Livskraft i samspel

Författare: SlaktarStina (Sida 29 av 56)

Veckans tips – våtservetter

Om ni någon gång åker in till en stad och helt plötsligt känner ett starkt behov av att öppna en mobil cykelverkstad  mitt på den centralaste bilparkeringen, så kan kan det hända att man blir lite oljig om händerna.

Då kan jag varm rekommendera de tvättservetter som i vanliga fall främst används till rengöring av mjuk och oförstörd barnhud. Våtservetterna tar bort kedjeolja från händerna i ett kick – funkar bättre än alla rengöringsmedel i världen!

Så. Verktygslådan är numera kompletterad med Libero våtservetter. För skonsam rengöring av känslig hud.

Bären som tog slut


 Skogen är i sin mest givmilda fas vad gäller bär, så för att de inte skall gå till spillo, så gav vi oss ut på bärplockning.
Självklart så var första bärspanaren med. 
Han hittade hallonsnår som dignade av stora och fina bär.
Så jag plockade hinken full, något annat alternativ fanns inte. Trots det så var den ändå tom när vi väl kom hem. Jag undrar hur det kan ha gått till.

Ovädret.

Så kom det då tillslut. Det efterlängtade ovädret. Blixtar, dunder och regn. Regn – älskade regn. Jag satt ute på bron och njöt av friskheten i luften, vattnet som stänkte mot mina bara ben och skådespelet som utspelade sig mot den gråa himlen. Naturens under är fantastiska.

Det är inte så, att jag inte har vett till att uppskatta den fantastiska sommaren som varit. Jag har njutit av varje solstråle som värmt min hud. Utan det är snarare så, att jag vill ha en jämn blandning av alla väder. För att inte tala om årstiderna. Och nu ser jag fram emot hösten. Att dra ner mössan över öronen och andas in den kyliga och friska höstluften. Höra löven prassla runt fötterna och känna händerna som blir kalla för att jag glömt vantarna hemma. Mörkret som sakta smyger sig på. Det skoningslösa mörkret som lyfter fram varenda litet ljud här i skogen. Det ser jag fram emot nu.

Och då är det väl tur att det är precis det som väntar mig.

Vardagen är som en hög med kompostjord.

Semester i all ära, men nu vill jag ha vardag. Vanlig jävla vardag, för att uttrycka mig klart och tydligt. Fasta tider och enformighet. Chans till att planera och oändliga försök till rutiner. Där måndag är måndag och lördag är lördag och där man får möjlighet att längta till helgen.  
Oj, en tråkig vardagsmänniska! tänker ni nu. Ja, det är jag. Och det med stolthet.

Vardagen skall icke underskattas, det är ändå den som utgör majoriteten av våra liv. Vad det sedan blir av den är till stor del upp till oss själva. Och jag gillar fasta hållpunkter i mitt liv. Saker som ständigt återkommer. Som innebandy på söndagar och torsdagshandling. Måndagsträning och onsdagsträffar. De ger en trygghet som gör att jag vågar ta steget framåt på andra plan. Vågar göra det där som så ofta figurerar i tankarna, men som ger fjärilar i magen och jantelags-ekon i öronen.

Man kan nog säga att vardagen är som en hög med kompostjord. Vid första anblicken brunsvart, tråkig och nästintill lite motbjudande. Men skenet bedrar. För där i jorden, i vardagen, finns den bästa näringen för att något nytt skall gro. Den bästa möjligheten för att något nytt ska växa fram.

Kreativiteten och framtiden gror som bäst i vardagen. Det är min övertygelse.

Knas-Katten


Vad händer egentligen med Knas-Katten? Som ni märkt håller han en ganska låg profil nu för tiden. Kan bero på att han har vuxit ifrån den värsta tonårsrevolten och mognat i sin roll som familjekatt. Kan bero på att han är en riktigt livsnjutare och suger ut det bästa av sommaren genom att vara ute dygnet runt. Kan bero på att jag inte riktigt uppmärksammar alla hans påhitt då det är någon annan som har stulit showen. Kan bero på att vi håller på att omförhandlar hans anställningsavtal och att all information tills vidare är konfidentiell. Kanske är det en blandning av allt.

Men han finns där, hela tiden. Min älskade, knasiga, Knas-Katt. Som äter älgfärs tills han blir utmattad, har startat KRIS och skriver blogginlägg om när jag sprang omkring och viftade med en kvast i huset. Ganska imponerande om jag får säga det själv.

Skogssjö

Folk pratar om havet. Jag har aldrig förstått tjusningen med havet. När det finns spegelblanka skogssjöar som tyst ligger och väntar på att någon skall bryta vattenytan. Där det inte finns ett hus så långt ögat kan nå och det är mer sannolikt att de andra badgästerna har horn och fyra ben istället för I-fånar och uppblåsbara leksaker. Inga motorbåtar, inga kiosker, ingen kroppsfixering.

Lugnet, tystnaden, dofterna. Ovärderligt.

Dan Andersson i Kullen

 Så kom då dagen. Dagen då vår lilla bystuga slog upp dörrar och fönster för att bjuda in världen till ett strålande musikarrangemang i Dan Anderssons anda. För som ni vet, eller kanske inte vet, så pågår Dan Andersson-veckan här i Finnskogarna med omnejd.

Och det gäller ju att vara ren och snygg när det kommer folk till byn.

Men hallå, tänker ni nu. Var det inte invigning och guidning av det omskrivna utkikstornet? Jo, det har ni helt rätt i. Men tyvärr hade jag inte möjlighet att delta då jag helhjärtat gick in för min arbetsuppgift för dagen.

Jag hade till och med ordnat en skrämmande vaktnalle, för att inte riskera att bli bestulen på dagskassan. Det funkade.

För musiken stod Erik Löfmarck och Gårdsorkestern, som framförde tonsatta dikter av Dan Andersson. Absolut inte så tråkigt som det låter! Det svängde riktigt bra! Så bra att jag var tvungen att köpa med mig en skiva hem och många fler följde mitt exempel. (Och nej, allt bra finns inte på Spotify)

Så vi tog oss en liten svängom till den härliga musiken, jag och Knådden. Medan vi lyssnade till de fantastiska texterna.
Sen stillade vi vår hunger med nävgröt och fläsk. Rejäl mat för rejält folk och husmanskost när det är som bäst. Det kan inte bli så mycket bättre!


Så nu vet ni vad ni missade. Men misströsta inte, förhoppningarna är att arrangemanget återkommer nästa år. Jag skulle mer än gärna se att Erik med orkester återkommer, så ni har möjlighet att få uppleva dem här, hos oss, vid vår vackra lilla bystuga mitt i skogen.

Och för er som undrar över utkikstornet – bege er dit! Nu finns där både gästbok och informationstavla. För att inte tala om alla blåbär som finns omkring…..

Projekt Vedbod

Projekten avlöser varandra här hemma. Det senaste är vedboden, som håller på att omvandlas till… ja vadå? En konsthall?

För här ser ni utsidan som har fått en unik design, där nytt och gammalt har blandats i en härlig charm. Raka linjer som blandas med det sneda på ett alldeles genialiskt sätt.

Öppnar man sedan dörren så möts man av denna konstinstallation. Svartmålad metall mot en bakgrund av ihärdigt kluven och staplad ved. En symbolik för det hårda jobb som vedhuggning innebär – eller?

Vi får väl se. Vad det blir av det hela. To be continue.

Blåbärsskogen

Vi packade väskan och drog ut i skogen. Eller snarare lite längre ut i skogen. Alla tänkbara nödvändiga saker var med.

För vi skulle ju fälla träd.

Och Magnus skulle sätta upp flagg.

Men framför allt skulle vi fika. Och äta blåbär.

Tuvorna dignade av det blåa guldet, så det var bara att slå sig ner och börja äta. Så det gjorde vi. Och blev alldeles blåprickiga på rumporna.

Och på händerna och munnen och överallt annars som de små bären letade sig in. Precis som det ska vara efter en dag i blåbärsskogen. 

Jag trodde jag visste vad längta var

Jag trodde jag visste vad längta var. Längta efter min själsfrände när han är borta. Längta efter kärleken när den inte fanns där. Längta hem, längta bort. Längta efter vänner och familj. Längta efter sommaren om vintern. Längta efter vintern en regnruskig höstdag. Längta efter mat, längta efter sömn. Längta efter närhet. Längta efter att vissa saker ska ta slut, medan andra ska starta. Längta efter att få cykla, längta till skogen och tystnaden.

Jag trodde jag visste vad längta var. Jag hade fel.

För nu längtar jag efter ett barn. Mitt barn. Min son. Vår vackra son.

Nu vet jag vad längta är.

Och jag ska. Jag ska verkligen försöka komma ihåg den här känslan om några dagar. När jag är hemma igen och håller på att upplösas i atomer när klätterapan försöker ta sig upp på spisen. För 26:e gången. Den morgonen. Ögonen som håller på att falla ur sina hålor efter några nätter med tandbristning. Och jag håller på att svälta ihjäl för att vi har redan varit uppe i över en timme och jag har inte ens hunnit börja med frukosten.

Då ska jag komma ihåg. Komma ihåg hur det känns att längta.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑