På knä med händerna i den svarta jorden. Kroppen som arbetar och tankarna som sorteras i samma takt. Att känna fukten mot fingrarna, jorden som tränger in under naglarna, svetten som pärlar sig i panna och på överläpp – att tvinga mig själv att bara vara här – nu – i just den här verkligheten. Verkligheten där jag gräver fram potatis en höstdag i september. Där korgen fylls på av ljusa knölar, där jorden vänds och maskarna kryper omkring. Jag behöver klamra mig fast i den verkligheten emellanåt. Som en påminnelse om vad som är viktigt. Som en påminnelse om vad som är verklig. På riktigt. Potatis som växer, jord som lever, muskler som jobbar för mat. Vänner som delar på skördar och fröer, likaväl som skratt och gråt.

Imorgon är det val. Jag har redan röstat. Det är viktigt. Kanske mest för allt jag inte vill ska bli. Men vad vet man egentligen, om hur saker och ting ska bli. Inte ett dyft. Det här som kallas valrörelse känns mest som en ordlek, ett pinsamt skådespel mellan människor, som lite för sällan ligger på knä med händerna i den svarta jorden. Och det stressar mig, oroar mig. Att det är de människorna jag har att välja mellan. Men nu har jag gjort det och om det var det ingen tvekan. Vad det leder till i slutändan vet jag inte. Men jag vet, att oavsett vem jag väljer så kommer de aldrig stå utanför min dörr med en kasse mat om tillgången tryter. De kommer aldrig värma mitt hus när det är kallt.

Så jag gräver upp min potatis och bär in min ved. Det är ett ansvar som känns tryggt att bära. Det där ansvaret, över de egna basala behoven. Jag är för feg för att överlåta det till någon annan, någon som aldrig behöver se mig i ögonen.

Så jag gräver vidare. Plockar upp potatis efter potatis. Fukten från marken tränger in mot mina knän, och solen värmer min rygg. Sen går jag in. Lugnare i huvudet, tillfreds i kroppen.