Veckan försvann i en enda lång feberdimma. Jag har mest sovit, och det jag har gjort när jag inte har sovit, minns jag inte ens. Enligt barnen har jag utfört några väl vald insatser i föräldraskapet, då barnen också varit rejält sjuka, men jag hyser inga egna minnen av det inträffande.

Men nu har det vänt och vi är på bättringsvägen, tack och lov! Dock låter jag fortfarande som en storrökande whiskytant, både på röst och i flåset, så det dröjer nog några dagar till innan jag kan kalla mig helt kurant. Jag längtar dit.

Men hur gör ni med djuren när du blir sjuk?

I de vanligaste fallen så sköter jag djuren ändå. Men i det här fallet var jag för sjuk för att klara av det. Det händer inte så jätte ofta. Men då får Millimetermannen avstå från sitt lönearbete för att vara hemma och se till djuren.

Det är väl en av nackdelarna med att vara bonde och egenföretagare – det är inte bara att sjukanmäla sig och så skickar ledningen dit en vikarie. Eller jo, egentligen är det ju så lätt – det var ju precis vad som hände, bara den lilla detaljen att arbetstagare, chef, ledning och vikarie utgörs av två personer. (vem som är vem får ni klura på själva). Och sjukersättning utgår icke! Ej heller lön åt vikarien! Men man överlever det också. Mat på bordet har vi ju uppenbarligen. Än så länge.

Och det här med mat på bordet tänkte jag skriva lite mer om. Men inte nu. Nu ska jag sova, så att kroppen kan kurera sig lite till. Ser fram emot att vakna till en ny morgondag, ännu lite piggare, ännu lite friskare.