Det är en befriande känsla att, efter några veckor av regn och rusk, gå ut genom dörren och känna kall, torr luft som flödar in i lungorna och nyper mig i kinderna. Det känns som om en kappa av bly liksom faller av min axlar och jag kan äntligen sträcka på mig igen, äntligen andas. Jag njuter av att få sätta på mig ett till lager kläder, dra ner mössan över öronen och låta näsan bli lite så där rödsnorig. Höra fraset under fötterna när jag går över den nyligen frusna marken och ljudet av den tunna ishinnan som spricker när jag oförsiktigt klampar på i den frusna lervällingen som tidigare varit vår gräsmatta.
Nästa gång världen blir grön så är det så mycket som händer. Taket och stommen ska upp på utbyggnaden. Getterna flyttar in på vår gård. Gamla lador och byggnader ska få nytt liv, medan andra ska få ett oundvikligt men värdigt slut. Det är så spännande, nu kan det äntligen börja hända saker!
Men tills dess skall jag njuta av minusgraderna.
Kylan är helt fantastisk!