Livskraft i samspel

Författare: SlaktarStina (Sida 14 av 56)

Vad ska du säga till dina barnbarn?

Jag önskar att alla människor, någon gång, får känna känslan av att ha hittat hem. Det har jag gjort, hittat hem. Här, bland de böljande bergen i skogens tystnad, finns allt som jag behöver för att överleva. Och för att leva.

Vattnet jag dricker, köttet jag äter, veden som värmer i spisen. Skogens lugnande mystik och tystnadens helande kraft. Livet självt som kräver mig den rörelse som min kropp behöver – bära sten, mocka, hugga ved, åka pulka, klättra i jordhögar, dra ris, plocka bär. De gnistrande vinterdagarna, skogens dofter när våren vaknar till liv. Bina som surrar på sommarängen och höstens färgglada ridå som slutligen faller. Och sen börjar allt om igen. Varje dag betraktar jag årstidernas skådespel från första parkett.

Sen sätter jag mig i min avgaskräkande bil och får klimatångest deluxe. Dessa självklara livsbetingelser som för kommande generationer inte längre är så självklara. Årstider, bin, vatten och näringsrika jordar. Hotade. Om man nu ska tro de så kallade experterna. Och det väljer jag att göra. Känns dumt att chansa liksom.

Vi måste jobba för klimatet. Vi måste ha en hållbar livsstil. Budskapet är tydligt. Om man valt att lyfta blicken från sitt livspussel med för många bitar. Gör man det så kommer frågorna omedelbart. Vad är hållbart? Och hur gör man? Impulsen kommer snabbt att sänka blicken igen. Slå dövörat till. Vad ska lilla jag göra åt allt det här? Det känns så jävla svårt. Instinktivt vill jag koncentrera mig på matplanering, dagistider och instagram istället. För att slippa se, slippa tänka. Slippa inse att jag är en del av allt det där som förstör den jord som ger mig liv. Mitt liv, ditt liv. Våra barns.

Men det är inte bara att konvertera till elbil och förändra hela livsstilen från en dag till en annan. Det är svårt. Riktigt svårt. Så jag har bestämt mig för att lite måste vara bättre än ingenting. En liten skillnad i mitt leverne, är ett steg på rätt väg. Och efter en liten förändring, så kanske jag kan se möjligheten till en annan liten förändring, och sen till en annan liten förändring, och sen en annan liten…..Ja, ni fattar. Och alla dessa små förändringar blir sen i slutändan till något stort. Som att ha räddat planeten.

Och det vill man ju gärna kunna säga till sina barnbarn, när vi plockar smultron i dikeskanten och förundras över binas idoga flitighet; att jag var med och räddade planeten till er. Och räcker inte förändringarna till, så kan jag med rent samvete säga att jag åtminstone försökte…. 

Om tio år

Om tio år är jag 39, med några veckor kvar till 40. Om jag fortfarande lever. Det vet man aldrig.

Men om jag lever om tio år, så hoppas jag att jag gett ut en bok. Eller åtminstone blivit publicerad i någon form. Det hade känts fint att se orden i någon mer form än den digitala. Utöver det vill jag leva tillsammans med min familj, här på gården, mitt i skogen, i den bortglömda delen av Dalarna. Som då, vilket jag hoppas och tror, inte är så bortglömd längre. För den här bygden, den här kommunen, har en potential som de själva ännu inte har insett. Och det är synd.

Hur som helst. Om tio år, på kvällarna, efter att vi tagit hand om djuren och avslutat dagens sysslor, ska vi sitta i varsin fåtölj uppe i takkupan. Jag och min Millimeterman. Mätta i magen av mat som aldrig passerat kommungränsen. Spana ut i hagen. Säga att; ja tänk, för tio år sen var här bara en tjock granskog! Tänk hur allting var då, när man trodde att kossorna var boven i klimatfrågan! Sen ska vi skratta åt mänsklighetens egen dumhet. Se tillbaka på föråldrade normer och förundras över beslut där problem löstes genom att skaffa sig två nya.

Barnen kommer skaka på huvudet åt oss, så där som barn gör när de själva börjar bli unga vuxna och deras föräldrar är nostalgiska.

När mörkret sänkt sig över skogen och betesmarkerna, ska jag lägga ifrån mig min virkning och skriva några rader i min dagbok. Jag ska skriva om vad vi gjort den dagen och jag ska läsa vad vi gjorde den dagen för flera år sedan. När jag bara var 29, barnen var små och vi var mitt uppe i husbygget. När jag längtade intensivt efter en hall, tvättstuga och groventré och precis hade sagt upp mig från jobbet. När framtiden var oklar och skrämmande, men ändå så självklar.

Sen ska jag tillåta mig att le, titta ut i mörkret och konstatera vilken skillnad små, små steg kan göra under 10 års tid.

En dikt om kvällen


Du tar min hand och jag tar din
tillsammans går vi ut i natten
Vi pratar om allting häromkring
när vi hämtar hö och vatten

Vi pratar om mörkret som gömmer allt
och hur snön trots ändå kan lysa
om stjärnor som glittrar i tusenfalt
och älgar som inte kan frysa

Kylan gör dina ord till rök 
och du skrattar likt porlande vatten
Glömt är trots och vardagsstök
när vi utfodrar djuren till natten

Lugnet råder bland gran och fur
när vi sjunger om stjärnan som blinkar
och säger godnatt till våra djur
de får pussar, kramar och vinkar
 
Du tar min hand och jag tar din
allt som finns är nu
och orden du viskar etsas in; 
min bästa vän är du

Ärtsådden

 Det börjar kännas att våren ligger och smygkikar fram under vinterns snötäcke. Solen som värmer, ljuset som bländar, känslorna i kroppen. Inom mig bubblar en iver att få peta ner de där fröna i jorden och se dem gro. Så här om dagen kunde jag inte hejda mig längre. Jag och mina två ständiga medhjälpare gjorde slag i saken och tjuvstartade med att så ärtskott.

En gröda som jag hittills genom livet betecknat som fullständigt värdelös. Värdelös av den enkla anledningen att jag mest har sett den som dekoration på diverse maträtter och att den i det sammanhanget mest fastnat och kittlat i halsen när jag försökt gluffsa i mig maten.

Men jag tänkte att alla är värda en andra chans, så också ärtskott. Så vi gjorde slag i saken och offrade några vanliga gula ärter från skafferiet.

Trågen är av egen design och är noga utvalda och ihop-pysslade för att passa in i den övriga inredningen här hemma. Between-milk-style kallar jag den. Oerhört exklusivt. Men framför allt genomtänkt.

En skopa jord och en näve ärter senare så var vi klara.

Ja, förutom städningen då. Men det var det värt. Nu står skapelserna i fönstret och vi tittar till dem ungefär en gång i timmen för att se om det börjar gro. Det här kommer bli en riktigt rolig vår.

Pardörrarna och tusen nyanser av blått

Förra året vid den här tiden så började jag fundera över vilken färg vi skulle ha på våra pardörrar. Det kan låta oskyldigt och vardagligt, men de stackare som fick den äran att delta i mitt funderade och grubblande, kan nog intyga någon annat. För att vara helt ärlig, så kan vi väl säga så här – jag måste fullkomligt tjatat hål i huvudet på de stackars människorna.

Men de höll god min och lyssnade tålmodigt när jag i väl valda ordalag försökte beskriva den perfekta nyansen av blått, fåordig som jag är (eller inte). Sen drog jag med dem på omvägar för att titta på hus med fina dörrar och hade även med mig några färgprover som jag inte var sen med att slänga upp varhelst jag såg en blå dörr. Kanske knacka på och prata lite om nyanser av blått också, när jag ändå var där. Tillslut försökte jag blanda den perfekta nyansen själv, men insåg ganska snabbt att det inte riktigt var min avdelning för tillfredsställelse. Det var helt enkelt många turer hit och dit, innan dörrarna tillslut kom på plats.

Men nu sitter dem där. Och går inte att stänga.

Vi hann nämligen inte få in värmen i utbyggnaden innan vintern, så dörrarna lever helt enkelt sitt egna liv just nu. Vissa dagar går de att stänga, vissa dagar går de inte att stänga. Allt efter vädrets omslag. Vi har gett upp alla försök att justera och hoppas på att det ordnar till sig när de får det varm och gott.Vilket ska vara till nästa vinter, om planen går som planerat.

Man kan inte lyckas med allt här i livet. Men färgen blev åtminstone perfekt.

(Förövrigt så är det ingen julgran – det är vår utebelysning och kommer antagligen stå kvar till midsommar ungefär)

Den förlamande informationen

Jag ska ju odla en del i år, har jag tänkt. Min kunskapsnivå ligger ungefär på nivån; stoppa ner ett frö i marken, vattna och hoppas på att det växer.

Och det är ju då det är så fantastiskt med den informationsålder vi lever i. Med några få knapptryck på min högst omoderna apparatur, möjligtvis ackopanjerat av en och annan svordom, så får jag tillgång till en outtömlig källa av information och inspiration från världen alla hörn. Internet, mina vänner, internet. Källorna är av mycket varierande kvalité och mer eller mindre trovärdiga, men de sinar aldrig. Aldrig.

Och det är här problemet kommer. För ju mer jag fördjupar mig inom ett område, om det så är odling eller dans, så inser jag hur lite jag kan. Eller snarare hur mycket mer som finns att lära. Så jag läser lite till. Och lite till. Och lite till. I hopp om att nå den punkten där jag känner att nu, nu vet jag hur jag ska göra! Men ju mer jag läser så kommer jag längre och längre från att stoppa ner det där fröet i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Både kunskapsmässigt men även rent praktiskt. För helt plötsligt har det blivit viktigt med jordtyper, tunnelväxthus, solläge, radavstånd, sådjup, kväve, näring, växtföljd, kompost, bevattning, förkultivering, ympning, grävteknik och internet vet allt. Tillslut blir allting så stort och min egna upplevda kunskap så liten, så att det känns lättast att låta bli. Glädjen försvinner. Informationen förlamar mig.

Så jag har slutat letat information. Min kunskapsnivå får tillsvidare kvarstå, likaså glädjen och enkelheten. Stoppa ner frön i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Göra på känsla. Göra för att det känns bra. Erövra kunskap the old way; genom misstagen och i samtal med andra. Lösa problemen när de kommer. Tro på egna idéer och våga testa dem.

Och jag tror, på högst ovetenskapliga grunder, att detta med all vår lättillgängliga information är en liten förlamande injektion för mänskligheten.Vi vill gärna veta allt, så innerligt, att tillslut så vet vi nästan allt, men vi har inte gjort någonting.

Vårvinterdagar.

 Vi är friska. Ta-i-trä och svart-katt och kors-i-taket och amen på den. Och vi njuter. Men självklart inte stillasittande. Mest har vi ägnat oss åt att fälla träd, ty det behövs mycket virke framöver. Panel till huset, lador som ska fixas, annat som ska byggas. Och kanske en del hagar. Så då är det alldeles ypperligt att dessa två behoven främjar varandra!

Expertgruppen är självklart med och avgör åt vilket håll träden lämpligast bör falla åt.

Och kvalitetskontrollanten ser till att allting går enligt reglementet. Dessutom vaktar han oss mot björnar, bjärvar och annat oknytt. Det är tur vi har honom, den där Knas-Katten.

 Men ibland tröttnar han och vill ha pulkarace istället. Så då får han självklart det. Oftast vinner han. Än så länge.

Ja, det är fina dagar nu. Snön, solen och dropparna från taken. Orken och lusten som är tillbaka. Alla sorger har vi glömt och den bästa tiden på året ligger framför oss, full av förväntan.

Känslan av Vabbruari

Jag öppnar kylskåpet och ser att mjölken är slut. Precis som mycket annat. Både i kylskåpet och i mig själv. Och det är i det ögonblicket jag vet, att min VAB-isolering mot omvärlden varat en aning för länge. För i mitt bröst bubblar en iver. En förväntning, en längtan, en glädje. När jag inser att idag är dagen jag ska få åka till affären.

Medan jag rattar bilen längs den snöbeklädda skogsvägen, njuter jag av trädens vinterprakt. Jag har glömt att observerat dem, glömt att se den värld som är utanför febersiffror och sjukdomssymptom. Vårvintersolen avslöjar instrumentbrädans behov av städning och jag njuter. Får hopp. Tänker att det kanske vänder nu, den här gråa tristessen av VAB. Kanske kan vi bestämma träff med några i helgen. Umgås. Kanske kan vi få se världen utanför vår snoriga bubbla.

Det får vi inte. Väl hemma så har ett av barnen blivit sämre igen. Stunden av njutning med handlingslistan tryggt i min ficka, försvinner som ett rökmoln mot himlen. Åter igen faller jag in i omsorgshjulets värsta tristess. Trösta, torka, söva, trösta. Truga vätska, trösta, söva. Torka, trösta, tvätta, torka. Truga vätska, trösta, tvätta. Alltid någon som skriker efter mig. Alltid någon som inte är nöjd. Otillräcklighet och leda i all oändlighet. Jag vilar i i vetskapen om att vi en dag blir friska. Troligtvis till på torsdag, så kan jag äntligen genomföra det där mötet.

Det blir inte så. För tredje gången avbokar jag. För tredje gången hänvisar jag till vård av sjuka barn. Känner mig som en lögnare. Kan det verkligen vara sant – igen?

Dagarna går. Tvättmaskinen jobbar hårt och åtgången på torkpapper är enorm. Jag skrapar på botten av min kraftdepåer. Försöker vara kreativ. Positiv. Glad. Försöker att inge lite glädje i den bleka familjens liv. Det går sådär.
En dag vaknar vi och utanför fönstret gror löftet om en fantastisk vårvinterdag. Vi äter lite frukost och jag lockar med kojbygge och picknick. Barnen nappar och jag känner hoppet komma tillbaka. Känner att livet kanske återvänder. Och det är det hoppet som jag med en dåres besatthet klamrar mig fast vid under påklädningsproceduren. Det är det hoppet som upprätthåller mitt tålamod bland kläder som är knöliga och vantar som slits av. Det är det hoppet som till slut får ut oss från det trånga skyffe som är vårt hus.

Jag njuter i samma stund som jag kommer ut. Luften i lungorna och jag kisar ovant mot solen. Den värmer. Jag blundar. Tar ett djupt andetag. Herregud vad jag behöver det här. Fåglarna bekräftar att vi är på väg mot ljusare tider. Vårkvitter. Jag låter mig hänföras.
Men där bryts det. Gnället från kraftlösa barn börjar. Mitt hjärta kläms sakta sönder i en obarmhärtigt skruvstäd. Jag gör allt jag kan för att blott en liten stund få hämta kraft ur vårvinterns kulisser, men det hjälper föga. Gnyendet stegras, gnäll blir till gråt och det är då det händer.

Jag önskar att jag här nu kunde skriva hur jag, där och då, fann acceptans och kraft i att se vår egna futtighet i en värld där många människor inte har ett hem eller mat för dagen. Att jag tänkte på föräldrar vars barn aldrig blir friska, människor som dör av sjukdom och krig. Fann tacksamhet, tog mina barn i famnen och med ett leende bäddade ner dem i soffan. Jag önskar jag kunde skriva något sånt. Men i den stunden, i det sinnestillståndet, så gjorde jag det enda som min kropp och själ förmådde sig till. Jag satte mig ner och grät. 

Med benen rakt ut och armarna hängandes längs sidorna, satt jag i min förstora overall och grät som ett förvuxet barn. Jag grät så att tårarna strömmade ner för mina kinder och bredvid mig satt mina barn och gjorde samma sak. Hulkande, gråtandes och med ansiktena vända mot vårvintersolen. Vi satt så ett tag. Lät de salta tårarna fukta våra halskragar. Lät strålarna värma våra bleka kinder. Tillät oss att känna, precis det där som hjärtat kände. Tårar. Hopplöshet. Efter ett tag samlade vi oss och gick in.

Sedan dess har snön regnat bort och leran gör spår på vår farstukvist. Vi är fortfarande hemma. Men kanske är det nu det vänder. Imorgon möter vi omvärlden igen.

Skrivandet och min älskade landsbygd

Ja, Knas-Katten har ju redan rapporterat om läget här på gården, ser jag. Att vi numera har bytt influensa mot magsjuka samt att jag har en uppskrapad rygg och blåmärke i ändan. Så då kan vi ju hoppa över den biten.

Men hur går det med skrivandet då?
Tja, vad säger man. De senaste tiden har jag mest agerat sjuksyster här hemma, så det har inte blivit mycket av den varan. Och i ärlighetens namn har jag även skrivit på något annat. Något annat som fortfarande är skrivande, men som egentligen inte har med skrivandet att göra. Eller så är det precis vad det har.

Jag kan i dagsläget beskriva det som en vision. En vision som innefattar en hållbar och levande landsbygd, med möjlighet till bra och närproducerad mat för dem som bor där. Hållbart och givande för både människa, djur och natur. Och i samband med det här har jag under kort tid sprungit på så många intressanta kunskaper och människor. Kunskaper och människor som återigen har bekräftat min redan tunga övertygelse: Landsbygden är inte bara framtiden, den är förutsättningen för en framtid.

Och när man har den ofantliga turen att få nosa på den här typen av sammanhang, känna den starka kraften av människor som vill göra en skillnad, som alltid ser en möjlighet och som alla har samma kärlek till landsbygden – ja, då är det svårt att stänga dörren, sticka näsan i skärmen och säga:
”Nej, tyvärr, jag ska skriva. På en bok.” Så det har jag inte gjort. Och jag känner, i varenda cell i kroppen, att det kommer bli något riktigt bra utav det här.

Så det har blivit mindre tid än vad som varit tänkt åt skrivandet. Men det gör ingenting, för skrivandet finns alltid med mig, det kommer aldrig försvinna. Och med den knappa tid som finns så fokuserar jagjust nu på ett projekt som går under namnet ”Linnéa och Silverkatten”, som jag har tillsammans med en tjej som illustrerar. Mycket givande att göra något tillsammans! Det börjar arta sig till något riktigt bra, även om vi inte är i hamn ännu. Men snart kommer vi behöva testläsare – är det du, kanske?

Knas-Katten rapporterar

Tjena, Knas-Katten här.

Det är återigen sjukstuga inne hos de tvåbenta, så jag har snott med mig laptopen ut i höladan. Just nu vill man inte vara därinne, tro mig. Magsjuka är inte riktigt my cup of tea, if you know what I mean. Så thank God for WiFi.

Så därför ligger jag här i höet och slösurfar och tänkte uppdatera bloggen lite, så den får någon form av kvalité emellanåt.

Egentligen finns det väl inte så mycket att rapportera, de är ju mest sjuka nu för tiden, de där andra i flocken. Själv klarar jag mig bra, men så är jag ju också en utomordentligt hälsosam och ordningsam katt också. Av en kvalité som är svår att få fram, om jag får säga det själv.

Det enda som egentligen har hänt den senaste tiden är väl att Knas-Matte drattade på ändan när hon skulle sätt sig på en stol som någon hade tagit bort. Hon faller inte direkt som någon smidig, ung  kissekatt, det kan jag då tala om för er. PANG ner i golvet, med halva ryggen uppskrapad mot elementet och säkert ett och annat blåmärke på ställen där då inte jag vill titta. Men hon får ju liksom skylla sig själv som inte kollade att det fanns en stol bakom, INNAN hon satt sig. Eller för att citera Knas-Husse: ”Men ditt klantarsle, vad håller du på med!?!” Det var förövrigt han som tog undan stolen.

Men förutom det så är det inte mycket action här på gården nu. Det står lite still med min klätterställning som de envist kallar för ”Utbyggnaden på huset”. Men det är klart det inte blir något gjort, när de envisas med att vara sjuka, och ligga under filten i soffan hela dagarna i ända. Helt ärligt, så vet jag inte riktigt vad som har hänt med deras arbetsmoral, någon ordning får det ju ändå vara. Man kan ju inte bara ligga där och vara sjuk.

Jaja, så småningom blir det nog ordning på torpet. Men det är ju ändå tur att jag finns, och håller igång Knas-Mattes blogg åtminstone. Dessutom blir ju kvalitén lite högre också.

Det var allt för mig, nu ska jag kolla vidare på larviga katter på YouTube. Ha det gott så länge!

// Den evigt blygsamma och ödmjuka Knas-Katten

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑