05.22 börjar vi dra stängsel. Solen är redan uppe, men luften är fortfarande lite kylig mot mina bara armar och ben. Det blir blött på mina stålhätteskor när jag går över ängen. Bland gröna blad och kråkvicker som snärjer runt fotlederna, så finns morgondaggen fortfarande kvar. Det är en tacksamhet.
Kanske är det sista dagarna med morgondagg i gräset? Nästa vecka kommer värmen. På dagarna och på nätterna. Och så fortsätter det så, så längt som prognosen når. Och inget kan jag göra åt saken.
Så vi drar våra stängsel. I beslutsamhet och hopp. Flyttar djuren. Uppdaterar planen dagligen. Observerar växtligheten och prognosen. Ser vattendragen som är torrlagda, men känner ännu morgondaggen kyla tårna.
Det gror en oro i bröstet som jag inte vill känna. Jag trycker undan den, men emellanåt blommar den upp. Det är tärande. Gör mitt bästa för att vila i vetskapen om vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka.
Nere i skogen frasar det under fötterna. I de grantäta delarna ligger mossan torr och vi bryter torrkvistar längs stammarna för att ta oss fram. De river mot huden. En järphona fladdrar upp och börjar skrikande och haltande ta sig därifrån, i ett desperat men evolutionärt beprövat skådespel, för att flytta vårt fokus från ungarna på marken. Skyndsamt fortsätter vi upp i den glesare delen, där solstrålarna når in och där gräset tycks lysa av all sin klorofyll. Det torra knastret byts återigen mot morgondagg som kyler mina fötter.
Igår började sommarlovet.
Så fint beskrivet. En fröjd att läsa.
Godmorgon,önskar dej och alla som behöver att det kommer regn.
Hälsningar från Annastina
Tack Annastina.
Fint Stina! Ja, vattensituationen känns verkligen oroande och påminner oss om de ekosystem vi alla är så beroende utav.