Författare: SlaktarStina (Sida 32 av 56)

Katt-kalaset

24 juni, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

I morse var Knas-Katten sur. Sur och förbannad. Han låg ihopkrupen ute i hallen och vägrade vara med på både morgonmys och morgonbus.

Både jag och Knådden lockade och pockade för att få honom på bättre humör, men utan att lyckas. Han bara blängde på oss och meddelandet var tydligt;

Nu passar det allt! Nu när allt kalasande är över, så då vill ni minsann ha mig med! Jag som sliter här hemma hela dagarna med att jaga råttor och annat otyg. För att inte tala om slitgörat att vakta och underhålla Knådden! Här offrar man sig ständigt i regn, sol och isande vindar för att ni ska ha det bra, men sen när festligheterna kommer då ska ni envisas med att bjuda in massa hundar och galna ungar som ska dra mig i svansen! För att inte tala om alla andra tokstollar som ska lyfta mig som om jag vore någon form av nalle! Och sen när man väl vågar sig fram för att vara med på kalaset och fira sin bäste vän – ja, då är tårtan uppäten, sången sjungen, paketen öppnade, ballongerna borta och Knådden sover. Jag är besviken. Och ARG!

Ungefär så tolkade vi in hans min. Och jag kan inte säga att han har fel. Så vi fick lov att ställa till med kalas för en fjärde dag. Fram med grädden!

Det funkade. För sen var de glada minerna tillbaka igen. Det är tur att han inte är så långsint den där katten.

1-årskalas!

23 juni, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

Nu har vi ätit tårta i dagar tre. Vi har sjungit, öppnat paket, haft dans. Fikat, badat, lekt med ballonger, träffat vänner och familj. Skrattat, spelat spel, ätit jordgubbar och fått ett älghorn på rumpan. Med andra ord har vi haft 1-årskalas för Knådden.

Jag är blåslagen och lycklig, mätt och solbränd. Och jag är stolt. Stolt över vår fina son som är så fantastisk (dock inte helt opartiskt åsikt). Jag är stolt över hans far och min själsfrände, att vi har fixat det här första året som småbarnsföräldrar. Och vi har gjort det bra. Trots att vi inte har läst några föräldratidningar. Vi har gjort det riktigt bra, om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Men jag ska inte påstå att det varit lätt, för det har det inte varit. Det har varit tårar och skratt, frustration och förnöjsamhet, missförstånd och förståelse, osämja och total enighet – alla möjliga känslolägen ihopmixat till en stor puré där det ibland kan vara svårt att urskilja beståndsdelarna. Men läser man på innehållsförteckningen så står det SlaktarStina, Magnus, Knådden, Knas-Katten. Tre personligheter och en knäpp katt som tillsammans utgör en familj. Då blir det lätt en puré av massa känslor som blandas med varandra. Inget konstigt med det, så länge smaken inte är härsken, möglig eller äcklig.

Hur som helst, så är jag framför allt trött efter tre dagars tårtätande och firande. Så nu ska jag sova. Sovasovasova. Man vet aldrig när mat&sovklockan behagar ringa.

(Och jag kan inte låta bli…så här kommer en föräldrakliché; tänk vad tiden går fort. Min stora lilla kille.)

Glad missommar!

21 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag älskar språkpoliser. Här är min favorit. En riktig klassiker. Det är ärligt, det är engagerat och han har en poäng. Så glad missommar på er där ute!

Eller nej. Han har en poäng och ska ha en eloge för att han vågade uttrycka detta… så tydligt.
MIDsommar heter det. Punkt.

Trevlig midsommar och kom ihåg att andas in sommaren dofter, njuta av sällskapet och ge själva fan i om det regnar eller inte. Det är inte det som det hänger på. Trots allt.

1-årsnostalgi

20 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Knåddens 1-årsdag närmar sig. Jag har sett hur andra mammor blivit nostalgiska, gråtmilda och gett uttryck för en mild form av ångest när denna dag närmat sig. De har fått ett behov av att berätta hur allting var, då för ett år sedan. Först den sista tiden under graviditeten. Och sen hur graviditeten plötsligt gick över till att bli en liten bebis i famnen.

I samband med detta har det också alltid staplats föräldraklichéer i stora högar. Tänk vad snabbt tiden går. Det känns som igår. Min lilla bebis har ju blivit så stor nu, ändå tycker man han/hon är så liten. Kanske är det någon typ av syndrom som drabbar alla mammor när den lilla ska fylla ett, för min upplevelse är att alla i min närhet har genomgått detta stadium. Mer eller mindre.

Nu går jag själv samma öde till mötes. I dessa dagar är jag nostalgisk och gråtmild och har ett stort behov av att berätta om hur allting var, då för ett år sedan. Och det är precis vad jag tänkte göra ikväll.

För ikväll är det ett år sedan den här bilden togs. Kvällen före midsommarafton och vi hade vaggat en runda här i skogen i drygt en timme. Jag, M och Knas-katten, som den lilla familj som vi var då. Så som det brukade se ut.

Vi hade besökt Åkdon och Termos tidigare under kvällen och laddade nu för att gå på bröllop nästföljande dag. Jag var trött, svullen och hade ont i bäckenet. Jag gick så långsamt att tillochmed katten satte sig ner och väntade på mig så att jag skulle få komma ifatt. Jag blev andfådd för minsta lilla och började faktiskt bli ganska trött på detta välsignade tillstånd.

Jag minns speciellt att min syster hade ringt ett par dagar tidigare och utbrast när jag svarade:
– vad gör du, är du ute och springer!? Du flåsar så…
– nej, jag har tagit på mig strumporna….

Hur som helst, så denna stund var det inte många timmar kvar tills hela äventyret skulle sätta igång, men det visste jag inte då. Men det, det är en helt annan historia.

Ni får ha tålamod med mig. Men som sagt, i dessa dagar är det mycket tankar på det år som har gått. Trevlig midsommar på er och tar nu hand om varandra! Det är viktigare än all städning, jordgubbar, nubbar och midsommarstänger i världen!

Medicin mot värk och bitterfittor

19 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I morse vaknade jag med ont i axlarna. Så där så det liksom svider i de stenliknande klumparna som skall kallas muskler mellan nacke och axel. Jag kände mig som en gammal klädgalge i kroppen och som en bitterfitta i humöret. Det blir ju lätt så när man har ont och har sovit dåligt.
Ett säkert tecken på för mycket barnbärande. Eller stress. Eller för många måsten. Eller för många funderingar. Och framför allt för lite svett och flås i glädjerus.

Så det fanns bara en sak att göra för att bli kvitt det hela; cykla. Eller ja, man kan väl dansa, springa, simma, åka skidor – vad som helst egentligen. Det viktiga är ju att kroppen får svettas, flåsa och jobba ordentligt en stund. Men jag föredrar att cykla. Som ni vet.

Så i arla morgonstund kastade vi oss ut på cykeln, jag och Knådden. Hel förmiddagen var vi nere på byn och for omkring. Åt mellanmål, lekte lite i någon lekpark. Cyklade. Och cyklade lite till.

Kom hem lagomt till lunch och jag var som en ny människa. Glad, pigg, stark – oövervinnerlig. Galgen var uppmjukad, värken borta och bitterfittan bortjagad. Tänk vad lite svett och flås kan göra.

Kroppen har en fantastisk förmåga att hjälpa sig själv. Bara man ger den chansen.

Skyddskommitén kompletterar

18 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Följande meningar finns att läsa om avvikelserapporter;

Rapportering om avvikande händelser är en av hörnpelarna till att förbättra säkerhet och kvalité i arbetet. En avvikelserapport ska i första hand fokusera på vad som har inträffat, inte på vem som var inblandad. Rapporten bör heller inte innehålla spekulationer om vems fel det var.

Och med de orden i huvudet, så lämnade jag in en avvikelserapport till gårdens skyddskommité om när jag rev brännässlor utan handskar. Effekterna lät sig inte dröja.

Först blev det genomgång av arbetsrutiner med samtliga arbetare. Sen såg vi över förrådet med arbetskläder. Det behövdes viss komplettering med storlekar, men nu är det fixat. Kolla in kollektionen!

Kompletta med reflexer, knäskydd, verktygsfickor och bälte. Ett par arbetshandskar i storlek 0, sen så är förrådet komplett. Avvikelserapporter lönar sig.

Småbarnsmorsor – dags att lyfta brösten!

16 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Nej, nu får det vara nog. Nu har jag tröttnat, blivit less, lakat ur. Ska de behöva vara så här efter en graviditet? Är jag inte värd något bättre? Är inte vi, småbarnsmorsor, värda något bättre?

Det är dags att göra någonting åt det, vi kan inte bara klaga. För överallt hör jag det. I omklädningsrum, på luncher, på föräldraträffar. Överallt där det finns småbarnsmorsor pratas det om dem. Brösten. De där förbannade brösten. De hänger. Är slappa, långa, lösa, obefintliga, fula, osexiga. De är hemska.

Vi klagar på oss själva. Förkastar våra kroppar, som om ett utdraget ältande med negativa vokabulärer skulle kunna göra en förändring. Som om det skulle kunna få oss att tycka om våra bröst. Som om det helt plötsligt skulle göra dem fastare. Eller mer runda. Eller mer åtråvärda.

Så nu får det vara nog. Vi kan inte bara klaga. Nu är det dags att göra någonting åt det här. Så jag tänker lyfta dem. Jag uppmanar alla småbarnsmorsor att göra detsamma.

Lyft brösten av stolthet – sträck på er och skärp er! Vi är värda något bättre än all den skit som vi tankemässigt och verbalt kastar på våra kroppar. Kroppen förändras genom livet och kommer så alltid att göra.

Och nu tänker jag skriva några nästintill småförbjudna ord. Till känsliga jantelagsanhängare vill jag utfärda en varning – följande stycke kan frammana obehag.

Jag är stolt över min kropp. Ja, du läste rätt, jag är stolt över min kropp. Den ger mig möjlighet att skratta, kommunicera, älska, cykla, äta – leva. Det vore dumt att befläcka dessa fantastiska möjligheter med ångest över hur delarna på denna magnifika manick ser ut. Att det dessutom göra det självmant, mot sig själv – det är ren idioti. Omgivningen och media påverkar, ja jag vet. Men vi har ändå alltid ett val. Vad du tänker om din kropp är ett val som du helt själv styr över. Då är det dumt att ta det sämre alternativet.

Så jag har valt att vara stolt över min kropp. Jag tycker du ska vara detsamma. Du kan börja nu.

Slå in en flaska vin

16 juni, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

Man kan ju slå in presenter på lite olika sätt. Som i tidningspapper, tapeter, guldlamell, tyg, notpapper eller varför inte lite skogsväxter?

En flaska vin och en bukett skogsblommor. Till en början såg det inte så lovande ut att korsa dessa två.

Men i slutändan blev det ändå helt okej – en vinbukett! Observera att mottagaren även är i behov av vatten! Både till blommorna och till sig själv.

Idiotin straffar sig själv

15 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag var ute på ägorna häromdagen. Gick runt och filosoferade lite, så som jag brukar göra emellanåt. Helt plötsligt blir jag varse om att det växer en del ogräs i min lilla plantering. Så jag börjar plocka lite grann. Och lite mer och lite mer. Det ena gav det andra så jag fortsatte i jordgubbslandet. Gav mig på de där stora grästuvorna som fick slå rot förra sommaren, då jag hade fullt upp med att vara gravid och sen ta hand om resultatet därav.

Det var ett riktigt slitgöra. Att ta bort grästuvorna alltså. Jag slet och grävde och kom igång riktigt bra! Så jag gav mig vidare på nästa del – det långa gräset runt huset. Började riva av runt husgrunden, helt uppfylld av min arbetslust som drabbat mig som ett blixtnedslag.

Impulsaktig arbetslust brukar ofta innebära brist på lämpliga tillbehör, så som arbetskläder och lämpliga verktyg. Men man löser det ändå, sådana trivala saker får inte hindra! Så jag jobbade på, barhänt och i kjol. Tillslut kom jag fram till nässlorna. Jag funderade en sekund på om jag skulle hämta handskarna, men lathetens dumhet drabbade mig. Hur illa kan det egentligen vara? tänkte jag och högg i med hela handen. Med facit i hand, bokstavligt talat, så var det precis så illa som jag inte kom ihåg.

Lärdom; lämpliga arbetskläder är att föredra och idiotin straffar sig själv.