Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

När det river i bröstet.

Vissa dagar river det i bröstet. Spränger, tynger, trycker. Huvudet är som en matmixer som vårdslöst hackar sönder alla tankar till en odefinierbar smet. Kroppen är full av myror som inte hittar ut. Jag vankar, fingrar, fräser. Lyssnar utan att lyssna, tänker utan att komma fram till något konkret. Stress. Och hormoner. Dessa jävla kvinnohormoner som man ska låtsas att inte finns. Att de inte påverkar. Men det gör dem.

Jag har så lätt för att dras med i samtidens tempo. Låsa upp mig vid påhittade måsten. Hetsa fram i dagens möjligheter i hopp om att hinna något mer. Hitta något mer. Jag som redan har allt jag behöver.

Varför är inte alltid så klarlagt. Nyttan av det är inte heller alltid klarlagd. Jag kanske vinner någon minut. Men förlorar en miljon intryck. Förlorar lika många minnen. Känslor. De postiva, mjuka. Och framför allt förlorar jag gåvan – tacksamheten – över att återigen få avnjuta en dag med en frisk kropp och frisk familj. Tak över huvudet, mat på bordet och friskt vatten direkt från markerna utanför.

Markerna utanför. De där markerna utanför som bryter strömmen till den där överhettade matmixern i huvudet. Alltid. Som släpper ut alla myror i min kropp och fyller mitt bröst med den mjukast bomull. De där oberäkneliga korna som tvingar mig till nuet. De bekymmerslösa grisarna som tonar ut alla påhittade måsten. De lättsamma getterna som lyssnar till min sång. Utan att döma, utan att värdera. Växtligheten som inte väntar, jorden som ger liv. Mat och vatten. Rörelse. Meningsfullhet.

Kvällsrundan på gården tar alltid längre tid dessa dagar, då när det river i bröstet. Inte för att det krävs av uppgifterna som sådana, det bara blir så. Behöver vara så. Och det som andra ser som ständigt jobb och begränsningar, är min egna räddning. Gården och djuren behöver mig, där i kvällsskymningen. Men inte ens i närheten av så mycket som jag behöver dem.

Igår rev det i bröstet. Kvällsrundan varade tills mörkret lagt sig över skog och mark. Jag satt på trappen och såg det sänka sig ner. Sen gick jag in och la mig. Somnade med bomull i bröstet och fåglarnas kvällssång i huvudet.

Jag vill aldrig leva någon annanstans.

2 kommentarer

  1. Tänk att du skulle hitta så rätt, ditt hem i dalaskogen. Naturen ger. Igår hade jag en sådan där dag. Tårarna på lut, knuten i halsen. Knutna nävar och tusentals myror i kroppen. Då säger min man: Vill du ut och cykla? Jag bara nickar och sväljer klumpen som inte ids försvinna. En kilometer behövde jag. Sedan var allt bortblåst. Ängarna, träden, vinden och en grusväg som visade leda till en gömd sjö, räddade mig. Så fungerar det, även för mig.
    Stor kram till dig, fina vän.

  2. Förstår din känsla. Härligt att leva i paradiset och uppleva naturens skiftningar. Var ute på en morgonpromenad som bedövade mig med doften av våt sand, nyutslagna syrener, granar och bäckens porlande, friska vatten. Jag bor i mitt paradis och det låter som om du bor i ditt.
    Kram Kim 🙂

Lämna ett svar till Kim M. Kimselius Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑