är uppenbart att hon har något annat i görningen än att bada sandbad och hänga med de andra. Vi följer efter henne. Hon stannar tvärt. Kastar några blickar mot oss och börjar sen att picka i marken. Lite förstrött, lite nonchalant. Och hela tiden beredd med kroppen på språng åt ett annat håll. Det kroppsspråket går inte att ta miste på – hon döljer något. Vill inte att vi ska följa efter, försöker lura oss. Den nyblivna 6-åringen fattar genast galoppen och tar befälet. Han viskar instruktioner till oss andra med en röst som är mer avslöjande än hemlig, och han påminner mig om allt han lärt mig om att spionera. Jag gör så gott jag kan och lyder under hans order. Vi låtsas som att vi ska hämta verktyg istället, medan hönan oinspirerat och med en vakande blick, pickar förstrött i marken. Hon rör sig mot hörnet på det gamla huset, och barnen håller span. Jag raffsar runt i den gamla verktygslådan på måfå, precis som jag blivit tillsagd. Det rasslar och klånkar och hönan försvinner bakom huset. Vi smyger hastigt efter. Med hukande ryggar och viskande röster. Och jag får tillsägelse, att smyga tystare, av hon som har stövlarna som kloffsar mest. Hon spänner ögonen i mig och hyschar bestämt med fingret. Jag nickar bekräftande och lyfter högre på benen.

Vi kikar runt hörnet på det gamla huset, precis där hönan gick. Men hon är borta och för en sekund står vi som stora frågetecken. Då gör mästerdetektiven en observant observation. Där. Där i det höga gräset. Ett spår. Grässtrån som lutar, så som orörda grässtrån icke lutar och onekligen kan vi se hur hönan har banat en väg runt huset. Det måste ha gått undan, för så lång tid tog det inte för oss att smyga fram till husknuten.

6-åringen leder oss i fram i det höga gräset. Våra ben är bara och i bröstet bubblar ett äventyr. Det luktar solvarm husvägg när han leder oss runt den gamla kåken, hela tiden med blicken riktad i backen. Jag följer hans nakna ryggtavla och har fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Vi hamnar bakom ladan, där skogen sakta försöker ta tillbaka den mark som förfäder en gång brukat. Där gräset snärjer gamla vinbärsbuskar och solens strålar ännu inte nått. Där smyger vi längs husväggen och tystnaden är andaktsmäktig. Plötsligt fladdrar hon upp, hönan. Mitt framför näsan på vår spaningsledare, som nästan tappar kepsen av överraskning. Skratten bubblar fram i en flod av spänning och förväntan, medan hönan missnöjt kacklar iväg tillbaka mot gården igen. Vi inser att vi funnit hennes hemlighet och allas ögon glittrar av äventyr.

Med en ivriga händer böjer vi undan den täta ormbunkens skyddande blad. Och mycket riktigt, där, bland torkat gräs och ditburen halm, hade hon sitt gömsle. En riktig skatt. Och ett riktigt äventyr, med stövlar som kloffsar och en lektion i spionage. Och vi pratar fortfarande om den morgonen.

Midsommarafton – En känsla av trygghet.

26 augusti, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Midsommarafton. Ungarna bygger världar i sandhögen och jag kastar de lortiga arbetshandskarna på marken. Det är sen förmiddag, magen börjar bli hungrig och de dagliga gårdsbestyren är slutförda. Elsågen ljuder i bakgrunden och avslöjar Millimtermannens ständiga konstruerande. Kanske bygger han världar precis som barnen, bara i lite större format. Vår värld. Den gård och det liv vi formar och lever.

Jag borstar av jorden från mina knän och kliver in i huset. Hör radion som jag glömt stänga av, men den tystnar tvärt tillsammans med ljudet från sågen. Det tvära avslutet går inte att ta miste på – strömavbrott. Lagom till matlagning och allmän tvagning. Suck. Men det är inte mycket att göra åt saken. Jag felanmäler till elbolaget, tar min korg och vänder tillbaka ut i odlingarna. Kanske hinner den komma tillbaka medans jag skördar? Med mina bara händer gräver jag bland jord och täckmaterial, förväntasfull över vad jag kan hitta. Har potatisen satt knölar än? Jorden är kall och fuktig, lätt att karva undan. Den svarta mullen gräver sig in under min naglar och jag tänker att handskar hade kanske varit en bra idé ändå. Jag är för ivrig för att hämta dem. För ivrig över att upptäcka vad som finns där under den gröna potatisblasten. Kort därefter lyser de ljusa knölarna emot mig, i allt det svarta. Jag glömmer mina jordiga händer. Åsynen får mitt leende att spricka upp och jag tillåter mig själv att släppa ut ett litet glädjerop där jag sitter knäböjd bland potatisblasten. Bakom mig hörs steg på grusvägen. De där långa, lite tunga stegen som avslöjar min livskamrats hungriga mage. Jag visar stolt upp den skatt jag grävt fram. ”Det är strömavbrott”, konstaterar han. ”Jag går och hugger ved. ” Mitt ivriga grävande kantas snart av ett monotont dunkande från vedboden. Barnen ansluter i min skattjakt och tillsammans gräver vi upp både potatis och morötter, plockar sallad och skördar dill. Energin börjar ta slut i både små och stora kroppar och stämningen är inte alls särskilt gemytlig, även om de grönskande kulisserna är det.

När vi går in är vi alla jordiga och svarta om fingrarna. Vatten tappas upp i ett gammalt handfat och jag förklarar konsekvensen av strömavbrott och vattenpump för små öron som inte bryr sig. De upptäcker möjligheten att plaska i vatten som färgas mörkt av jorden på våra fingrar. Strömmen har fortfarande inte kommit tillbaka och vi eldar upp i vedspisen. Barnen har knaprat i sig alla de späda morötterna långt innan potatisvattnet kokar, men det gör ingenting. Det lugnar dem och tillsammans förbereder vi en måltid som vi själva skapat, från jord till bord. Nypotatis och nötfilé, tillagad på vedspisen med veden som vi själva huggit. Här, precis utanför köksfönstret. Det är lätt att bli en aning självgod i en sådan stund, men det grundlägger också en inneboende trygghet som lägger sig som stadigt bomullspaket runt hjärtat.

Efter maten är våra pannor fuktade av svett. Värmen från spisen strålar fortfarande och det knastrar ojämt från glöden som stilla slocknar. Vi väntar på ström som inte kommer, men har lösningar på hur livet ändå kan fortgå. Vi har vad vi behöver, och har kunskap och möjligheten att förse oss själva, med det som livet i sig själv kräver. Mat och vatten, värme, kärlek och tak över huvudet. Den är en fin känsla. En känsla av trygghet. Som några veckor senare kommer vara som bortblåst. Då ska jag sitta ihopkrupen på farstubron med ihopbitna käkar och en oro som nöter i bröstet. Men det, det vet jag inte nu, denna midsommarafton då vi kokade nypotatis på vedspisen.

Sommaren som gick.

15 augusti, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Sommaren kom med besked och bloggen tog semester. Men nu kickar vardagen igång igen och jag planerar att uppdatera mer kontinuerligt. Men det var så länge sen sist jag skrev, att jag vet inte vart jag ska börja. Den här sommaren har varit så intensiv och livfull, en utmaning och ett orosmoment, full av lärdom och eftertanke. Samtidigt har den gett mig bekräftelse i mina beslut och funderingar, hopp om framtiden och samtidigt gett mig nya frågor att grubbla kring. Här på gården ser det ut som att ingenting har hänt, medan jag själv känner att vi har fått massvis gjort av sådant som jag länge längtat efter. Avgörande saker som gör grunden för det liv som vi formar och vill leva. Avgörande saker som inte syns på utsidan, men som känns, här innuti.

Jajaja, det var ju en massa dravvell bara, kan du säga något konkret istället?

Ja du har rätt, jag dravvlar runt med mina ord för mycket, vi sammanfattar sommaren kort och koncist istället (inte min starka sida, men jag gör ett försök).

– Odlingarna; har fungerat superfint i värme och torka trots minimalt med bevattning. Det ser ut som jag håvar in en fin potatisskörd i det odlingskvarter där jag aldrig har bevattnat, trots torkan. Här har det växt och frodas på ett helt fantastiskt sätt – vilket också hönorna upptäckt. Och en sak ska ni veta ; har en höna hittat ett ställe där hon vill vara, ja då ser hon till att ta sig dit. De är smarta de små jävlarna. Och har förstört en stor del av min planerade skörd. Så tänk på det alla som köper våra ägg – de här hönorna har inte bara betat gräs, insekter och larver, de har även gottat sig i delikatesspotatis, kulturarvsärtor, kål, vitlök, purjolök och framför allt basilika. Säg den hönan som har en likvärdig meny….

– Hönorna; ja ni fick ju en liten inledning till deras äventyr och de lever och mår gott helt enkelt, även om jag svär över dem. Flocken har även utökas med en kyckling, vilken vi varje dag har följt med spänning. Det har varit ett riktigt äventyr för både stora och små att följa resan från ägg till kyckling, från kyckling till höna (tror vi att det är). Häftigt att se hur mamman har uppfostrat sin efterkomma, häftigt att se kycklingen växa, häftigt att se dess framsteg varje dag. Helt klart en av sommarens bästa upplevelser!

– Kvigorna; Min bästa investering någonsin. Jag kan aldrig med ord beskriva allt som denna flock betyder för mig. Och i mitten av sommaren drog jag och min Millimetermann ut på ett riktigt äventyr när vi åkte 50 mil enkel resa för att hämta hem en tjur av de rätta måtten till dessa damer. Bara det bästa är gott nog till mina flickor, vilket gjort att jag varit lite kräsen i urvalet av manlig kavaljer. Detta medförde att vi hamnade på en liten trevlig avelsgård vid namn Lobacken, en bit utanför utanför Kramfors. Tjuren heter Higlight men går under namnet Tjuren eftersom barnen tyckte det andra var så krångligt att säga. Han är en mörk och stabil norrlänning med långa vackra ögonfransar. Nu går han ihop med kossorna och min förhoppning är att vi har en handfull friska kalvar till våren – det kommer bli ett äventyr om något! Kan tilläggas att damerna till en börjar var måttligt imponerade av att ha en kärlekskrank karlslok hängandes efter i sig, men nu har de ha accepterat honom och han har blivit en del av gruppen.

– Skrivandet; har begränsats till min anteckningsbok. Lösryckta texter och meningar som poppar upp i mitt huvud. Kravlösa men innehållsfulla. Jag har hela sommaren brottas med tankar om vad jag ska göra med mitt skrivande. Och nu, när hösten näst intill obemärkt smyger sig på, är det som att de kämpande solstrålarna tränger undan tankedimman och jag börjar kunna se klart. Kanske. Den kreativa processen är en gåva, men lika mycket ett plågosamt gift de gånger jag inte vet hur jag ska hantera den.

– Gården och byggandet; Jamen hallå – här går det ju framåt! Vi har nu frångått vårt hardcore compact living, och flyttat in i nedre delen av vår utbyggnad av huset. Vilket innebär att vi nu har tillgång till tvättstuga, groventré, sovrum, ett till badrum och en hall av större modell. Hallelejua!! Under vintern ska vi göra klart övervåningen, men nu under sommaren har vi ägnat oss åt uthusen på gården med ledorden; var sak har sin plats och det ska vara lätt att leva. Livsmåtton som vi verkligen inte levt efter sedan vi äntrade gården för 8 år sedan, då allt har varit i en enda stor röra av både tankar, processer, byggande och småbarn. All oreda har lett till mycket irritation, svordomar och motvillighet hos samtliga inblandade och äntligen så fann vi möjligheten att börja strukturera upp lite. Och det har gjort en väldig skillnad i den dagliga livsföringen. För jag hatar att leta efter grejer. Millimetermannen också. Och då är hatar ett väldigt starkt ord… vi är rörande överens om att vi inte vill ägna våra liv till att leta efter grejer som göms bland andra grejer, och därefter känna ett behov av att köpa fler grejer för att kunna strukturera upp de andra grejerna… Förvaringslösningar kallas det för, men den riktiga lösningen är att minska antalet grejer och skapa en funktionell yta som är väl anpassad till vad den är tänkt att användas till. Något som understödjer det liv du vill leva, och där de vardagliga måstena flyter smidigt utefter dina behov och önskningar. PUNKT. Detta kan jag skriva ett helt kapitel om, men det får bli en annan gång. Men det är i alla fall det som vi har jobbat mot den här sommaren, innan det är dags att hugga tag i huset igen.

Ja, där någonstans är vi nu. Och då har jag inte ens berättat om torkan eller svarat på sommarens mest återkommande frågor. Men nu förbereder vi oss för vintern, bunkrar mat åt både oss och djur, sammanfattar sommaren och pratar om vad vi kan göra bättre. Jag hoppas du vill följa med oss framöver, jag har så mycket att berätta. Om torkan, om gräset, om maten vi äter. Om djuren, om skrivandet, om tankar och upplevelser. Häng med! (… och är det något speciellt som du vill läsa om, berätta det gärna för mig!)

Är vi självförsörjande?

23 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jag fick frågan om vi är självförsörjande. Som med så mycket annat så är svaret beroende av betraktaren. För vad är självförsörjning? Vart drar man gränsen för om en familj är självförsörjande eller inte – vid toalettpapperet? Vid köttbullarna? Vid tandkrämen? Vid virket? Vid verktygen vi använder?

Men jag kan konstatera att vi klarade oss nästan ett helt år på den potatisen jag odlade fram förra året. Då all odling sker utan maskiner och bara bygger på min muskelkraft och naturliga kretslopp, så gör det mig både stolt, nöjd och en aning förvånad. För vi äter en hel del potatis. Och jag inser att jag har resurser för att håva in ännu större skörd, vilket jag försöker med i år.

Och förutom potatis så har vi haft diverse grönsaksblandningar att tillgå, samt pumpa och en del bönor. Ägg har vi också nu. Kött från både nöt, gris och vilt. Och det låter ju väldigt bra, vilket det är. Men det går inte att komma ifrån att alla i familjen äter inte allt. Och där har jag helt enkelt lagt ner stridsyxan med mottot att så länge alla är mätta och glada så finns åtminstone förutsättningarna för nyfikenhet på det nya. Vilket i praktiken innebär att köpta köttbullar och makaroner med alldeles för mycket ketchup, ger förutsättningarna för att provsmaka av bönblandningen som förhoppningsvis kan ge mersmak. Eller spagettipumpa eller vad det nu må vara. (Observera att jag här inte klargör för er om det handlar om barnen eller karl´n i hushållet, min erfarenhet är att skillnaderna i dessa fall kan vara minimala.)

Men förutom makaroner, köttbullar och falukorv, så är det mest mjölkprodukter som finns på handlingslistan. Det och mjöl. Och frukt. Steg för steg går vi mot att det är vi själva som producerat det vi äter. Nästa år kan jag förhoppningsvis även stryka mjölkprodukterna på handlingslistan.

Från jord till bord, från våra marker till vårt köksbord. Med oss själva som enda mellanhand. Det är en häftig känsla. En frihetskänsla. Som ger mersmak.

Det kan hända vad som helst i världen. Jag vilar i vetskapen om att jag kan förse min familj med rejäl näringsrik mat, vatten, värme och tak över huvudet. Jag har kunskapen, jag har resurserna. Och jag kan göra det på ett sätt som stärker den biologiska mångfalden, som ökar bördigheten, som inte utnyttjar någon annan människa i en svagare position, någon annanstans i världen. Och det ger en ro i själen som är svår att beskriva.

Så är vi självförsörjande? Det ligger i betraktarens ögon. Men varje dag tar vi små steg mot ett leverne som ger mer än vad det tar. För både mig som person och för jorden i helhet.

Två veckor in i maj

13 maj, 2018 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Två veckor in i maj och grönskan har fullkomligt exploderat de senaste dagarna, vilket innebär att tempot skruvas upp rejält här hemma på gården. Tack och lov blir även min brännskada bättre vilket möjliggör att jag kan följa med i den starka ström av gårdssysslor som sveper med oss. Det är mycket som ska fixas den här tiden och med insikten om att naturen inte kommer invänta våra ambitioner och planer, så gäller det att arbeta smart och effektivt, länge och hårt. Och jag fullkomligt älskar det.

Vi har strategiskt delat upp oss på var sitt håll – jag tillbringar nästan all min tid i odlingarna och Millimetermannen sköter stängslingen av nya hagar. Och någonstans där emellan springer barnen och hittar på äventyr. Ibland är dem med någon av oss, ibland hittar de på eget. Ofta i en fantastisk blandning av verklighet och fantasi.

Jag själv försvinner i min målmedvetna kreativitet där ute i odlingarna. Huvudet och tankarna jobbar minst lika hårt som kroppen, och steg för steg kommer jag närmare det jag ser framför mig. Ibland kommer jag ihåg att dokumentera med kameran, men oftast inte. Tyvärr. Och kort som togs för bara några dagar sedan, känns redan inaktuella till följd av den långsamma explosion som försommaren innebär. För dagen efter är det alltid något nytt som hänt, bladen är alltid större och färgerna alltid klarare. Och det sista jag känner för är att sätta mig framför datorn och skriva.

De ord som kommer fram skrivs haffsigt ner i min gröna anteckningsbok. Ord som måste ut, men som jag inte riktigt vet vad det är. Meningar som måste få formas utan att granskas. Meningar som bygger historier, upplevelser, känslor – allt det där som jag finns där ute på gården. Där, i min verklighet.

Sen på kvällen, när mörkret säger åt mig att gå in, så är kroppen trött och huvudet lugnt. Jag mättar min hunger med mat som jag själv arbetat fram. Gör en planering för morgondagen och struntar i diskbänkens fullkomliga kaos. Sen lägger jag mig i sängen med ett leende på läpparna. Det är en slitig tid. Men det finns inget så gott som att somna efter dessa dagar. Med kroppen trött och magen mätt, tankarna lugna och själen nöjd.

Olyckan och tacksamheten över mamma-magen.

7 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

För drygt en vecka sedan spillde jag en kopp kaffe över mig. Det kan låta harmlöst och ofarligt, men den här veckan har lärt mig något annat. Framför allt har den lärt mig hur snabbt olyckan är framme när man minst anar det. Och att vara glad och tacksam över min mamma-mage.

Jag satt på en välkänt hamburgerhak tillsammans med min son, med lättnad och tacksamhet i kroppen. Vi hade nyss lämnat jourmottagningen efter en ordentligt omplåstring av hans tumme och vi belönade oss själva med att mätta våra magar. Och jag tänkte avnjuta en kopp kaffe medan han tuggade i sig maten. Och det var väl ungefär där det sket sig, så att säga.

Koppen var skållhet, så jag tog den högt upp, precis där locket smiter åt. Vilket det inte gjorde. För i samma sekvens som jag förde muggen mot munnen så kände jag hur muggen gled mellan mina fingrar. En kopp skållhett kaffe, rakt ner över mage och lår. Och då är det svårt att inte drabbas av visst adrenalinpåslag. Min första insikt var att kyla ner, så jag sprang in på toaletten. För att lika snabbt konstatera att de där handfaten håller inte för en vuxen kvinna att hiva sig upp i, vilket gjorde att jag avstod. Vilket var ett bra beslut. Men det var efter det som jag tog ett av de sämsta beslut som jag någonsin tagit. Det självklara utifrån olyckans dignitet vore att avlägsna det som fortfarande brände och så snabbt som möjligt kyla ner huden. Att kasta av sig kläderna och skrikande hoppat upp på disken för att snabbt få hjälp att kyla ner låren, hade med andra ord varit ett väldigt bra beslut. Men det gjorde jag inte. Istället gick jag fram till en personal, bad så väldigt mycket om ursäkt att jag tyvärr inte kunde städa upp det kaffe som jag spillt ut, och sen tog jag min son i handen och gick ut till bilen, medan huden bokstavligen krullade sig på låren. Sån jävla idioti.

Men det var så jag gjorde, och jag vet inte om vi ska beskylla jante, den svenska kulturen, eller min egna envishet för det – jag kan bara konstatera vad som hände. Och händer det dig, så se till att ta ett bättre beslut…!

Innan den kvällen var slut så hade jag tillbringat några timmar på kirurgavdelningen, där de avlägsnat den döda huden och bandagerade mig ordentligt. Sedan dess har jag gått som en överkörd anka. Det lilla jag har rört mig, vill säga. Jag har bävat inför att duscha och jag har känt mig som en världsmästare när det har varit avklarat. Och varje gång jag ser såren, så har jag varit så tacksam över min lilla mammamage, som liksom som ett utskjutande tak över den kvinnliga härligheten, skyddade mig från en verklig katastrof. Fina, fina, mammamage, jag ska alltid vara dig evigt tacksam!

Och mitt i vårbrukets upplopp, blev jag alltså tillfälligt rörelsehindrar. Så oerhört frustrerande det har varit, och är. Och ändå, so oerhört tacksam över att det inte blev värre. Det kan alltid vara värre. Men så, idag, fick jag en ny typ av omläggning av såren och kunde helt plötsligt röra mig lite mer fritt – vilken lycka! Från överkörd anka så levlade jag upp till gammal tant i rörelseförmågan. Jihooo!

VÄLKOMNA!

2 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!

Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.

Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!

För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.

Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?

I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!

Den finaste gåvan.

10 april, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.

Påsk i skogen.

4 april, 2018 / SlaktarStina / 7 kommentarer

I vanliga fall brukar vi vara klara med både ved och virkessågning den här tiden på året. Men det här är inget vanligt år. Snömängden har hindrat oss från att komma ut i skogen och fälla träd på ett vettigt sätt. Millimetermannen gjorde ett tappert försök, med snöskor och snöskyffel som extrautrustning, men liknade mer en snömullvad än en skogshuggare. Så han gav upp för att invänta våren, vilket säger en del om snömängden som varit. Ni som känner till hans envisa målmedvetenhet förstår vad jag menar.

Men så, lagom till påskhelgen så var det dags!

Våren visade sig från sin bästa sida, med strålande sol på dagarna och minusgrader på nätterna. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss ut med förväntan i kroppen.

Det är något särskilt med skogsarbetsdagarna, något som tilltalar alla familjemedlemmar. Stora som små. Man kan se det i de glasklara blickarna. Ana glädjen i de sprittande kropparna. Morgonrutinerna som går som ett oljat kugghjul, snabbare än någonsin. För alla vill vi dit, dit ut i skogen. Med yxor och matsäck, eld och granris. Snarast möjligt.

Tillsammans fäller vi träd och kvistar stammar. Lär oss av varandra, pratar och resonerar. Hjälps åt och upptäcker. Filosoferar och drömmer.

Och det är en speciell känsla, att vara där, några hundra meter från gårdstunet. Och noggrant bedöma trädens ståtlighet och sedan fälla dem som lämpar sig bäst. Stora ståtliga granar som ska bli virke till våra kommande byggnationer. Spentsliga och spretiga lövträd som ska bli nästa vinters ved. Vi släpar ris och bygger kojor. Gör upp eld och lagar mat. Meningsfull gemenskap i all sin exceptionella enkelhet.