Månad: juli 2013 (Sida 1 av 2)

Dan Andersson i Kullen

29 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Så kom då dagen. Dagen då vår lilla bystuga slog upp dörrar och fönster för att bjuda in världen till ett strålande musikarrangemang i Dan Anderssons anda. För som ni vet, eller kanske inte vet, så pågår Dan Andersson-veckan här i Finnskogarna med omnejd.

Och det gäller ju att vara ren och snygg när det kommer folk till byn.

Men hallå, tänker ni nu. Var det inte invigning och guidning av det omskrivna utkikstornet? Jo, det har ni helt rätt i. Men tyvärr hade jag inte möjlighet att delta då jag helhjärtat gick in för min arbetsuppgift för dagen.

Jag hade till och med ordnat en skrämmande vaktnalle, för att inte riskera att bli bestulen på dagskassan. Det funkade.

För musiken stod Erik Löfmarck och Gårdsorkestern, som framförde tonsatta dikter av Dan Andersson. Absolut inte så tråkigt som det låter! Det svängde riktigt bra! Så bra att jag var tvungen att köpa med mig en skiva hem och många fler följde mitt exempel. (Och nej, allt bra finns inte på Spotify)

Så vi tog oss en liten svängom till den härliga musiken, jag och Knådden. Medan vi lyssnade till de fantastiska texterna.

Sen stillade vi vår hunger med nävgröt och fläsk. Rejäl mat för rejält folk och husmanskost när det är som bäst. Det kan inte bli så mycket bättre!

Så nu vet ni vad ni missade. Men misströsta inte, förhoppningarna är att arrangemanget återkommer nästa år. Jag skulle mer än gärna se att Erik med orkester återkommer, så ni har möjlighet att få uppleva dem här, hos oss, vid vår vackra lilla bystuga mitt i skogen.

Och för er som undrar över utkikstornet – bege er dit! Nu finns där både gästbok och informationstavla. För att inte tala om alla blåbär som finns omkring…..

Projekt Vedbod

27 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Projekten avlöser varandra här hemma. Det senaste är vedboden, som håller på att omvandlas till… ja vadå? En konsthall?

För här ser ni utsidan som har fått en unik design, där nytt och gammalt har blandats i en härlig charm. Raka linjer som blandas med det sneda på ett alldeles genialiskt sätt.

Öppnar man sedan dörren så möts man av denna konstinstallation. Svartmålad metall mot en bakgrund av ihärdigt kluven och staplad ved. En symbolik för det hårda jobb som vedhuggning innebär – eller?

Vi får väl se. Vad det blir av det hela. To be continue.

Blåbärsskogen

26 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi packade väskan och drog ut i skogen. Eller snarare lite längre ut i skogen. Alla tänkbara nödvändiga saker var med.

För vi skulle ju fälla träd.

Och Magnus skulle sätta upp flagg.

Men framför allt skulle vi fika. Och äta blåbär.

Tuvorna dignade av det blåa guldet, så det var bara att slå sig ner och börja äta. Så det gjorde vi. Och blev alldeles blåprickiga på rumporna.

Och på händerna och munnen och överallt annars som de små bären letade sig in. Precis som det ska vara efter en dag i blåbärsskogen.

Jag trodde jag visste vad längta var

24 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag trodde jag visste vad längta var. Längta efter min själsfrände när han är borta. Längta efter kärleken när den inte fanns där. Längta hem, längta bort. Längta efter vänner och familj. Längta efter sommaren om vintern. Längta efter vintern en regnruskig höstdag. Längta efter mat, längta efter sömn. Längta efter närhet. Längta efter att vissa saker ska ta slut, medan andra ska starta. Längta efter att få cykla, längta till skogen och tystnaden.

Jag trodde jag visste vad längta var. Jag hade fel.

För nu längtar jag efter ett barn. Mitt barn. Min son. Vår vackra son.

Nu vet jag vad längta är.

Och jag ska. Jag ska verkligen försöka komma ihåg den här känslan om några dagar. När jag är hemma igen och håller på att upplösas i atomer när klätterapan försöker ta sig upp på spisen. För 26:e gången. Den morgonen. Ögonen som håller på att falla ur sina hålor efter några nätter med tandbristning. Och jag håller på att svälta ihjäl för att vi har redan varit uppe i över en timme och jag har inte ens hunnit börja med frukosten.

Då ska jag komma ihåg. Komma ihåg hur det känns att längta.

Snöret är min bästa vän

20 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snöret. Snöret är min bästa vän. Det har räddat mig från att bli tokig förr. Nu har det räddat mitt mentala hälsotillstånd åter igen.

För stolar är tydligen oerhört roligt att klättra på när man är en liten klätterapa. Helst när föräldrarna behöver laga mat eller göra något annat nödvändigt. Då kan man liksom snabbt dra ut stolen, kasta sig upp på sitsen och sen se om man hinner komma ända upp på köksbordet och kanske ända upp till lampan, innan någon upptäcker en.

Och om de skulle upptäcka en innan man nått köksbordet så är det inte hela världen, för det är rätt roligt ändå. Roligt när de kommer springande med ihopskrynklade ansikten och blir så där konstiga på rösten. Då kan man försöka springa lite på stolen, för då blir de som fågelholkar både i ögon och mun och sen så kastar de sig fram. Det är roligt. Tycker Knådden.

Jag och Magnus tycker att det är mindre roligt. Så vi började med att lägga ner stolarna på golvet. Som om de inte skulle gå att klättra på då. Vi hade fel.

Så då fick snöret tycka in. Snöret och ett par gem, och återigen har Morsan kammat hem ett poäng i matchen mot Knådden. Det funkar utmärkt. Bara man kommer ihåg att fästa tillbaka anordningen efter användandet av stolen.

Som ni ser har jag satt ett snöre mellan stolsparen som står mitt emot varandra. Snöret fäst med ett gem och är därmed enkelt att haka av och på. Enkelt, billigt, effektivt och byggs ihop på ett kick – som hittat!

Det underskattade regnet

19 juli, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det var längesen det regnade nu. Regnade så där alldeles förfärligt mycket så det bara brusar på taket och forsar i stuprännorna. Och det märks.

Det märks på gräset som börjar bli gult och frasigt på sina ställen. Det märks på kantarellerna som bara är som små ihopskrynklade suddigum. Det märks på mina små planteringar som behöver vattnas varje dag. Det märks på grusvägen som uppbådar dammoln stora som elefanter, bara man går på den. Men framför allt börjar det märkas i vår brunn.

Vår grävda brunn som årligen ger oss det finaste hushålls- och dricksvatten man kan tänka sig. Den börjar sina. Så nu behöver ni inte fundera när ni ser oss nere i byn, gråa i håret av allt vägdamm, bärandes på massa kassar fyllda med textilier. Vi har inte mist all vett och sans. Vi är bara ute på en tvagningstur. Lånar tvättmaskiner och duschar hos vänliga själar som har det bättre ställt än oss vad gäller vattenförsörjningen.

Så. Jag önskar. Jag önskar att det kunde ta och regna. Regna rejält i en hel dag, kanske till och med två. Men att säga någon sådant i det semesterfirande sommarsverige är som att svära i kyrkan. Kanske till och med värre. Men det må så vara, för när vårt självklara vatten inte räcker till, då blir man lätt lite upprorisk. Så. Jag önskar mig regn. Massor med regn.

Min drog.

17 juli, 2013 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag har ett beroende. Jag började i slutet av högstadiet, jag och min vapendragare. Hon hade provat förut och introducerade mig. Jag blev fast direkt. Sögs ner i träsket likt en vilde i kvicksand. Ju mer jag kämpade emot, ju mer fast blev jag. Vi smög med det, ville inte skylta med att vi var fast i träsket. Beroendeträsket. Vad skulle andra tycka?

Några år senare var vi för fast för att orka bry oss om det. De kickarna vi fick överbemästrade all form av oro över vad andra skulle tycka och tänka. Vi släppte taget och lät vårt fysiska och mentala behov få blomstra ut. Fritt och gränslöst lät vi oss svepa med i vad hela vår kropp, sinne – ja hela vår själ skrek efter. Vi levde ett liv uppe bland de rosa molnen, helt höga av känslan som kickarna gav oss.

En vecka utan och en kliande känsla intog min kropp. En rastlöshet kantad med nedstämdhet och den självklara sanningen ekandes i huvudet – jag måste ha mer. Nu.
Det kan tyckas ohälsosamt. Att ha ett så starkt behov som nästintill styr hela ditt liv. Men för oss som har prövat, för dem som är mitt i det, så är det så självklart.

För några år sedan tog jag mig ur det där. Avgiftade mig själv. Trodde att jag var fri från mitt beroende. Men sanningen är att jag bedragit mig själv. Jag har testat lite här hemma, intagit små doser. Sena kvällar när det bara varit jag och Knådden och behovet har blivit så starkt att jag nästan fått utslag på kroppen. Då har jag tagit mig en liten. Bara en liten, liten svängom. Låtit kroppen röra sig fritt till musiken. Känt lite på om det fortfarande ger samma effekt, om jag får den där obeskrivbara känslan. Och jag har känt den. Den där fantastiska kicken.

Så härom kvällen drog vi ut, jag och Magnus.. Till sommardans i sommarkvällen, som två alkoholister på väg till den gröna skylten. Jag var förväntansfull, jag var ivrig. Utan motstånd lät jag mig svepas med och hänföras. Blev en samspelt enhet tillsammans med en annan människa, i takt till musiken. Det var bättre än jag någonsin kunnat minnas. Det var ett uppdämt behov som fick sig en liten smakretare och nu sitter jag här med klåda i kroppen. Jag måste ha mer.

Fotograf: Maria Hjort. Bilden är lånad från www.sommardans.se

Och jag vet. Jag vet, att bara några timmars bilfärd ifrån mig, så har tusentals människor samlats för att tillsammans låta sig föras in i den rosa dimman av världens mest hälsosammaste drog – dans. För i Malung pågår Dansbandsveckan och jag hade gärna varit där. Bland skratt och ömmande fötter. Kalla duschar och varma husvagnar. Fartfyllda buggar och svettiga, magiska foxar. Bland glada människor som cyklar hem i den tidiga morgonen, fulla som kastruller på lyckohormoner i kroppen.

Jag avundas er.

Så njut. Njut för allt vad ni är värd och berätta sedan för mig hur underbart det var. Så jag kan få längta lite mer. Längta till det år då jag har möjlighet att vara en del av allt det där fantastiska. För det ska jag. Snart.

Kurragömma

16 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Knådden och Knas-Katten har gömt sig – kan du hitta dem?

Början på slutet

15 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Idag börjar några jobba efter årets semester. Igår njöt jag och Knådden av blåbär direkt från snåren ute i skogen. Häromdagen plockade vi gula kantareller. Gräset är slaget, kvällarna börjar bli mörka och de där ljuvliga, ljusa och fräscha dofterna är borta. Det ljusgröna, unga och livliga färgprakten har bytts mot en mörkare, dovare och – som den antagligen skulle benämnas i inredningssammanhang – mognare nyans.

Början på slutet av sommaren är här, vare sig vi vill eller inte. Trots att semestersverige kokar av olika sommarevenemang och turister, så smyger sig en annan årstid på, nästintill omärkbar. Så kom ihåg att njuta av de ljumma kvällarna, bada trots att vattentemperaturen säger dig något annat, ät ute, sov ute och ge blanka fan i alla de där måstena som du egentligen kan göra sen. Sen när hösten är här. För det är den snart.

Men fram tills dess så är det mycket som den här sommaren skall ge dig. Eller snarare mycket som du ska ta av den här sommaren. Allt det där som du ville göra, bara sommaren kom – varför gör du inte det idag? Eller planerar in det på din nästa lediga dag?

Just det. Det är bara att sätta igång. Nu på en gång. Det kommer aldrig något bättre tillfälle och sommaren är här. Än så länge.

Utkikstornet – skyltarna

14 juli, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Eftersom jag, mitt i den finaste högsommaren, drabbats av den värsta förkylningen i mannaminne – så har jag mest sovit de senaste dagarna. Och snutit ut alla mina hjärnceller. Men jag gjorde en kraftansträngning och tog mig ut med kameran för att dokumentera en av dessa sällsynta trafikstockningar här i skogen. Vad står på kan man undra?

Jo det skulle ju sättas upp skyltar till Tornet. Utkikstornet. Då behöver man tre bilar och minst en lika stor bemanning. En som arbetar, en som håller i och en som tittar på.

De andra skyltarna fick stå kvar, efter moget övervägande. Det kan ju underlätta för turisterna när de ska hitta rätt. Men våra skyltar var utan tvivel snyggare. Som tur va hade vi hela bilen full. Eller iallafall tillräckligt många för att visa vägen.

För er kännedom så börjar den mangefika utsikten redan innan man nått tornet. Och hit kan man åka bil, för den som har svårt att gå eller som inte vill klättra i torn.

Men vill man nå ända fram till Tornet, vilket jag antar att de flesta av er vill, så får man gå några hundra meter också. Det är en väl utmärkt stig där du inte behöver klättra några höjdmeter alls.