Författare: SlaktarStina (Sida 15 av 56)

Längtan.

27 januari, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Jag längtar efter en tvättstuga med groventré. Jag längtar efter en hall där jag kan böja mig ner utan att riskera att slå i rumpan i väggen och därmed huvudet i den andra. Jag längtar efter utrymme att organisera overaller, stövlar, mössor och de där förbannade vantarna som någon hustomte sprider omkring lite varstans. Jag längtar efter en trapp som inte är en stege, en garderob som inte är en tändsticksask och ett badrum som inte är en tvättstuga. Jag längtar efter någonstans att ställa upp min symaskin. Jag längtar efter björkar som börjar knoppas, jackor som kan läggas undan och fröer som börjar gro. Jag längtar efter kokkaffe i solen, fuktigt gräs mellan tårna och vårfåglarnas kvitter. Jag längtar efter hammarslag som ljuder genom skymningen. Den där sista stunden på dagen när vi tar ett steg tillbaka och ser vad vi åstadkommit, tar varandras händer och inga ord behövs.

Och det är en ganska skön känsla ändå, att längta. Det ger en drivkraft, en förväntan, en vägledning. För jag vet att det kommer en dag när allting det där bytts ut mot någonting annat. När vi nått fram, och har nya drömmar i sikte. När vi kan ta ett steg tillbaka och känna att det här gjorde vi bra. En dag längtar vi efter något annat. Men just nu längtar jag efter produktiva dagar med huset.

Vad längtar du efter?

Jag är en sirapsvante.

20 januari, 2016 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Idag är en sådan där dag, då hjärnan är som kall sirap, gömd i en burk med alldeles för litet hål. Det spelar liksom ingen roll hur jag vänder och vrider, klämmer och trycker – det händer ingenting. Som att det inte finns någonting att berätta. Som att det inte finns någonting som någon vill läsa. Som om det inte finns en enda vettig tanke som är värd att nerteckna. När det egentligen borde, och kanske till och med är, helt tvärt om.

Men ibland står man där, och känner att hela huvudet är som kall sirap. Att kroppen är som en urvriden ullvante och att allt man behöver just nu är att slippa tänka. Slippa tänkta, slippa agera, slippa göra någonting över huvud taget. Man kan analysera i all oändlighet varför det ibland blir så. Eller så kan man låta bli och bara låta det få vara så för en stund. Släppa allt som går och låta sig själv bli en urvriden ullvante full med segflytande sirap. Sen, när man tycker det börjar bli lite väl kladdigt och opraktiskt att vara en ullvante full med sirap, så har det oftast löst sig själv.

Så. Nu ska den här sirapsvanten gå och läsa en bok. Eller lyssna på musik. Eller helt enkelt gå och lägga sig. Imorgon ska jag vakna som ett fyrverkeri av goda idéer och välarbetade texter. Men idag är jag bara en burk med sirap. Vad är du?

Småbarn, januari och vardag.

17 januari, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jamen så kom då vardagen, som jag så innerligt gärna tjatar om. Den kom i sin mest verkliga och sanningsenliga skrud och slog oss som en slägga i huvudet. Jag borde ha förstått bättre.

Småbarn, januari och vardag – det är inte samma sak som rutiner, skrivande och rädda planeten. Nej, Småbarn, januari och vardag handlar mer om febertermometer, snorpapper och febernedsättande. Som vi egentligen alla vet, men som vi alla mer än gärna förtränger och förnekar in i det yttersta. Kaaaanske klarar vi oss i år. Kanske. Men kanske är ungefär som att vinna jackpot på triss – de flesta småbarnsrelaterade människor drar en nit.

Så vi har legat utslagna i ungefär en vecka med skyhög feber. När man är så där febersjuk så man börjar se rosa elefanter bland de gröna molnen, då är det inte svårt att känna innerligt tacksamhet. Jag har främst varit tacksam över de fina människorna omkring som hjälp till. Svärfar som tagit hand om djuren, min mor som tagit hand om oss. Men också tacksamheten över att veta – en dag kommer jag vakna och vi alla mår bättre igen. En dag har kroppen vunnit det här viruskriget och jag kommer känna lust att äta, lust att prata, lust att skotta snö och lust att börja med alldeles för många saker samtidigt igen. En dag kommer jag vakna som den vanliga Kristina.

Och barnen kommer vakna upp som de vanliga rödkindade energiknippena och sno soppsleven eftersom den behövs som kofot för att soffan ska förvandlas till en koja. Och sen försvinner alla kastrullock, eftersom de är tegelpannor. Och helt plötsligt står jag själv gnäggande på knä mitt i alltihop eftersom jag är en häst som jagas av en björn, och så börjar det regna och då var det ju en väldans tur att det fanns kastrullock på kojan för annars hade det ju regnat in och då hade hästen blivit blöt och ledsen. Och…….ja, ni förstår.

Så det är verkligen något att känna tacksamhet för – en dag blir vi friska. Och då ska jag, åtminstone för en liten stund, känna glädje över alla kastrullock försvinner.

Snö, kyla och vardagens lunk

5 januari, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Äntligen har kylan och snön kommit! Även om jag överväger att stryka den meningen när jag tänker på allt som går att inkludera under meningen ”två små barn och vintervantar”. Men bortsett från det så njuter vi över att vintern svept sin skrud omkring oss. Allt blir som ofantligt vackert. Och bobåkning är bra mycket roligare än att klafsa runt i lervälling. Kyliga fingrar till trots.

Mellan julskinka, tomtegröt och tillbakablickar på 2015 så har vi slagit ner stolpar till en ny hage. Självklart var Knas-Katten med och övervakade det hela. Det måste ju vara rätt, riktigt och framföra allt rakt. Dock osäkert om det var katten eller Millimetermannen som yppade de orden. Men bra blir det. Och ytterligare ett steg mot gården vi drömmer om.

Vi har även rivit en gammal bod, som fick sluta sina dagar som en vinterbrasa åt kråkorna. Det var stämningsfullt att höra eldens lågor spraka i den kompakta tystnaden som bara kan uppstå en snöig, iskall vinterdag, mitt i Finnmarkens granskogar.

Ett mycket värdigt avslut för gammalt timmer som var angripet av både det ena och det andra.

Det kändes som en fin avslutning på den långa ledigheten som vi haft. En ledighet som varit fin och bra på alla sätt, och nu är det dags för vardagen igen. Och jag älskar vardagen. Nu ska jag hugga tag i skrivandet, rutinerna och att rädda planeten. En fullt rimlig utmaning en vardag i januari.

Sammanfattning 2015

29 december, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Varje år gör jag en sammanfattning av året som har gått – något jag starkt kan rekommendera alla att göra. Det är något lugnande och helande över att stanna upp en stund och tänka tillbaka på den tid som varit.

Vad minns du mest från 2015?
Arbetsivern, arbetsglädjen och teamkänslan när utbyggnaden har tagit form. Jag minns sena kvällar på taket och familjeutflykter till bygghandeln. Doften av kokkaffe vid förmiddagsfikat och spåren av smörkladdiga barnfingrar. Jag minns vårdagar i hagen och känslan när getterna äntligen kom till gården. Jag minns den djupgående tacksamheten över en god vän och en kopp kaffe. Och den kittlande känslan i kroppen när nya idéer och planer tar form. Och den otroliga frihetskänslan när jag sa upp mig.

Finns det något som du önskar att du gjort annorlunda?
En fotografering av ett dop. Grubblat mindre.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Utbyggnaden. Samt att jag analyserat, reflekterat och agerat. Med mycket stöd av de närmaste omkring mig. Tack.

Reste du någonstans?
Ja, kors i taket! Jag var till Ljublijana i Slovenien och var både social och kulturell. Läste böcker på en parkbänk i solen, såg dansande män i kroppsstrumpa och pratade tills stämbanden svullnade.

Vad tittade du på?
Serien Bron.
Intressanta YouTube-klipp om maskar och microorganismer – jag blir alldeles exalterad! På riktigt alltså.

Vad lyssnade du på?
Radio – P1 och P4. Olika tolkningar av Dan Anderssons alster och andra svenska visor. Jag är oerhört svag för välformulerade svenska texter i musikform och tar gärna emot tips på nya upptäckter, oberoende av om de är från våra tidevarv eller för 70 år sedan.

Vad läste du?
En man som heter Ove av Fredrik Backman.
Att hitta glädje i skrivandet av Kim M Kimselius
Glashjärtat och Resan till sommaren av Anna Helgesson
Det enda vi har är våra kroppar av Bob Hansson
Livet efter dig av Jojoj Moyes
Diverse böcker om odling och kompostering.

Mest otippat i år?
Mitt plötsliga intresse för odling som liksom exploderade i samma stund som jag skördade en handfull potatisar. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig, aldrig någonsin odla. Och speciellt inte potatis. Men här står jag nu, med ett förberett potatisland, några odlingsbäddar och väntar på att våren ska komma.

Hur gick det med målen för 2015?
Jo då. Stommen och taket är som planerat på plats, och även allt annat exteriört på utbyggnaden. Jag har cyklat med barnen, men vi har ännu inte rivit det storhuset. Jag har heller inte lärt mig hantera varken kameran eller stå på händer. Men känner mig ändå rätt nöjd med året som har gått.

Några mål för 2016?
Att inte ha några mål. Det här året ska livet liksom få leva sig själv lite, och känslan i magen ska få bestämma vägen.

Vad vill du förändra inför 2016?
Grunden till alla förändringar är redan lagda och jag vet inte alls vart det kommer att landa. Men om jag ska försöka hitta något konkret, så ska jag använda tygkassar istället för plastkassar när jag handlar. Det kan låta simpelt, men är ungefär som att få en minigris att dansa cancan – dvs teoretiskt inte omöjligt, men hur gör man? Hur gör man för att komma ihåg de där tygkassarna INNAN man är framme vid kassan? Jag har ännu inte listat ut det. Men 2016 ska bli året då jag lär en minigris att dansa cancan – eller ja, lär mig använda tygkassar när jag handlar.

En vintersaga, del 4

26 december, 2015 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Då var det dags för den avslutande delen i vintersagan…!

Katten blir genast ilsk
– här trotsar man faror i natten,
för en pinntjur som var pilsk!
men sen samlar sig katten

Han går fram till älgen
och ger honom sin tröst
sen tar han stöd för bälgen
och säger med stadig röst;

Vi ska nog dig förlåta,
Jag, Snickarn´ och hans maka
men då måste du sluta gråta
och lämna allt tillbaka!

Älgen nickar glatt
och reser sig sen opp
och sätter av i glädjefnatt
skenande i vilt galopp

Långkalsongerna fladdrar i vinden
och skyfflarna blänker på ryggen
Katten torkar en tår från kinden
och går sen hem genom skog och hyggen

Epilog

När arla morgon glimmar
känner sig katten trött och liten
efter att ha vandrat många timmar
är han riktigt sliten

Men när han når sin farstukvist
känner han sig nöjd och ler
– det där har jag fixat med min list!
tänker han när han ser

långkalsonger i hopar
och skyfflar som blivit fem
Och Snickarn´ som plötsligt ropar
– Äntligen har du kommit hem!

Men han tappar genast hakan
när han ser alla grejer
och frugan hon tappar kakan
men finner sig och säger

– Hur i hela friden
har allt detta kommit hit?
men det är ändå på tiden
för går´n är alldeles vit

Men det överlåter jag till dig,
säger frugan till sin make
– Och du kommer in till mig,
du stackars lilla katt-krake

Slutet gott, allting gott
trots att snöröjning fick vänta
för älgen fick ju väldigt brått
och lämnade igen med ränta

En vintersaga, del 3

25 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Då var det dags för del 3 i ”En vintersaga”. För er som inte varit med från början – läs de första delarna här.

Ni minns vad som har hänt? Familjens skyfflar och ett par långkalsonger har blivit stulna. Knas-Katten har nu smugit sig ut i skogen och den mörka natten. Vi kastar oss rakt in i handlingen och ser vad som väntar katten!

Men vid alla gudars vårar
vad hamnar i mitt blickfång!?
En älg som sitter i tårar
och på huvudet – en långkalsong!?

– Det är bäst att du kan förklara!
ropar katten med sin stämma
– Annars måste jag försvara,
de grejer som fattas hemma!

Älgen stelnar plötsligt till
och tittar upp bland tårar och barr
men sitter kvar lugnt och still
och säger med rösten på darr;

– Med en ko jag ville leka,
jag var så förbannat kär!
Men hon mig bara neka,
ty blott en pinntjur jag är

Och jag kände mig väldigt naken,
när jag tappade hornen mina,
så jag gjorde slag i saken,
och gjorde mig skovlar fina!

Jag tyckte mig vara så smart
men allt skedde i en hast,
och jag märkte ganska snart,
att skovlar ej går att knyta fast

Så nu sitter jag här allena,
och känner mig eländig och kluven,
med skyfflar som ligger runt bena,
och med en långkalsong som är stulen!

Ojojoj! Vad gör Knas-katten nu efter älgens bekännande? kommer familjen någonsin få tillbaks sina saker? Den sista delen kommer imorgon!

En vintersaga, del 2

24 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Idag är det julafton. Jag önskar er alla en God Jul och ger er del 2 i ”En vintersaga”! Ta hand om varandra och framför allt – lägg ifrån dig den däringa smart-fånen. Ja, efter att du läst det här inlägget, vill säga… då lägger du ifrån dig apparaten, ger någon en kram samtidigt som du börjar en mening med ”TACK, du…..” Gör det bara. Du kommer inte att ångra dig.

Men nu… här kommer del 2 i ”En vintersaga”. Om du inte har varit med från början, så hittar du första delen i berättelsen här.

De letar i lador och snickarbo´n
tillslut börjar svetten att rinna
och frugan utbrister i frustration
– de kan ju inte bara försvinna!

De letar utan att finna
och får pulsa fram där de går
Snickarn och hans kvinna
som nu har förfrusna lår

Dagen lider mot sitt slut
och familjen kryper ner i sina sängar
men Knas-katten han smyger ut
mot skogen och snötäckta ängar

– Det var då själva fan
allt ska man behöva göra!
nu har de letat hela da´n
utan att klia på mitt öra!

– Så här får det inte vara!
muttrar den Knasiga katten
och trotsar kyla och fara
när han smyger omkring i natten

Varför smyger Knas-Katten ut i den mörka natten? Kommer vi få veta vad det var som smyger omkring bland träden? Fortsätt följa äventyret – del 3 kommer imorgon!

En vintersaga, del 1

23 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Julen är ju lite av reprisernas tid och jag tänkte inte vara sämre. Därför, mina vänner, ger jag er nu mitt gamla alster ”En vintersaga” – en liten historia i fyra delar som jag knåpade ihop för några år sedan. Håll till godo, här kommer del 1

Långt bort från gatljus, fik och krogen
finns en röd liten stuga

Bortom bergen, långt in i skogen

bor Snickar’n med sin fruga

Och när du lyssnar till trädens sus
kan du ana en skugga i natten

som springer, hoppar och gör massa bus

– det är ju den knasiga katten!

Men vänta, där är något mer

som smyger där bakom träden

fyra ben är allt jag ser

i månens sken över gärdet

Natten passerar och dagen gry

och den lilla familjen vaknar

men drabbas av plötslig huvudbry

för farstukvisten saknar

långkalsonger och skyfflar två
för visst var det där de fanns?
de börjar genast grubbla på

– står de någon annanstans?

Ja, vad har hänt med långkalsongerna och skyfflarna!? Och vad är det som smyger omkring bland träden? Fortsättning följer – imorgon!

Roligt på jul

16 december, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Som ni märkt bedriver jag ingen adventskalender i år heller. Kan även hända att jag är mer eller mindre uttömd på rim, efter att ha knåpat ihop nästan 100 stycken under några år. Men suget efter att sätta ihop något klurigt till andra har däremot inte försvunnit och det hade det inte gjort förra året heller.

Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!

Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen… ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.

Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.

Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som….Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.

Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.

Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.