Jag är åter tillbaka i pannlampstider. Den ljusa käglan guidar mig fram i morgonens mörker. Två orangea ögon som emellanåt ser tillbaka mot mig i mörkret, och kollar så jag hänger med. Morgonturen med hunden. Det är en fin start på dagen, en möjlighet att vakna till, att landa i kroppens kännande och varande. Reflektera kring dagen som ligger framför och den som ligger bakom. Den här tiden är det bara mina egna steg som hörs. Stövlarnas klobbande, ljuden som uppstår när sulorna möter grus, och sedan rötter och jord. Vårens iver och sommarens symfoni har för längesen tystnat.
Morgonpromenaderna i september är alltid blöta. Det höga gulnande gräset på hygget, lutar sig in mot stigen, tyngda av fuktigheten. Dropparna smeks av mot mina byxor och lämnar efter sig kyla och väta. Jag tycker det är uppfriskande. Som ett kallbad i lightversion. Man ska inte vara så rädd för det obekväma. Eller ska man det? Vilka blir vi om det aldrig får skava?
I ljudkulissen bryter kronhjortarnas brölande igenom. De brunstar nu. Den inneboende kraften av liv som vill bli mer. Fler. Så de vrålar ut i mörkret för att hitta någon. Inget Tinder där inte. Bara ett grovt avgrundsvrål från livet självt. I bästa fall får de svar. Jag lyssnar på hur de förflyttar sig, från dag till dag. Men just den här morgonen är det ett ensamt vrål som bryter fram genom träden och över bergen.
Solen börjar leta sig upp i horisonten och himlens rand färgas rosa och orange. Idag ska jag jobba med bokföring och köttpussel. Jag ska flytta djur. Jag ska till optikern. Jag ska planera mat för helgen och framför allt ska jag ha soffhäng tillsammans med barn och man. Det är de tiderna nu. När det finns en helig kväll i veckan som det inte är någon aktivitet inplanerad. Emellanåt.
Och jag ska på samrådsmöte för vindkraft. Det projekteras en park i mitt närområde. I kronhjortarnas närområde. I fladdermössen, fiskljusarnas och lappugglornas närområde. Jag har en klump i bröstet och så många frågor.
Jag märker inte att pannlampan slocknar. I perfekt harmoni med dagsljuset som återvänder, så förflyttas jag från min lilla ljuskägla till världen omkring mig. Den är så ofantligt stor. Och jag är så ofantligt liten.
Sen är vi hemma. Jag ser fram emot soffhäng med min familj.
Vilken härlig start på dagen. Jag var ute med hundarna nu på morgonen i dimman. Allt är tyst och sååååå skönt. Ha en fortsatt fin dag.