Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 20 av 35)

Vi har varit ute och åkt en del på Sveriges vägar de senaste veckorna. Små minisemestrar med en eller ett par övernattningar och en tävlingsdag – helt i vår smak med andra ord. Och om vi inte visste det förut så vet vi det nu – Sverige är fantastiskt.

Våra resedagar ter sig nästintill ironiskt lika. Vi går upp tidigt, äter vår frukost och packar sen in i bilen. Vilket i sig är en helt egen historia, men det är inte den jag tänkte berätta nu. Hur som helst….

Vi packar bilen och sen ger vi oss iväg. Ut på vägarna, ut på äventyr, ut i det fantastiska Sverige. I ungefär 30 minuter. Sen är det dags för matstopp. Matstopp? tänker ni nu. Ge honom en flaska välling så kan ni fortsätta åka. Men nej, det går inte tyvärr. För Magnus tycker inte om välling, och inte jag heller. Med andra ord är det vi så kallade vuxna som behöver ha ett matstopp. Knådden, han sover så lugnt i sin bilstol, helt ovetande om att hans stackars föräldrar håller på att svälta ihjäl.

Och det är här problemet uppstår. Vi vill inte ha någon liten macka, vi vill ha lunch. Riktig mat. Eftersom vi startar våra dagar okristligt tidigt, så har klockan inte hunnit bli så mycket. Det är svårt att hitta en lunchservering halv 9 på morgonen. Har vi märkt. Men. Vi har hittat vår räddning. Vår 1:a hjälpen, vår hjälte, vår räddare i nöden – korven. Älskade korv.

För vi har upptäckt, att oavsett vad klockan är, oavsett vart man befinner sig i Sverige, så är det aldrig långt till en korv med bröd. Eller fyra. Och det har nu räddat oss otaligt många gånger från att svälta ihjäl. Räddat oss från onödiga humörsvängningar och idiotiska beslut. Räddat våra små minisemestrar. Korv med bröd ska aldrig underskattas. Sverige är fantastiskt. 

 Så kom då dagen. Dagen då vår lilla bystuga slog upp dörrar och fönster för att bjuda in världen till ett strålande musikarrangemang i Dan Anderssons anda. För som ni vet, eller kanske inte vet, så pågår Dan Andersson-veckan här i Finnskogarna med omnejd.

Och det gäller ju att vara ren och snygg när det kommer folk till byn.

Men hallå, tänker ni nu. Var det inte invigning och guidning av det omskrivna utkikstornet? Jo, det har ni helt rätt i. Men tyvärr hade jag inte möjlighet att delta då jag helhjärtat gick in för min arbetsuppgift för dagen.

Jag hade till och med ordnat en skrämmande vaktnalle, för att inte riskera att bli bestulen på dagskassan. Det funkade.

För musiken stod Erik Löfmarck och Gårdsorkestern, som framförde tonsatta dikter av Dan Andersson. Absolut inte så tråkigt som det låter! Det svängde riktigt bra! Så bra att jag var tvungen att köpa med mig en skiva hem och många fler följde mitt exempel. (Och nej, allt bra finns inte på Spotify)

 

Så nu vet ni vad ni missade. Men misströsta inte, förhoppningarna är att arrangemanget återkommer nästa år. Jag skulle mer än gärna se att Erik med orkester återkommer, så ni har möjlighet att få uppleva dem här, hos oss, vid vår vackra lilla bystuga mitt i skogen.

Och för er som undrar över utkikstornet – bege er dit! Nu finns där både gästbok och informationstavla. För att inte tala om alla blåbär som finns omkring…..

Knådden och Knas-Katten har gömt sig – kan du hitta dem?

Eftersom jag, mitt i den finaste högsommaren, drabbats av den värsta förkylningen i mannaminne – så har jag mest sovit de senaste dagarna. Och snutit ut alla mina hjärnceller. Men jag gjorde en kraftansträngning och tog mig ut med kameran för att dokumentera en av dessa sällsynta trafikstockningar här i skogen. Vad står på kan man undra?

Jo det skulle ju sättas upp skyltar till Tornet. Utkikstornet. Då behöver man tre bilar och minst en lika stor bemanning. En som arbetar, en som håller i och en som tittar på.

De andra skyltarna fick stå kvar, efter moget övervägande. Det kan ju underlätta för turisterna när de ska hitta rätt. Men våra skyltar var utan tvivel snyggare. Som tur va hade vi hela bilen full. Eller iallafall tillräckligt många för att visa vägen.

För er kännedom så börjar den mangefika utsikten redan innan man nått tornet. Och hit kan man åka bil, för den som har svårt att gå eller som inte vill klättra i torn.

 Men vill man nå ända fram till Tornet, vilket jag antar att de flesta av er vill, så får man gå några hundra meter också. Det är en väl utmärkt stig där du inte behöver klättra några höjdmeter alls.

 Väl framme vid tornet så är det bara att börja klättra. Ocn sen njuta av den milsvida utsikten över skog, sjöar och mark.