Författare: SlaktarStina (Sida 23 av 56)

Den stora Gjutaredagen

18 oktober, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Så kom då slutligen den stora Gjutaredagen.

Dimman låg tät i skogens mörker när den första termosen med kaffe ställdes ner på bordet. För den här dagen skulle plattan till utbyggnaden gjutas. Den här dagen gällde det. Extra arbetskraft från både när och fjärran hade samlats runt vår lilla köksbord denna arla morgonstund. De allra bästa inom respektive arbetsområde hade noggrant valts ut, ty endast det bästa är gott nog för den Outtröttliga snickaren.

Kaffe hälldes upp och med gott humör såg vi hur morgonsolens strålar började tränga undan både mörkret och den täta dimman – perfekt väder för att gjuta en platta! Solen steg ytterligare och de arbetsvilla arbetarna började bli lite otåliga – vart var betongbilen? Efter några nerviga telefonsamtal, kunde det konstateras att bilen inte hittade hit. Det vore dumt att beskylla den stackars chauffören för detta, det är ju inte direkt jättevanligt att det åker betongbilar ut hit till skogen. Och det är ju fullkomligt logiskt att GPS:en måste ha visat fel, för det är väl inga som är så dumma i huvudet och bygger stort och modernt så där i obygden?

Slutligen kom arbetet igång och det flöt finare än den finaste choklad i en chokladfontän. Dessa arbetare som liksom ett sammansvetsat folkdanslag for runt över formen med sina skyfflar och vibbar för att få betongen på plats. Och hur de sen tålmodigt och känslosamt bearbetade ytan tills vår platta stod färdig för att i lugn och ro få brinna klart. Perfekt, fullständigt perfekt. Det var så en tår smög sig fram i ögonvrån.

Efter att den sista arbetaren gett sig av bland de yrande höstlöven, var det ett obeskrivligt lugn som spred sig här på gården. Alla dagar som vi slitit, arbetat, planerat och fixat för att få det klart innan vintern – och vi fixade det! Första etappen på Projekt utbyggnad avklarad, och det med bravur.

Vi sjönk ner i soffan tillsammans, oerhört nöjda med oss själva. Med en skål popcorn i famnen kunde vi konstatera att det är samma skit på teve som för 4,5 år sedan. Med andra ord inget som lockar. Så vi stängde av och drog fram stora planeringsblocket. En vinter är ju i antågande, så vi behöver bestämma vad vi ska utföra för stordåd då, i väntan på att etapp 2 i Projekt utbyggnad drar igång.

För mycket kaffe och tonårstankar.

24 september, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag borde sova vid det här laget, men det är inte lätt när man har varit på föräldramöte och druckit för mycket kaffe. Livets svarta guld som är för gott för att vara utan. Helt stick i stäv med hur jag resonerade som tonåring. Då var kaffe ett socialt accepterat gift som jag aldrig skulle tillåta mig själv att bli beroende av. Men tiden går och även den envisaste tonåring blir tillslut vuxen, tack och lov.

Det hade varit intressant att få samtala lite med mitt tonårs-jag. Om värderingar, handlingar, mål och drömmar. Om livet. Men det hade nog varit helt lönlöst, så det är nog lika bra att det inte är genomförbart. Hon hade aldrig lyssnat. Men hon hade definitivt tyckt att jag är helt dum i huvudet som har grävt ner mig i ett lätt kaffeberoende.

Vid närmare eftertanke så skulle hon nog överlag tycka att jag var helt dum i huvudet. Bosätta sig i skogen, i Dalarna, med en inhemsk skogslantis. Skaffa två barn innan 30, gräva upp hela gården och skaffa afrikanska dvärggetter – vad fan håller du på med!? Hon hade sett på mig med nederlag i blicken. Jag hade klappat henne på axeln och gått tyst därifrån. Det hade varit lönlöst att försöka förklara vad livet har lärt mig.

Gräva, fylla, gräva, fylla.

10 september, 2014 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är stiltje på bloggen vilket innebär att det är helt tvärt emot IRL, i det riktiga livet, som man säger. Där är det fullt upp. Mer än fullt upp. Det kan nog ungefär liknas vid en stor trafikknut i rusningstrafik, och mitt i detta står en liten trafikpolis med sin visselpipa och försöker hålla flyt i trafiken. Men rusningstrafiken övergår så småningom till något annat, vilket även den här intensiva perioden också gör.

Vi ligger i slutspurten för att få allting klart inför den stora Gjutardagen. Dagen då vi ska gjuta plattan till den nya delen av huset. Vi har slitit med det här hela sommaren och nu börjar mållinjen skymta i horisonten. Gräva, mura, putsa, gräva, fylla, gräva, fylla, isolera, gräva, fylla, dra slang, armera, fylla, gräva, dra rör, gräva, dränering, fylla, gräva, armera, isolera, forma….. ja, ni fattar. Eller så gör ni det inte. Det spelar egentligen ingen roll.

Dessutom har jag en hel barndom och tonårsperiod sparad i kartonger som jag måste gå igenom. Tidskapslar som öppnas upp. Saker som väcker minnen och känslor som man inte trodde fanns. Det tar sin lilla tid.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är en hektiskt period. En period där några livskapitel får sitt slut och andra får en början. Jag ser fram emot december när jag får sammanfatta 2014 – för det här är förändringarnas år, det är här den nya tiden tar vid. Och just nu är jag mitt upp i den.

Bärsjalen är min bästa vän.

20 augusti, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

De senaste dagarna har jag tillbett min tacksamhetsbön till sjalguden (dvs postat inlägg på instagram). Med andra ord har jag varit oerhört tacksam och nöjd över att ha en bärsjal de dagar som jag också har en missnöjd bebis och en aktiv 2-åring. Den ger mig liksom möjlighet att kombinera dessa två på ett alldeles ypperligt sätt.

Närhet och värme till Pyret samtidigt som jag drar tramptraktor med tillhörande chaufför på. Eller lagar mat. Eller vad det nu kan vara. Sjalen ger mig möjligheter.

Jag behövde aldrig någon sjal till Knådden. Jag hade en bärsele men den avskydde han, vilket egentligen inte var något problem då. För då fanns all tid i världen till att sitta still med honom så att han somnade. Eller gå runt och bära på honom. Köra vagnen eller vad som nu krävdes för att han skulle bli nöjd. Jag kunde helt anpassa mig efter hans behov.

Det är annorlunda med barn nummer två. Det är två som ska ha uppmärksamhet. Två som ska ha närhet. Två som ska sova, äta och göra vad som kommer därefter. Och det är inte direkt att de är supersynkade, även om jag inte ska klaga.

Bärsjalen, har varit och är, till stor hjälp för mig för att få ihop det. Hon kan sitta i den när hon behöver närhet. När hon vill vara med och se. När jag behöver ha henne med på ställen där jag inte kan ta mig fram med vagnen. Faktum är att den är nog det bästa bebis-grej-inköp som gjorts. Inte bara för att jag fick den av min mamma och det därmed var hon som betalade, utan den har verkligen fyllt sin funktion och används flitigt.

Men hallå, en bärsele är väl hundra gånger bättre – den behöver man ju inte knyta!?
Den är smidigare att ta på, utan tvekan. Det är ganska många meter tyg som ska på plats när man knyter sjalen och det är inget man vill stå och vifta med ute en regnig dag, om vi säger så. Men jag upplever att barnet kommer närmare med sjalen än med bärselen. Utöver att det är väldigt gosigt, så blir det bättre ergonomi för mig och därmed mindre ansträngande för nacke, axlar och rygg. Mitt synfält blir dessutom inte lika skymt samt att det är inte massa små ben och armar som dinglar, vilket jag upplever att det är i bärselen. Detta är självklart beroende av vilken sele man har, men har ni en som är bra så tipsa gärna om den!

För om jag hittade en bärsele med samma känsla och funktion som bärsjalen, så skulle den vara värd varenda liten krona, tusen gånger om.

Den nya träningen.

15 augusti, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Träning är en del av mitt liv. Jag behöver det får att må bra, vilket är en oerhört sliten klyscha. Men ska jag specifiera det där ”må bra”, så handlar det om att inte förvirra mig i en dimma av nedstämdhet. Träningen ger mig initiativförmåga, glädje och vilja. Den ger mig lycka, nytänkande och positivitet. Eller ja, egentligen är det ju inte träningen som ger mig allt detta, utan snarare de hormoner som kickar in efter träningen. De där lyckohormonerna som den rika världens befolkning skulle överkonsumera om de fanns i pillerform. Medicin mot värk och bitterfittor.

Hur som helst. Träningen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde förut. Tiden innan barnen. Det var lite med flådigt då. Matchande träningskläder och välutrustade gym. Pulsklockor, gps-tillbehör och superunderställ. Det är inte riktigt som det är nu.

Nu handlar det om att få in träningen i vardagen, få det att funka. Att prioritera. Ännu en oerhört sliten klyscha i sammanhanget. Men det är först nu, med två barn och en man som arbetar borta, som jag inser vad prioritera verkligen är. Träningen prioriteras högt, eftersom mycket av allt annat fallerar om jag inte får min dos av kroppens eget uppåttjack.

Så. När tillfälle ges, är det bara att kasta fram träningsmattan på vardagsrumsgolvet. Bland leksaker, golvskräp, lortiga strumpor och diverse annat som ligger utspritt. Det finns inte plats för tankar som; ”jag borde städa” eller ”jag är inte motiverad”. Det finns inte plats för tveksamheter. Det finns inte plats för att välja matchande träningskläder för att ”komma i stämning”. Jag kör mitt pass. I urtvättade trosor, amningsbehå och ett linne som luktar bebiskräk. Det är inte flashigt. Det är inte instagram-vänligt. Men det är träning som blir gjord. Och jag får min dos av lyckohormoner.

Och för varje pass kommer jag närmare mitt långsiktiga mål.

Tillökning. Jodåsåatt….

13 augusti, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Man kan undra lite vad vi håller på med här uppe på vår lilla kulle. Inte nog med att i princip varenda trädfri yta är uppgrävd, det har även börjat sticka upp massa stolp här och var. I långa rader står de där, med en perfektion som bara en millimeterman kan uppbringa, och liksom väntar på att bli använda till något. Men vad?

Ska vi göra en gärdesgård för att vackert inrama den lilla skogsgård som växer fram? Nej. Har vi markerat våra markgränser? Nej. Vi ska ju sätta upp stängsel, såklart! Och där inne, idylliskt och harmoniskt, ska våra nya familjemedlemmar gå och beta ner all busk som kommer fram. I bästa fall. För det sägs att de kan vara lite rymningsbenägna, de små liven. Det är nämligen getter som skall utgöra tillökningen i vår familj. Ja, just det, getter. Vi ska bli getbönder.

Jodåsåatt…

Varför? Jo, de är ju så oerhört söta! Men framförallt för att de älskar att beta busk. Så förhoppningen är att de ska hjälpa oss att hålla markerna öppna och fina, utan att någon av oss behöver gå med röjsågen 24 timmar om dygnet hela sommarhalvåret. Risken är väl att vi kommer få jaga getter istället. Men det är en risk vi får ta. Om de nu inte har tänkt sig vara så där idylliska och harmoniska som jag har tänkt mig.

Hur som helst så ser jag fram emot detta med en dåres förtjusning! SlaktarStina och hennes getter så fina. Låter som början på en riktigt underhållande historia…

En middag på tumanhand i stearinljusets sken.

6 augusti, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Härom dagen försvann strömmen och vi blev helt handlingsförlamade. Vi satt i soffan i två timmar och väntade på att den skulle komma tillbaka. Två timmar! Så länge har vi aldrig suttit i soffan de senaste åren. Knappt sammanlagt. Soff-sitt är liksom inte vår grej.

Hur som helst så väntade vi två timmar. Vi skulle ju göra mat. Och baka sockerkaka. Röja i det grusiga kaos som även kallas hus. För det blir mycket sand och grus inne när ungefär hela gården är som en stor lekplats för en man med en grävmaskin. Och det dessutom bor en 2-åring och en långhårig katt på samma gård – ja, ni fattar grejen.

Vi övervägde att tända eld i vedspisen för att laga mat. Mindre lockande när det är 28 grader varmt inne och man redan svettats floder. Vi övervägde att dra igång det lilla friluftsköket, men insåg att vi inte visst vart gasbehållaren var. För trötta för att leta, för hungriga för att börja städa. Strömmen är nog snart tillbaka.

Vi hade i princip löst alla världsproblem och mer därtill när mörkret tog sitt grepp om vår lilla hus. Magarna kurrade och vi insåg att det var dags att lösa matproblemet – utan ström. Kreativiteten flödade och det bjöds på hårdbröd med smör och ett glas mjölk. Lite torftigt, lite oplanerat men ändå med allt som behövs. Mat, stearinljus, mörker och en själsfrände. Det blev en middag på tumanhand i stearinljusens sken.

Skogsgården.

30 juli, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Feberdagarna är förbi och vi kan återigen återgå till semesterns vardag. Lata dagar i grävmaskinen, njuta av kall saft i ett nyligen uppgrävt dike, svala sommarkvällar vid betongblandaren och familjeutflykter till bygghandeln. För vi har äntligen kommit igång med utbyggnaden av huset!

I ett par år har vi ivrigt stått och trampat för att få sätta igång, men först nu har det blivit möjligt. Äntligen!

Inte äntligen! för att det är något problem med hur vi bor nu. Två rum och kök klassas väl lite trångbott för en familj på fyra, men det är egentligen inget problem i dagsläget. Mer äntligen! för att vi nu kan fortsätta förverkliga våra visioner och drömmar, vårt livsprojekt – vår alldeles egna skogsgård.

Folk må tycka vi är lite tokiga. Kanske till och med lite tråkiga och knäppa i skallen. Det må så vara. För de ser inte de vi ser. Paradiset. De känner inte det vi känner. Känslan. De lever inte det liv som vi lever. Vårt. Precis som vi vill ha det.

Feberdagar.

23 juli, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Feberdagar. Mitt i högsommarvärmen slog den till och det är som att trycka på pausknappen för ett tag. Aktiviteter och planer avstyrs. Regler och normer läggs åt sidan. Feberdagar får bli vad de blir. Det brukar bli bäst så, för samtliga inblandade.

Och det är förunderligt hur fina dessa dagar ändå kan bli. När vi trötta och svettiga ligger på ett täcke inne på golvet och liksom bara är, nästan en hel dag. Struntar i att det är fint väder ute, struntar i att det är fullt med disk, struntar i att man måste äta mat innan man äter glass. Sover när vi är trötta, vaknar när kroppen vill vakna, skrattar när vi orkar och gråter en skvätt när
livet blir för jobbigt. Det är ganska behagligt mitt i det obehagliga.

Men det är krävande också. Krävande att se sitt så i vanliga fall livliga barn må dåligt. Krävande att se kaoset som växer runtomkring. Krävande att höra febergnäll. Krävande att hela tiden försöka få i honom vätska och endast få nekande och en stängd mun till svar. Krävande att känna oro. Oro för värmen, febern och ett barn som inte är sig själv.

Feberdagar – jag hoppas ni snart är över.

100-årskalas – Respekt.

20 juli, 2014 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag har varit på hundraårskalas. Ett riktigt hundraårskalas. 100 år är respekt.

Runt borden satt glada människor och utgjorde en oändlig mängd livskunskap. Jag var blott en liten flickjänta i sällskapet, ty även den yngre generationen var nästintill dubbelt så gammal som mig. Solen strålade in genom de gamla fönstren på en man som en gång i tiden haft sin skolgång i samma lokal. Jubilaren. 100-årsjubilaren. Han som vet hur det var när elen kom till byn. Han som i hela sitt liv levt och verkat i den by där mina barn nu får börja sina liv.

Jubilaren Conrad (född 1914) tillsammans med Linnéa (född 2014).

Det bjöds på jordgubbstårta och kaffe med dopp. Allting hembakat såklart. Jag kände mig hedrad att få vara en del i gemenskapen och önskar att jag hade kunnat sitta där hela dagen. Sitta kvar hela dagen och lyssna till alla berättelser och livshistorier. Njuta och förundras över allt dessa människor varit med om – här – mitt i Finnmarkens skogar i en bortglömd del av Dalarna.

Det kunde jag inte. Jag var tvungen att hasta iväg med svetten rinnande i pannan, en unge under armen och en tid att passa. Jag gjorde det med en liten klump i magen. Det är inte varje dag man blir serverad ett helt livshistoriebibliotek med kaffe och jordgubbstårta som tillbehör.

Men kanske är det just den lärdomen som min generation behöver ta till sig. Att inte hela tiden hetsa vidare. Och att ta tillfällen i akt och ta oss tid att faktiskt lyssna till dem som levt ett helt sekel eller nära därtill. De som lagt grunden för att vi kan leva vår mer eller mindre bekymmerslösa liv med fantastiska möjligheter. De har så oändligt mycket att berätta. Roliga saker. Viktiga saker. Sånt man bara kan lära sig genom att leva.

Vi borde lyssna mer. För hur det än är – allt finns inte på internet. Och hundra år är respekt.