Livskraft i samspel

Författare: SlaktarStina (Sida 34 av 56)

Lövträdslöparen

Nu när jag har fått reda på vad det var för insekt jag såg här i veckan, så tänkte jag delge er en närmare presentation.

OBS! bilden är ett montage!

Det var en Lövträdslöpare, som tillhör familjen Långhorningar. En familj bestående av 115 arter, där Lövträdslöparen är av de större familjemedlemmarna, så jag antar att det är hon/han som bestämmer. Dock har den bland de kortaste antennerna i familjen. Men egentligen, vem behöver långa antenner nu när teven är digital?
Som ni ser på bilden, så på varje täckvinge har den två gula tvärband och en svart prick emellan dessa, vilken tar formen av ett öga. En teckning som är typisk för Lövträdslöparen och jag tar för givet att de målar på varandra då de ser lite för stela ut för att kunna teckna på sin egna rygg.

Hur som helst så gillar Lövträdslöparen nyligen döda lövträd, liggandes timmer och vita blommor. Vilket osökt får mig att fundera på; när är ett lövträd nyligen dött? Hos däggdjur kollar vi pulsen, men hur gör man med ett träd? Iallafall så bor den under barken på dessa nyligen döda lövträd, helst björkar eller ekar. Trots att Lövträdslöparen inte brukar sätta ut någon namnskylt utanför ingången, så kan man se att den bor där genom att det under barken finns platta, slingrande gångar som är ca 15mm breda.

För övrigt så hade Lövträdslöparen ett imponerade fäste med sina små ben! Det kände jag när jag försökte få bort den från farstukvisten, den satt liksom fast på träet. Måste bero på att han har rejäla spikskor, som sig bör när man är löpare.

Så. Nu vet vi lite mer om Lövträdslöparen och känner igen den när vi ser en. Återstår att se vad som väntar oss nästa vecka n,är den forna göteborgaren ska ut och upptäcka fler insekter.

Barnet och vedspisen

I köket har vi en vedspis som används flitigt den kyligare delen av året. Under den senaste kyliga delen av året har vi också haft ett barn på upptäcktsfärd i köket. Ingen bra kombination kan tyckas. Men faktum är att det har fungerat bra. Han brände sig en gång och är inte dummare än att han hölls sig borta från den heta spisen därefter.

Men han är heller inte dummare än att han nu har förstått att spisen inte är varm längre och att man därmed inte bränner sig om man tar i den. Fritt fram att leka i askan med andra ord. Trots föräldrar som barsk säger ajaj och hytter med fingret. Det gör ju bara det hela lite roligare.

Så de senaste veckorna har det pågått en kamp. En kamp som till synes mest liknat ett hamsterhjul. ajaj…hehe…NEJ….hehehehe…..Nej du får inte vara där! …HAHAHAHAAAAAAHHHHHIIIIIIIIIIIII! (skratt som övergår till skrik när någon av oss lyfter bort honom) Sen börjar det om igen. ajaj…..hehe… NEJ…osvosvosv. Ni förstår principen.

Jag är envis, men tydligen går det i arv. För efter att detta hamsterhjul har rullat ett 30-tal gånger varje dag under en tid, så höll jag på att bli rent av tokig. När man börjar bli tokig är det dags att tänka nytt. Så jag löste det så här.

Det visade sig vara en riktigt bra lösning. 30 sekunder tog det för Knådden att konstatera att den där spisen var allt bra tråkig. Ingen aska att gräva i och ingen reaktion från mor = skittråkig. Då är det roligare att greja med en slev istället.

Själv kände jag segerns sötma förgylla min frukost. Morsan och Knådden 1-0

Det ska tamejfan vara rejäla grejer!

Vårt senaste projekt här på gården fortsätter. Vi har nu döpt det till; Det-ska-tamejfan-vara-rejäla-grejer-projektet efter ett citat av snickar’n själv. Ni kommer förstå när det hela är klart.
 Och jag kan avslöja att det ska bli en gungställning av vår lilla knurpis-stubbe. Till att börja med. Men möjligheterna är oändliga. Och idéerna också. Så vi får se vart det här slutar.

Själv har jag sysslat med en ny form av meditation som sägs göra underverk på både kropp och själ.

Do-the-vägtrumman-thing kallas den. Kan varmt rekommenderas. Och behöver ni en introduktionskurs så finns jag tillgänglig, hör bara av er!

Så det var allt från skogen för den här gången. Over and out.

Veckans insekt

Sen jag flyttade ut hit i skogen så har jag utvecklat en alldeles hälsosam fascination för de djur och växter som bor här i skogen tillsammans med mig. Så ock för insekter, ty dessa är också djur. Vad gör dessa små krabater? Varför bor de i skogen? Och vad heter de? Helt vanliga funderingar, som ni hör.

Idag var det den här lilla (?) krabaten som gjorde oss sällskap på farstukvisten i morgonsolens sken. En alldeles speciell liten… ja, vad är det för något? En skalbagge? Eller är det ett ufo? Hjälp mig, jag vill så gärna veta! Hur tar man reda på vad den heter?

Hjälp mig!

Planterarsjukan

Det är vår. Kanske till och med lite försommar. Solen värmer, växtligheten börjar bli grön och dofterna blir allt mer tydliga. Man kan ta av sig jackan, mössan och vantarna. Dra ett djupt andetag av frisk luft och känna att nu – nu blir det ingen mer snö på några månader. Ljusa nätter och sköna dagar.

Och det är då det händer. Det är då den drabbar mig, den årligt återkommande planeringssjukan. Det liksom kliar i händerna av längtan att få röja upp i den kalla fuktiga jorden och varsamt placera ner några blommor. Och några kryddor. Och några morötter och potatisar och bönor och lökar och jordgubbar och buskar och träd och rädisor och…. ja allt som jag kan komma på. För i år. I år ska jag minsann hålla efter ogräset. Och ta vara på allt det där som jag odlat upp.

Jag ser framför mig hur jag strosar ut i mitt vackra, uppodlade skafferi och plockar lite ditten och datten. Barfota och med sommarklänningen svepande runt knäna. Några potatisar här, några rädisor där, lite basilika och några bönor. Jordgubbar till efterrätt och så kanske några snittblommor som jag kan duka bordet med. Sen går in och tillagar en festmåltid som alla kommer älska. Jag blir alldeles upprymd och nästan lite febrig av tanken, och måste hålla mig tillbaka för att inte gräva upp ett helt potatisland av den åkerplätt vi har här utanför. Planterarsjukan.

För sen blir det som det blir. Jag planterar och planterar i ren eufori. Otåligt väntar jag sen på att kunna skörda frukterna av mitt arbete. Men när det inte har kommit några jordgubbar två dagar senare och potatisarna inte är färdiggrodda morgonen därpå – ja, då kommer jag liksom av mig. Glömmer medvetet bort det någon vecka. Och sen är det inte roligt längre. Allt är bara grönt och jag vet inte vad som ska bort och vad som ska vara kvar. Så då låter jag det vara någon vecka till och hoppas att det ska lösa sig av sig själv. Det gör det inte. Och då kommer det liksom av sig. I slutet av sommaren brukar man ändock med god vilja kunna pilla fram någon morot och kanske någon jordgubbe. Men mer än så blir det inte. Planteringssjukgan övergår liksom inte i rensa-ogräs-och vattna-sjukan. Eller har iallfall ännu inte gjort det. Ändå intalar jag mig, varje vår, att i år blir det skillnad. För nu ska jag göra så här i stället. Då blir det så mycket bättre.

Och i år är det ju faktiskt så att det är annorlunda. Jag är ju ledig hela dagarna. Och jag har en liten hjälpreda. Som helt säkert vill sitta still och leka med en spade utan att stoppa något konstigt i munnen så att jag i lugn och ro kan greja med min husliga självförsörjning. Visserligen vill han inte sitta still en minsta sekund, men han kommer nog förstå. Kanske

Ja ni. Det var iallafall fint i början. Och någon gång kanske jag håller ut hela vägen. Kanske är det i år. Vem vet som inte har provat.

Trappproduktion till utkikstornet

Det är tur att det finns så många ideella krafter och tillgångar som är engagerade i vårt fina utkikstorn. Men det är klart, det är inte alla som får hjälpa Kungen. Hur som helst så tänkte jag att ni skulle få en liten titt från proffsen som tillverkar trapporna!

De gamla trapporna fungerar som mall och vid en närmare titt så förstår man att det behövdes nya…

Men å andra sidan så är det ju lite modernt med shabby. Några pelargoner på trappstegen och du är i hamn. Dock är vi inte så moderna här i skogen – men det kanske du är? Lägg ett bud, vettja! Annars finns det nog stor risk att de hamnar på majbrasan 2014. Men det vore ju inte helt fel det heller, då kanske den till och med brinner.

Som ni ser så finns det inget att klaga på. Fullt engagemang, glada miner, fint hantverk och korrekt skyddsutrustning. Men det finns ju dem som alltid skall dra saker till sin ytterlighet.

Nog för att man aldrig kan vara nog försiktigt, men hjälm när man snickrar en trapp – där går nog gränsen.

Pimp my grusväg – uppdatering

Gällande den mystiska granen; det har inkommit klagomål från besökare att det är svårt att fästa 500-lappar i glittret. Därför har vi nu förenklat det hela genom att hänga ett kuvert på granen där ni kan lägga era bidrag. Kuvertet kommer att tömmas varannan timme ungefär.

Problem är till för att lösas, tack till initiativtagaren!

Förövrigt vill jag tillägga att det är oklart när julgransplundringen kommer att ske, så vill ni beskåda detta fenomen så bör ni nog bege er snarast!

Den höga stubben

Efter att min kära M avlagt examen i SlaktarStinas Stubbskola, så har han blivit helt fascinerad av Knurpis-stubbarna.

– De är så fina! Snälla, snälla kan vi inte ha en Knurpis-stubbe här på gården? Ungefär så har det låtit de senaste dagarna. Och jag är inte den som sätter mig på tvären. När det gäller stubbar, skall väl tilläggas. Så idag gjorde vi slag i saken och skaffade oss en alldeles egen Knurpis-stubbe.

Hur det hela gick till tänker jag inte vidare gå in på. Vi kan väl säga att den helt plötsligt bara var där. Som en jungfrufödsel, ungefär. 

Och sanningen är den att det är inte bara för Knurpisarna som vi har gjort denna höga stubbe. Vi behöver helt enkelt ett halvt träd till vårt nya gårdsprojekt. Då är det ju dumt att ta ner hela. Vill ni veta mer? Fortsättning följer…

Gjutning vid utkikstornet.

Arbetet med utkikstornet fortsätter. Det gäller att ligga i nu, för i slutet av juli så skall det anordnas guidade turer här! Så härom dagen var det gjutning av en liten plattform som stod på schemat. Så att åtminstone första trappen får en stabil grund.

Det hela flöt på bra och när arbetsdagen var slut så fanns där en färdig platta av bästa kvalité. Dock saknade den arbetande trion en deltagare vid det här tillfället. Lite tråkigt för honom då han missade gjutningen. Så helgen därpå gjöt de en till liten platta, brevid den första. Så att alla skulle få vara med. Rättvist måste det ju vara.

Nu återstår det lite snickerier och höghöjdsklättring. Och lull-lull om vi nu ska snacka renoveringsspråk. Sen så står utkikstornet redo för att tampas om priset som världens bästa utflyktsmål. Jag hoppas ni kommer!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑