Livskraft i samspel

10 år senare.

Juletider och jag blir åter igen påmind om vad som verkligen är viktigt. Om livet som en dag tar slut, om tacksamheten över de människor som ännu finns omkring mig. Om tacksamheten att ännu få vara kvar och vara någon omkring andra. Om ovissheten i den framtid som vi envist planerar som om den vore oss garanterad. Inget kunde vara mer lögnaktigt än det.

Julen påminner mig om känslan att vänta på döden. Det är tio år sen nu. En evighet i ett ögonblick och för varje ljus som tänds minns jag den låga som släcktes hos dig. Vecka för vecka, dag för dag, tynade du sakta bort framför våra ögon, under våra händer. Allt medan hysterin kring julklappar, matöverflöd och städmani växte sig allt större. Men vi väntade på döden. Och det gav perspektiv.

Först försvann allt det du gjorde. Ljuden tystnade på gården och lamporna i garaget tändes inte mer. Snön låg tjock och inga fotspår fanns dit du brukade gå.

Sen försvann din styrka. Din raka rygg blev böjd och jag hjälpte dig upp för trappen. Klockan dinglade löst på din arm och glöden i dina mörka ögon slocknade. Och jag insåg att jag aldrig mer kommer få känna dina varma kraftiga fingrar i min hand igen. Det som fanns kvar var något helt annat. Kalla, spinkiga. Och inga önskningar eller pengar i världen kunde ändra på det.

När det tredje ljuset tändes så låg du bara där. Adventsljusens varma ljus lyste över det som var kvar av din kropp. Jag lyssnade till de ojämna andetagen och förundrades över hjärtat som fortfarande slog. Men när det fjärde ljuset tändes så stannade även det.

:::::::::

Det är tio år sen nu och sorgen efter dig kommer aldrig att läka. Men jag har lärt mig bära den, på ett sätt som inte tynger mig längre. Hur den påverkat mig kan jag bara sia om, men jag vill tro att den gjort mig till något bättre än vad jag var då. Då när du fortfarande levde och var stark. Då när jag trodde att det viktiga fanns i titlar och matchande dyrt porslin. Det är annorlunda nu. Det är mycket som är annorlunda nu.

Och det känns fint att samla alla, så som vi gjorde den där sista kvällen tillsammans. Då för 10 år sedan. Dina hjärtslag finns inte här, men här finns nya hjärtan som slår. Starka och friska i de barnbarn som du aldrig fick träffa. Och jag vet att du är med oss. För jag ser det i hans tumme som liknar din. I hennes vindlande öron. De där mjuka kinderna som ännu saknar din stickiga skäggstubb. I plirigheten i ögonen, i finurlighet som gömmer sig i smilgroparna. I styrkan, i viljan och rivet i min röst när jag blir arg. Och jag ser dig i mitt åldrande ansikte. Kindernas slappa kantighet, ögonlocken som ger efter för tyngdlagens kraft. Rynkor och veck som gör mig påmind om att du alltid är med mig. Du är alltid med oss.

Juletider och jag blir åter igen påmind om vad som verkligen är viktigt. Om livet som en dag tar slut, om tacksamheten över de människor som ännu finns omkring mig. Om tacksamheten att ännu få vara kvar och vara någon omkring andra. Om ovissheten i den framtid som vi envist planerar som om den vore oss garanterad. Inget kunde vara mer lögnaktigt än det.

1 kommentar

  1. Paula

    Tack för dina fina ord som ger varje läsare en egen upplevelse av dem som saknas oss. För mig är julen bara jobbig, av många anledningar, kanske mest för att jag aldrig upplevt en KalleAnka-jul , som idealet är. Varför sträva efter något ouppnåeligt. God Jul !

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑