Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 32 av 35)

Jag vet att det är många som denna söndagskväll möter nattens mörker med en gnutta ångest. Semestern är över och nu ska man tillbaka till jobbet. Tillbaka till vardagen.

Men vardagen är icke bara att förakta. Det finns något fint i den. Den utgör ändå majoriteten av våra liv. Kanske kan man tillochmed säga att det är vardagen som är vårt liv, hur den än ser ut. Och är den då så odräglig att man knappt står ut, ja då kanske man ska fundera på vad man själv kan göra för att få det lite behagligare.
Vissa saker kan vi ändra på, andra inte. Men man kan alltid göra något. Stort eller smått. Som att byta ut jordgubbssylten på gröten till blåbärssylt. Eller säga upp sig från jobbet. Kanske avsluta en relation. Eller påbörja en ny. Eller helt enkelt sluta dammsuga.

För vardagen är föränderlig. Ibland till följd av medvetna val. Ibland till följd av livets egna gåtfulla nyckfullhet. Men det pågår alltid en förändring, om än så sakta att vi knappt märker det. Tänk dig själv hur din vardag såg ut för 10 år sedan, är den precis som idag? Nej, tänkte just det.

Vardagen har precis börjat här i skogen, för nu är det slut på semestertider och då är söndagskvällarna som de brukar vara, men ändå inte. För i soffan snusar Knådden. Och jag ska inte stämpla in för ännu en 40-timmarsvecka imorgon. Nu är det dygnet-runt-tillgänglighet som gäller, som mor och husmor. Det kommer nog säkerligen bli slitit emellanåt. Men vad gör det när lönen är miljoner gånger bättre.

Bilden är flera år gammal och har egentligen ingenting att göra med innehållet i texten.

Så här i OS-tider har vi ägnat oss åt skytte i 4-kilosklassen här hemma. Men istället för att ladda med krut, så kommer kraften från luft, framställd av vitkål i bröstmjölksformat. Längdrekordet så här långt är uppskattningsvis två meter, bästa träffen är på mors mage och extra stilpoäng har delats ut för att lyckas träffa skötväskan som stod i en helt omöjlig vinkel.

Trots imponerande prestationer av deltagaren, så tror jag inte att detta är någon OS-gren med en framtid. Den krärver hårt jobb av funktionärerna och en väl anpassad arena. Och om sanningen ska fram har vi redan satt käppar i hjulet för en fortsättning, för vitkålshuvudet ligger vid det här laget ute i komposten. Men vem vet, kanske finns det annat man kan ladda kanonen med?

De senaste nätterna har vi haft besök av en envis kråka. Den ställer till ett herrans liv och lever runt så att varken Knådden, Knas-Katten, jag eller M kan sova. Vi har målmedvetet försökt få fatt den, utan att lyckas. Precis när vi lagt oss på vakt med vapen och fällor, så håller den sig kvar på sitt gömställe, vi kan nästan höra hur den hånskrattar åt oss. Sen när våra ögonlock tungt börjar falla samman av ren utmattning så börjar den härja runt igen.

Så inatt när jag var som tröttast och kråkan var som mest envis, så skrev jag en liten sång som jag nu tänkte delge er. Melodin är samma som Prästens lilla kråka, ni är varmt välkomna att sjunga med.

”Knåddens lilla kråka
upp i näsan bråka
ingen kunde ju få fatt den

Knåddens lilla kråka 
upp i näsan bråka
ingen kunde ju få fatt den

Och än slank ’an hit
Och än slank ’an dit
Och än slank ’an ut på läppen

Och än slank ’an hit
Och än slank ’an dit
Och än slank ’an ut på läppen”

Så småningom ska vi nog få fatt på kråk-eländet. Skam den som ger sig.

På Soliga Torsda’n i Leksand, såklart! Så kan nu någon tipsa mig om vart i landet jag ska åka de andra dagarna?

Men egentligen är det inte regnet i sig som svärtar ner, för min del. Snarare bristen på variation. Hade det varit sol och varmt motsvarande tid det har regnat, då hade jag tröttnat på det också.

Om ingen annan vänder på mig så får jag väl lov att göra det själv. Det här ska egentligen inte Knådden kunna ännu. Men det vet han inte om själv, så därför gör han det ändå.