Livskraft i samspel

En början.


Tillsammans låg de i mörkret. Till ljudet av barnens sovande andetag viskade de om framtiden. Om en föräldraledighet som når sitt slut. Om en familj som skall fungera. Om ett arbete som tar mer än vad det ger.

– Vad vill du då?

Frågan träffade som ett strålkastarljus rakt i ögonen. Obekvämheten började krypa in på skinnet och den förut så avslappnade kroppen blev spänd. Hon visste det så väl. Hade nog alltid vetat. Men alltid sagt någonting annat. Någonting som inte gav henne känslan av storhetsvansinne. Något som var mer hanterbart. Som att läsa till ekonom. Eller plugga IT. Bygga ett hus, lägga sten, operera ett knä – vad som helst som egentligen inte betydde någonting. För henne.

– Sover du? viskade han och höjde lätt sitt huvud från kudden.
-Nej, jag bara…. Hennes släpande svar var knappt hörbart. Täcket kändes plötsligt för varmt.
– Men vad vill du då? Han stödde sig på armbågen och tittade mot hennes håll i mörkret. Upprepade frågan. Strålkastarljuset i ögonen igen. Sammanbitna käkar. Hans hand i hennes. Hon samlade allt sitt mod i ett djup andetag och kastade ut orden från det hemliga rum där hon samlade sin drömmar. 

– Jag vill skriva. 

Det hon alltid drömt, men aldrig vågat berätta. En våg av pirrande värme spreds sig genom hennes kropp. Men i samma stund som hon hörde sig själv yttra orden, drabbades hon av en lätt panik. Hon kände sig så naken. Blottad, sårbar och patetisk. Som om hon stod naken i ett strålkastarljus och skrek ut sina innersta tankar. Hans hand fortfarande i hennes.

– Gör det då. Alltid dessa enkla självklarheter
.

– Ja, men…suckade hon. Hon tog ett djupt andetag för att börja rabbla upp ursäkter som slutligen skulle stänga dörren till det där hon just hade sagt. Ursäkter som skulle bekräfta känslan av storhetsvansinne och slutligen leda fram till något annat. Något mer vettigt. Något mer hanterbart. Men han avbröt henne.

– Gör det då. Skriv. Prova. Skriv, och så ser vi vad som händer. 

Han hade precis ställt sig i öppningen på den dörr hon hade tänkt smälla igen. Hans hand i hennes. Hennes hand i hans. Och ljudet av barnens andetag.

12 kommentarer

  1. Anna Helgesson

    Sprunget ur verkligheten?
    I så fall – go girl! 🙂
    Fint och stämningsfullt skrivet btw.
    Kram!

  2. Kim M. Kimselius

    Underbart! Skriv på 😀
    Kram Kim

  3. Eva Ullerud

    Jättefint skrivet! Skriv!
    Kram
    Eva

  4. Vardagsfundror

    Oj vad jag känner igen mig, i varenda ord, utom det där att jag inte fått det svaret du fick. Önskar så att det var jag.

    Ta chansen! Går det så går det som hundraåringen sa. Det kanske inte blir exakt som du tänkt dig men du kommer att hitta en lösning … lösningar! på vägen.

  5. Lars Billbäck

    Snyggt skrivet, och lycka till!

    Vänliga hälsningar,
    Lars

  6. Mareric

    Åh, jag hoppas att du vågar ta språnget! Du har verkligen en underbar gåva och det vore så spännande att se vart det tar vägen!
    Hälsningar Maria

  7. SlaktarStina

    ja…tack!

  8. SlaktarStina

    det ska jag, tack!

  9. SlaktarStina

    tack, jag ska! 😀

  10. SlaktarStina

    Det är så jag tänker – vi tänker – jag har chansen, jag måste ta den! Det får lösa sig på vägen.

  11. SlaktarStina

    Tack Lars!

  12. SlaktarStina

    Tack! Språnget är taget, tjänstledighet beviljad från i höst….skräckblandad förtjusning är ett svagt ord i sammanhanget, men ändå beskrivande.

Lämna ett svar till Lars Billbäck Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑