Allt har sin tid. Och den här tiden tillhör inte bloggen, som ni märkt. Kanske kommer det en ny tid, där bloggen återigen tar en större plats. Kanske inte. Jag låter det hela vara osagt och ser vart livet för mig. Rätt var det är så dyker det nog upp något inlägg. Eller till och med flera stycken. Kanske.

Min hjärnkapacitet (de få procenten som inte är helt utslagna av graviditeten), används åt att plugga och organisera den lilla organisation som kallas familj. Däremellan så är den tänkande hjärnan helt avstängd och jag ägnar mig åt mer befriande aktiviteter som att vara rundningsmärke när Knådden spelar innebandy/fotbolls/käpphästpolo, leka ponny (även fast jag nog mest ser ut som ett gammalt sto med hängbuk, men det bryr sig inte Knådden om, han tycker jag är världens bästa häst) och dra bob med tillhörande barn på. Däremellan sover jag. Eller äter. Ibland både och.

Det händer så fruktansvärt mycket just nu. Eller snarare så ser jag hur de skymtar borta i horosonten. Några närmare än andra. Stora, viktiga, omvälvande händelser som måste få ta sin tid och få sitt utrymme. Jag samlar kraft och mod att ta mig an dem på bästa sätt. 2014 blir ett tufft och händelserikt år, och jag väntar lite otåligt på allt som kommer att hända.

Vi hörs när det finns läge. Tack för den ständiga ström som tittar in här. Tack.