Författare: SlaktarStina (Sida 16 av 56)

Knas-Katten om drömmen som inte blev sann

15 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Som ni säkert märkt så vann jag inte Årets Lussekatt 2015. Den stolta vinnaren blev istället Gösta, en social stadskatt som springer runt i affärer och tjålar med folk. Själv är jag ju bara en enkel skogskatt, som jagar råttor och andra otyg om dagarna. Och det är jag faktiskt ganska nöjd med, även om drömmar om något exklusivare inslag i vardagen ibland överrumplar mig.

Men låt er inte luras att jag är bitter, för det är jag inte. Jag är nöjd med min finalplats och känner mig oerhört hedrad av alla er som röstade och som gav mig ert stöd – TACK!

Vad jag lärt mig på resans gång är att livet handlar om så mycket mer än champange och beundrande blickar. Som älgkött och egentid framför spisen exempelvis. Och om sanningen ska fram, så är det ju där jag trivs allra bäst, efter en hård arbetsdag ute i Finnskogens vildmark.

Det var kul att delta, men nu får det vara slut på de där tramserierna. Tävlingar får stadskatterna ägna sig åt, de som har tid att springa i affärer och tjåla. Här finns en gård att försvara och ett jobb att sköta. Och det, det gör ingen bättre än mig, Lussekatt eller ej. Så det så.

En dag i december

12 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Dem påstår att det är mitten av december. Jag vet inte jag. Det enda jag vet är att idag har jag tillbringat tid ute i solskenet med att anlägga nya odlingsmarker. Eller jag tror det åtminstone. Jag har inte grävt ett enda spadtag, utan har inriktat mig på att muta maskarna till att göra det jobbet. Hur det går, återstår att se. Man måste ju prova.

Och när jag kämpade på med skottkärran i uppförsbacken, så kom jag fram till att gränsen mellan att vara innovativ och att vara en idiot, är hårfin. Närmare utläggning kring det, kan vi ta om ett år ungefär.

Odlingstankar och Herr Potatis-och-brunsås

11 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag kan inte så mycket om odling och sånt där så i sommar tänker jag odla för att vara självförsörjande. Det är en ganska rimlig tanke.

Låt mig få förklara närmare.

För en tid sedan skrev Sara Bäckmo, som har Skillnadens Trädgård, ett inlägg om att våga utmana sig själv till att vara självförsörjande. Åtminstone under en del av året. Jag tände på alla cylindrar. Såklart. Vad finns det att förlora? Ingenting. Det sämsta som kan hända är att jag lär mig massor. Och misslyckas jag med utmaningen, så kommer jag ändå inte behöva gå hungrig. Jag har ändå möjlighet att köpa mat om jag inte lyckas få fram något.

Så. I två veckor ska jag vara självförsörjande, har jag bestämt. Utan närmare inblandning från övriga familjemedlemmar, vad gäller beslutet. Det största problemet, tror jag, blir nog inte att få fram mat. Det största problemet blir att få Herr Brunsås-och-potatis att äta något annat än just brunsås och potatis. För det är inte vad jag har tänkt odla. Åtminstone inte brunsås. Det får helt enkelt bli andra tillbehör till potatisen, dock har jag inte bestämt exakt vad än. (Kanske har du några bra tips?)

Hur som helst. Det som från början bara var en utmaning i att vara lite självförsörjande, kommer framför allt bli ett socialt experiment. Så den grundläggande frågeställningen inför de här två veckorna i sommar blir helt enkelt – hur många dagar tar det innan Millimetermannen säger; ”vad är det för fel på kött, potatis och enkel, hederlig brunsås!?!”.

Själv tror jag att det blir ungefär 3½ dag. För då är hårdbrödet slut. Men vad vet jag, den som lever får se.

Hur som helst så är jag taggad till tårna inför den här utmaningen – häng på du också!

Naken på blomstrande sommarängar

8 december, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Det har kliat och skavt. Alldeles förfärligt faktiskt, och alldeles för länge. Som om jag burit en för trång overall tillverkad i dålig ull. Blöt, tung, kliande ull som skavt och hindrat varenda steg jag gått. Den har endast låtit mig hasa fram på en välpreparerad stig, när jag egentligen har velat slå kullerbyttor och hoppselihoppsa fram över blomstrande ängar. Men det har inte gått. Overallen har varit allt för trång, och allt för tung. Alldeles för tung.

Men jag har stretat på. Tänkt att det säkert blir lättare, bara jag blir starkare. Bara jag liksom växer in i formen på den där opassande skapelsen och får lite hårdare hud. Hårdare hud som inte är så känslig för allt det där som kliar och skaver, så kanske det hela blir bättre.

Men det har inte blivit bättre. Inte det minsta. Skavsåren har bara blivit större och jag har bara blivit svagare. Halslinningen har sakta snörts åt för varje dag som gått. Hårdare och hårdare. Tills fållen skar in i min tunna hud och andetagen väste. Det blev svårt att andas.

Så jag slet av mig den där betungande overallen. I en frustrationsvåg av plötslig styrka och kraft, kravlade jag mig ur, medan Han slet upp den åtdragna halslinningen. Han som alltid står vid min sida och ingjuter mig mod. Han som alltid håller min hand och har ett millimetermått i den andra. Han.

Så trots att det är december, så springer jag nu lycklig och naken över blomstrande ängar. Slår kullerbyttor och hoppselihoppsar fram, medan håret fladdrar i vinden och solen hettar mot min kind. Hjärtat slår och jag kan andas djupa, friska andetag medan skogens pirrande syre ger kraft i varje cell av min kropp. Åtminstone känns det så.

Jag har med andra ord sagt upp mig.

Vad som väntar nu, är fullständigt oklart. Men jag har redan lärt mig att när man stänger en dörr, så öppnas tusen nya. Och bakom dem finns saker och möjligheter som man aldrig kunnat ana.

Gamla hus och nya tider

6 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I skuggan av Knas-Kattens deltagande i tävlingen Årets Lussekatt, så rullar livet på här på gården. Trots att vi har haft en paus i utbyggnaden av vårt boninghus, så har den mesta delen ändå handlat om hus, men på olika sätt.

Delvis har det handlat om att förbereda rivning. Rivning av det stora huset och även ett mindre uthus. Det är vemodigt att riva hus, när man själv är så medveten om hur mycket arbete och själ det ligger bakom. Men jag har ältat det där nog nu. Det finns inget annat alternativ för det här byggnaderna som under många år stått med läckande tak. Nu känner jag snarare en iver över att börja. En symboliska handling för att en epok tar slut och en annan tar vid.

Men det är även byggnader som det fortfarande finns hopp om. Till min stora glädje så är det gamla slakteriet med tillhörande varmrök några av dessa. De är en viktigt del i gårdens historia och ett konkret tidsankare till varför gården kallas för just Slaktarn´s. Det är ju inte direkt någon slump att jag kallar mig för SlaktarStina. Men allt det där förtjänar ett alldeles eget inlägg. Om affärsrörelser, slakteriet, vindkraftverk och byns första cykel – för nästan hundra år sedan.

Ja, man kan väl säga att dagarna går och vi pysslar på här hemma. Vi kan konstatera att gården inte kommer att se ut som den en gång har gjort, men den kommer få livskraften och stoltheten tillbaka. Nu är vi en ny generation som sätter vårt avtryck här, bland Finnmarksskogarnas viskande granar. Och jag tror ändå att våra förfäder hejar på oss, vart än de nu må sitta.

Inför Årets lussekatt – Intervju med Knas-Katten

2 december, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Idag blev jag kontaktad av en journalist från det exklusiva magazinet Oknyttnytt. Jag blev lite paff. Det är inte alla dagar det ringer folk som vill tala med mig för att jag är intressant. Och det var det väl inte den här gången heller, måste jag medge. Journalisten ville nämligen göra en intervju med Knas-Katten, eftersom det idag tillkännagivits att han har gått till final i tävlingen Årets Lussekatt!

Eftersom artikeln kommer publiceras i ett mycket exklusiv tidning som de flesta inte har tillgång till, så fick jag möjlighet att köpa loss intervjun för en skamligt stor summa pengar. Och det gjorde jag så klart. Så här är den, bara för er, kära bloggläsare!

Grattis Knas-Katten! Du är en av de 15 finalisterna i Årets Lussekatt, en tävling som i år bestod av ett startfält på över 500 kandidater – hur känns det?

Tack, det känns bra.

Vad har du att säga om finalfältet?

Det blir tufft, det är värdiga katter hela högen. Jag önskar dock att Knas-Matte hade gett mig chansen till en bättre bild. Hon har ju bara slängt in en gammal Instagrambild från ett pågående arbetspass! Jag hade gärna fått chansen att kamma till svansen innan. Och ta fram mina hundvalpsögon.

Okej, men nu är du i final iallafall. Vad gör du om du vinner?

Då ska jag använda min plats i strålkastarljuset till att göra världen till en bättre plats. Jag vill verka för fred, medkattlighet och för allas rätt till valfri personalhälsovård var 12:e timme. Minst. Och så vill jag smutta champange och spegla mig i beundrande blickar.

Men du är ju General i kriget mot råttorna på skogsgården – hur går det ihop med att du vill verka för fred?

Jag verkar ju för fred hela tiden. Men det är ju de andra som ska envisas med att bråka.

Okej…men om du fick önska dig något då, vad önskar du dig då?

Då önskar jag såklart att jag blir utsedd till Årets Lussekatt. Men annars önskar jag att getterna börjar tvätta sig – de luktar förjävligt!

_______________________________________________________________

Vill du rösta på Knas-Katten i tävlingen Årets Lussekatt, så sms:a KATT 7 till nummer 72023. Tävlingen pågår till onsdag 9:e december klockan 12.00. Varje sms kostar 10 kr + eventuell trafikavgift.

Vill du läsa mer om Knas-Katten, så kan du göra det HÄR.

Vill du läsa mer om tävlingen och se de övriga katterna i finalfältet, så gör du det HÄR.

En nödsituation.

25 november, 2015 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
– Nej.
– Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig.
– Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
– Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
– Hämta papperet i köket. Snälla.
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
– Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
– Snälla du, hämta hela rullen.
– Nej.
– Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
– Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna.
– Hämta. Hela. Rullen.
– Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden:
– Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Hur går det med skrivandet?

18 november, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Tjenare kompis, hur går det med skrivandet?
Jo då, texterna flödar fram utan större problem. Men vad som är ett problem är att de inte alls är de texter som jag hade tänkt mig.

Min plan var att skriva en roman. Själva historien, poängen, meningen med romanen har varit självklar en längre tid. Den har spelats upp som en film i mitt inre under flera år. Så jag tog tjänstledigt och började skriva med stor frenesi. Men det som kom ut i form av bokstäver, var inte alls det som jag såg i min inre film. Det är någonting helt annat och detta förvirrar mig.

Det är svårt att skriva en roman, det kan jag villigt erkänna. Att berätta en historia och lyckas väva samman alla trådar, karaktärer och miljöskildringar. Föra berättelsen framåt och hålla kvar läsarens intresse. Det är supersvårt. Och så fick jag världens prestationsångest när de där kapitlen som kom ut i bokstäver inte blev som min inre film. Så jag har släppt det där med romanen lite. Låter den vila, mogna – kalla det vad du vill. Så nu skriver jag annat.

Annat, vadå? Vad menar du nu?
Jo jag skriver annat. Jag skriver texter som får bli vad det blir. Vilket låter fullständigt helflummigt och ganska karaktärslöst, men jag litar på min magkänsla. Men för att ge lite exempel så handlar det om noveller, dikter, barnbok och några lösa texter som jag är osäker på vad de är i dagsläget. Kanske är jag inte ämnad för att skriva roman, vem vet. Jag måste prova mig fram lite. Men hur som helst så vore det lite konstigt om något gick radrätt och flytande när man aldrig har gjort det förut.

Jaha, det låter ju väldigt…ehhh….. målmedvetet?
Ja, det har jag verkligen varit! Även om jag har en form av hatkärlek till det ordet. Hur som helst så har det även hänt en hel del annat, som gjort att mycket skrivtid har gått förlorad. Men mer om det en annan gång.

Okej….Men vad ska du göra nu då?
Nu ska jag hugga tag i barnboksmanuset. Eller ja, det kanske inte blir någon barnbok i slutändan, men det går under det arbetsnamnet iallfall. Kanske blir det som i folksagan om Mäster skräddare – det bidde bara en tummetott. Det bidde bara en blogger-blogg. Den som lever får se.

Allahelgona.

8 november, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Alla helgons dag. Mörkrets har lagt sig och vi går tillsammans på grusgången som leder in till kyrkogården. Det knastrar under våra fötter. Luften är kylig. Händerna i fickorna och i bröstet en klump. Det var så längesedan jag var här.

Ett hav av gravar, en strand av ljus. Vi går till den rad av stenar där vi finner din. Oslipad och bastant. Precis som du. Precis så som den låg i skogen som nu inte längre är vår. Men nu ligger den här och jag läser ditt namn om och om igen.

Det känns som det var igår jag höll din grova arbetarhand. Igår som du tittade på mig över svetsloppiga glasgögon. Igår som jag klappade dig på din hudfeta flint. Ändå står vi här, med magarna fulla av mat och tårta, efter att ha firat ditt äldsta barnbarns femte födelsedag. Du fick aldrig känna hennes små armar runt din hals. Aldrig möta de där glittriga blå ögonen. Aldrig kittla henne tills hon kiknade. Döden hann före livet.

Vi tänder våra ljus. Står kvar ett litet tag. Mörkret skyler min upplevda nakenhet när tårarna letar sig ner för mina kinder. Sen säger vi; Hejdå pappa, hejdå farfar, hejdå morfar och går därifrån. Kinderna är blöta och tänderna sammanbitna. Framför mig studsar min 3-åriga son med handen tryggt i sin mosters. Tillsammans har vi pratat om döden. Tillsammans har vi pratat om morfar som inte längre lever, utan som nu är död. Morfar som han aldrig fick träffa. Men medan gruset knastrar under våra skor, när vi går vidare i det omhuldande mörkret, så säger den lilla stora grabben sakligt; Vi har lekt många dagar, morfar och jag. Och jag tar ett hårdare grepp om barnvagnen som jag skjuter på och mina hösttorra läppar spricker i ett tyst leende när jag tänker att; Ja, kanske är det precis så det är.

För du känns så mycket närmare än vad tiden försöker bevisa. Och vad vet vi om döden, med tanke på att vi vet så lite om livet.

Du är med oss och jag är tacksam för det.

Sjuka.

5 november, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Vi är sjuka. Sjuka på det där sättet som bara en småbarnsfamilj kan vara. När det är magsjuka, halsont, feber, hosta och ögoninflammation på en och samma gång. Ja, inte på samma person då förståss, det hade varit alldeles för effektivt. Utan mer så att om en har magsjuka, så har den andra halsont och den tredje har feber. Sen roterar man liksom runt de där åkommorna ett varv, så att ingen behöver känna att man missat något. Och när det har gått ett varv, så byter man förslagsvis ut någon åtkomma mot en ny, ögoninflammation exempelvis. Och sen ska det snurra runt ett varv till. Och efter det så är det dags för någon öronåkoma, förslagsvis. Som en liten efterrätt liksom. Gärna med hosta samtidigt också. Snoret behöver jag inte ens nämna, det är liksom standard med rinnande näsor nu för tiden. Så där segt och grönslemmigt som det bara kan bli på barn, med för mycket spring i benen men för lite kraft i kroppen.

Så det är därför det är lite stiltje här på bloggen just nu. Vi gör bara det vi absolut måste. Vi sover och kramas, gråter och hostar. Ibland äter vi. Men så mycket mer är det inte. Mer kraft finns inte att frambringa just nu. Men jag vilar i vetskapen om att en dag blir vi friska. Dock osagt när.

Men när vi blir det, så ska jag berätta hur det går med skrivandet. Jag ska berätta om dörrarna som slutligen kom på plats, om vår alldeles egna rockabilly-get och kanske något om en planerad tillökning. Ni kommer även få se en ny header.

Tills dess – tack för att ni är så många som fortsätter att titta in här, trots den dåliga uppdateringen. Tack.