Författare: SlaktarStina (Sida 13 av 56)

Brännässlor – gratis är gott

29 april, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Nog för att det är tillfredsställande att påta i jorden och så frön i hopp om att producera sin egna mat, men förstå vad tillfredsställande det är att skörda maten och någon annan har gjort jobbet – gratis dessutom! Jag är ju ändå Gagnsing i grund och botten. (Uppväxt i Gagnef kommun – Dalarnas motsvarighet till Småland om man ska tro folkmun.)

Hur som helst. Jag pratar såklart om Nässlorna, som i mina öron har ett ogrundat dåligt rykte. Nog för att de sticks och bränns, och kan därmed tyckas vara lite oönskade. Men de försöker ju bara skydda allt de där viktiga som de innehåller, för att säkra sin egna överlevnad och deras avkommors existens. De är med andra ord inte värre än oss människor.

Så jag trotsar deras brännande försök och plockar mängder. För att säkra min egna överlevnad och min avkommors existens. Och för att jag är Gagnsing. Och högst skeptiskt till livsmedelsindustrin. En snål jävel helt enkelt, som inte kan motstå fina råvaror som är gratis.

Nässelsoppa, Nässelbiffar och som e-fri tillsats i köttfärssås, har de hittills används. Har ni några andra bra användningsområden, får ni mer än gärna dela med er!

Hälsningar från en arbetslös som inte är så arbetslös

Kyrkstigen restaureras – del 1

27 april, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

På uppdrag av Hembygdsföreningen, så hamnade jag i skogen med en sprayburk.

Ett bra sätt att nyttja min fulla konstnärspotential.

Men även ett bra sätt att märka ut Kyrkstigen, en gammal stig som byborna här i skogen förr använde för att ta sig ner till kyrkan.

Nu har den tyvärr börjat växa igen. Om det beror på minskad besöksfrekvens i kyrkan eller latare mänsklighet, förtäljer dock inte historien.

Hela Team Slaktarn´s var självklart med. Jag och pyret höll i sprayburken och märkte träden. I motvind visade det sig när vi kom hem, då även vi var Kyrkstigsmärkta. Och ser ni några fler personer med orangea prickar i ansiktet, så ska ni ge dem en klapp på axeln och tacka för ideellt engagemang, för de har nog antagligen också varit ute och märkt upp sin del av stigen.

Nu kanske inte alla är så dumma och sprayar i motvind, men ändå.

Nästa del i arbetet blir att bygga spångar över surhålen. Vi insåg att det är en del material som behöver bäras ut, så är det någon som behöver träna, vill ha en skogsupplevelse och fint sällskap, så är ni välkomna att höra av er! Fika ingår!

Släpa ris och reda tankar.

20 april, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.

Den tiden på året

17 april, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är den där tiden på året då arbetskläderna blir fulla av kåda. Svarta fläckar som inte riktigt går bort i tvätten. När hår, handskar och kläder luktar så där tryggt, friskt och starkt som bara nysågad gran kan göra. Vätskan i träet när barken skärs bort. Tyngden av färskt virke som staplas i prydliga högar. Den kommande väntan innan vår skog kan bli vårt hus.

Och det är den där tiden på året, då små barnahänder plockar, så varsamt som små barnahänder kan plocka, de vackrast vårbuketterna som får en mors hjärta att smälta och ögonen att tåras. Sådär, lite i hemlighet.

Mängder av gula små solar som luktar vår. I en vas som från början är alldeles lagom, men sen blir alldeles för liten. För det finns ingen hejd på alla dessa nävar med kärlek som räcks över. Och i allt det där prassliga, döda, bleka – skymtar en nyans av grönt. En nyans av liv. Om man tittar. Verkligen tittar.

Och det är den där tiden på året, då katten söker upp en plats i lä. Där strålarna bländar och deras värme får hans päls att bli het. Och han sluter ögonen på det där sättet, som bara en katt kan sluta sina ögon, när han njuter av den tid som är, och den tid som komma skall.

Den tiden på året är det.

Knas-Katten intervjuar – SlaktarStina 30 år

13 april, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Med anledning av SlaktarStinas 30 årsdag, så har Oknyttnytt bett mig att göra en intervju med jubilaren. Efter hårda förhandlingar för ett mer än skäligt arvode, så ställde jag upp. De flesta av er prenumererar säkert redan på Oknyttnytt och har därför redan läst intervjun, men för er som inte gör det, så får ni nu den exklusiva möjligheten att läsa den här.

Jaha, Grattis SlaktarStina! Du fyller nu 30år och från och med nu kommer dina fysiska förutsättningar bara att bli sämre – hur känns det?
Det känns okej. Jag åldras ju som alla andra levande ting, det är inget som går att göra något åt. Men jag gör mitt bästa för att behålla styrka och smidighet så långt upp i åren som möjligt.

Då har du då misslyckats hittills, åtminstone vad gäller smidigheten. Men det var inte det vi skulle diskutera nu – Varför heter du SlaktarStina? Det låter ju på alla möjliga sätt brutalt och lite barnsligt!
Jag behövde ett namn på bloggen när jag startade den en gång i tiden! Och då blev det SlaktarStina eftersom gården som vi bor på kallas för Slaktarn´s och har så gjort sedan början av 1900-talet. Då drevs gården av en driftig man vid namn August, som liksom sin far var slaktare. August byggde upp ett, för den tiden, högst modernt slakteri och jag kan tänka mig att det var i den vevan som gården blev att kallas för Slaktarn´s. Så mitt bloggnamn fick helt enkelt bli SlaktarStina.

Varför då, du hade ju lika gärna kunnat heta SkogsStina, KnasStina, eller CykelStina?
Jamen, redan när jag började skriva fanns det en tanke om att bloggen till stor del skulle dokumentera uppbyggnaden av gården och det liv som vi vill leva här. Så det kändes fint att ha något namn som anknöt till den.

Uppbyggnad och uppbyggnad…. bortser man från min klätterställning som ni envist kallar för ”utbyggnaden av huset” , så tycker jag mest att ni river ner. River ner, gräver och tar ner träd. Och skaffar barn.
Ja, hittills har det varit mycket sånt. Gården har ju stått mer eller mindre obrukad i drygt en generation, så det finns en del att göra. Och barnen var det ingen idé att vänta med!

Nej, det förstår jag, ni behöver väl all arbetskraft ni kan få…Stackars barn. Men när blir ni klarar då? Så ni kan åka till Thailand, titta på teve och bli som vanligt folk?
Klara? vi kommer aldrig att bli klara. Det här är ett livsprojekt och en livsstil vi har valt. Vi tycker om att bygga, planera och arbeta tillsammans. Lösa problem och komma med nya idéer. Förverkliga. Vi är ett bra team! Och vad ska vi till Thailand och göra, när allt vi vill ha finns precis här?

Usch, så tråkiga ni är. Jag skulle ju kunna få en lugn stund iallafall om ni drog iväg några veckor…Nu kör vi några snabba så vi kan avsluta det här och få något vettigt gjort istället.

Morgon eller kväll? Kväll.
Kaffe eller the? Kaffe. Helst kokkaffe.
Favoritfärg? Alla. Om de är starka och klara. Gärna i kombination. Gärna i mönster.
Livsmotto? Acceptera eller agera. Man tager vad man haver. Och det finns bara 7 saker som du verkligen måste.
Get eller katt? Ehhh….Den tänker jag inte svara på.

Nej, den var egentligen onödig. Det är ju självklart att katt är det enda alternativet….Och med dem orden tackar jag, Knas-Katten, för förtroendet. På återseende!

Presenningar

7 april, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

En blåsig dag kom vi på att vi borde vika ihop alla presenningar och lägga in i någon lada. Det är liksom då man blir påmind om att det borde varit gjort för länge sen. När de fladdrar omkring likt väldiga löv över åkern, på flykt ner mot skogen.

Att vika stora presenningar en blåsig dag, är lättare sagt än gjort. Men vi har gjort samma procedur några gånger under vår tid här på gården, så strategin är noga utprovad. Millimetermannen jagar presenningar och jag jagar barn. Millimetermannen muttrar och jag svär. Sen placerar vi alla iblandade komponenter strategiskt och gör vad vi ska. Det är lite som att dansa. Och vi känner varandras rörelser bra vid det här laget. Tjopp, tjopp, tjopp – så är det klart.

Men att vi aldrig lär oss att vika ihop dem innan det börjar blåsa! En solklar förbättringspotential i team Slaktarn´s.

Varmbänk, pasta bolognese och en köttermometer.

4 april, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag övervägde länge om jag skulle försöka mig på en varmbänk till mina nybörjarodlingar. Och beslutade mig för att låta bli. Det kändes för omständigt att hämta hem tillräckligt mycket färskt hästgödsel för att kunna bereda en lasagne av halm och hästbajs. För så ska man tydligen göra. Lager på lager, hästbajs varvat med halm. Som en lasagne. Det har jag läst. Någonstans.

Sen en dag insåg jag att det var dags att mocka ut vinterns ströbädd hos getterna. Och tänkte att bajs som bajs – kanske kan det funka? Men här var det inte tal om att bereda någon lasagne. Djupströbädden av halm var liksom redan mixad och klar och kan snarare liknas vid en pasta bolognese av typen barnmatspuré. Om vi nu ska använda oss av sådana liknelser.

Så jag stoppade ner hela ströbädden i en ram och hällde på några hinkar varm vatten, täckte och hoppades på det bästa. I värsta fall bara en hög med gödsel. Men temperaturen tog fart och i min iver att följa temperaturundret, så offrade jag köttermometern. (Och ja, jag har köpt en ny att ha till matlagningen.)

Till vänster ser ni temperaturen och till höger ser ni vid vilken temperatur den skall larma. En funktion som kan vara aktuell att använda när man tillagar kött. En funktion jag glömde stänga av. Millimetermannen var ganska fundersam när han kom in sent en kväll och undrade vad det var som pep.

Och nu gror det. Det gör det visserligen i kallbänken också, så man kan inte tillskriva varmbänken någon direkt heder för den saken. Men den blev varm. Och det kommer jag att leva på hela våren.

Skogen och tacksamhet.

30 mars, 2016 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Vi går över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Gräset är dött under våra fötter. Men bland allt det gula och frasiga, finns grönskande liv som vittnar om att varje dag är ett steg framåt. Om några veckor står vi här i livskraftig grönska. Igen. Ett år rikare. Ett år fattigare. Vare sig vi vill eller inte.

Vi går in i skogen. Känner hur luften blir en aning kyligare. Fuktigare. Drar in doften av skogsmark som tinar upp när våren nästan obemärkt smyger sig på. Axlarna åker ner. Sinnena öppnas. Det händer något med oss när vi går in bland granarnas skyddande grenar. Vi kliver i en annan värld. Kanske är det den riktiga världen. Långt ifrån klockor, pengar, byråkrati och annat mänskligt påhitt. Det är befriande. Det är som att komma hem. Vi blir lugna och harmoniska. Nyfikna.

Planlöst rör vi oss mellan träden. Fynden i skogen för oss framåt. Kottar och pinnar. Mossa och myrstackar. Hjortbajs och ekorrspår. Kroppen går dit den vill, gör det den vill. Hoppar, springer, sitter. Andas, känner. Tittar. Lyssnar.

Tillslut börjar det skymma. Magarna kurrar och musklerna är trötta.Vi går åter igen över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Vi håller varandras händer. Pratar om jorden under våra fötter, om bajset vi hittade i skogen. Regndroppar som börjar falla mot våra kinder.

Med skogen i ryggen ser vi huset uppenbara sig.

– Där bor vi, mor.
– Ja, där bor vi.

Tacksamhet.

30 år och en önskelista

28 mars, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snart, eller närmare bestämt inom några veckor, så fyller jag 30 år. Det känns ganska befriande på något sätt. Äntligen får jag bli den där tanten som jag alltid varit. Eller tja, får bli och får bli. Jag är ju som jag är. Och för att återuppväcka ett väl använt uttryck från den mest spirande ungdomstiden; ålder är bara en siffra.

Dock har jag fått in en allmän begäran om att upprätta en nätt liten önskelista, och det kan jag väl ställa upp på. De sakerna som jag önskar mig allra mest kanske är lite svåra att ordna, men desto mer credd, kärlek och beundran till den som fixar det.

– Ett bokkontrakt/skribentjobb
– Cykelbana ner till byn
– Elbil (helst en rosa, eftersom jag varje dag får höra från mina barn att vi måste köpa en rosa bil nästa gång. Oklart varför, men det hade onekligen varit snyggt.)

Men det är klart att det finns även andra saker jag önskar mig.

Gammalt hö/halm – Som täckmaterial till odlingarna och därmed är skicket på halmen/höet obetydligt. Med andra ord tar jag gärna emot sådant hö/halm som annars ska slängas.
Gamla dagstidningar – ska också vara till odlingarna. Kan ju vara nya också för den delen, men det känns onödigt att länsa affären på de få exemplar som finns, när gamla nyheter funkar lika bra.
Arbetshandskar i skinn, Ejendals, stlk 8 – världens bästa arbetshandskar, utan konkurrens. Mitt behov är oändligt.
Sättlök/sättpotatis/gurkplanta/frön eller något annat roligt som jag kan peta ner i jorden och bli exalterad över!
Skillnadens Trädgård – ja, inte trädgården alltså, utan boken. Så jag kan insupa kunskap och information om hur jag ska bygga min egna Slaktar Trädgård. Inte lika harmoniskt namn, jag vet, men ett gårdsnamn är ett gårdsnamn. Och vårt är Slaktarn´s.
Alla Fingrar Gröna – en till odla-bok.
Gjutjärnsgryta 5 liter
Danskväll
Kålnät
Hönshus – vilket världens bästa brossa ska fixa! Bara jag fixar en ritning….tips på bra?
En egen verktygslåda med lite smått och gott, men framför allt en hammare, en kofot och en fogsvans. Tydligt uppmärkta med mitt namn för att undvika alla möjliga och omöjliga missförstånd.

Ja, men det var väl typ det. Men man får gärna titta förbi utan presenter också, för egentligen bryr jag mig inte så mycket. Men jag blir väldigt glad över halm och tidningar, oavsett om jag fyller år eller inte.

Jaha du, komma här och önska sig massa saker. Men blir det någon fest då?
Om det blir. Men inte i år. Jag och Millimetermannen slår ihop våra hyllningar till jämna siffror, och planerar inför en fest nästa sommar. Den blir vårt utlopp för 8 års tillbakatryckt festkreativitet. Och vad det innebär, kan du gott och väl fundera på…

Knas-Katten rycker in

25 mars, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Jaha, då var man här igen då. Börjar snart bli dags att döpa om den här bloggen till Knas-Kattens rapporteringsblogg, känns som det mest är jag som skriver nu för tiden. Tror Knas-Matte har någon form av skrivar-kramp. Men det är i och för sig inte så konstigt att hon får prestationsångest, efter att hon läst mina eminenta inlägg.

Hur som helst. Den här gången har Knas-Matte och de där andra tvåbenta ägnat sig åt veden. Att ägna sig åt veden, verkar vara någon form av vår-ritual som de ägnar sig åt. I några dygn så gör de inget annat än att mata den där maskinen med stockar. Och i gengäld spottar den ut vedklabbar. Vilka i och för sig används till att hålla huset så där gosigt varmt på vintern, så jag måste väl ändå erkänna att det är en ganska bra ritual de ägnar sig åt. För jag hade då inte velat göra det, ett jädrans slitgöra verkar det vara. Eller om de själva gör det till det, vad vet jag.

Dock övervakar jag självklart hela spektaklet, så att allt går rätt till. Och så håller jag räkning på hur många proppar som går. Det är ganska många. Och då, när det händer, så kommer en lång besvärjelse om ampere, att säkra upp, och om tvättmaskiner som ska vara avstängda. Det händer också varje år, så det måste ingå i själva ritualen.

Men nu är de iallafall klara. För i år.

Nu till en annan grej. Jag är ju en väldigt snäll, omtänksam och stöttande katt i allmänhet. Och mot min Knas-Matte i synnerhet. Så. Därför tänkte jag be Er, kära läsare, att hjälpa henne ur den här ovanligt långa skrivkrampen hon drabbats av. Därför tänkte jag att Ni, kära läsare, skulle ge henne tips om vad hon kan skriva om. Ett ypperligt tillfälle att påverka vad ni vill läsa! Ställ en fråga, ge ett ämne – lämna vad som helst i en kommentar, så hon kommer igång igen! För skriva, det vill hon. Och grubblar lite för mycket, det gör hon. Tack på förhand.

/Den eminenta Knas-Katten.