Författare: SlaktarStina (Sida 18 av 56)

Ett intresse som gror

13 september, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

I våras så grävde jag och 3-åringen hela dagarna. Grävde gropar och skyfflade gödsel och jord. Fyllde hans lilla vagn på tramptraktorn och åkte iväg för att tippa. Grävde, lassade och tippade. Om och om igen. Vi hade ingen plan, vi grävde för grävandets skull.

Men när vi ändå höll på så petade vi ner några frön som vi hittade i en låda. Och några potatisar som börjat gro i kylskåpet. Radavstånd och skötselanvisningar gav vi blanka fan i. En hel påse med blåklintsfrön åkte rakt ner i jorden på en yta av uppskattningsvis 2 cm. ”Det ska vara så mor, det ska vara så.” Jag bet mig i tungan och log mitt mest tålmodiga leende. Vi petade mest för petandets skull.

Sen har sommaren gått. Vi har vattnat mest för vattnandets skull, ryckt ogräs (och en hel del plantor) för ryckandets skull, och nu har vi även skördat – mest för skördandet skull. Det har varit fina stunder. Bra aktiviteter. Och en upptäcktsresa för mig.

Jag, som tyckt att det där med odling är ju fruktansvärt astråkigt (för att citera mitt 14-åriga jag), fick världens lyckorus när vi grävde upp potatis. Det var som att gå på skattjakt! Varje liten ljus knöl som skymtade under jorden, kändes som en näve guld. Och jag kan konstatera att det är befriande att göra saker utan egentligt mål, utan större förväntningar. Bara för att det känns bra för stunden. Tänk att det ska behövas en trotsig 3-åring för att man ska lära sig något sånt.

Men det där med odling har väck en lust inom mig. Tänk att du kan peta ner något så litet, och några månader senare plocka fram så mycket – som du kan äta! Inte för att det är någon ny upptäckt här i världen men…. Nu knarkar jag odlingsbloggar. Och läser kompostlitteratur. Det här är ju nästan för bra för att vara sant.

Den ständiga strävan.

9 september, 2015 / SlaktarStina / 9 kommentarer

Ditt huvud vilar mot mitt bröst, ditt hår kittlar min näsa. Doft av granar och fuktig mossa skvallrar om vårt äventyr i skogen. Fingrarna missfärgade av skogens blåa guld. Jorden under naglarna påminner mig om att jag borde ha skrubbat mer. Det är mycket som jag borde.

Vi har varit osams idag. Så innerligt osams. Skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Det är så ibland. Vi är lika skyldiga och oskyldiga båda två. Vi är båda människor, om än en liten och en stor.

Men allt är glömt och förlåtet. I samma stund som du kröp upp i min famn. När vi gömde oss under filten mot vindarna utanför. Då försvann allt det där. Kvar finns bara den tunga kärleken som är så lätt att bära. Tacksamheten som får tårarna att bränna i ögonvrån.

Du sover. Jag bär dig över alla utspridda saker, trampar på torkade makaroner och grus i en enda salig röra. Förundras över hur dina ben och armar blivit så långa, hur liten snabbt blivit så stor. Jag sörjer och glädjer mig på samma gång.

Jag lägger ner din varma kropp mot de svala lakanen och breder över dig filten som du så gärna vill ha. Lägger tryggheten i din hand. Stryker dig över det rufsiga håret och tänker att imorgon, imorgon då ska jag vara en bättre förälder. Vara den bästa modern som finns.

Jag tänker så, trots att jag vet att det är vad jag gör varje dag. Varje dag gör jag allt som står i min makt för att vara den kompletta föräldern. I slutändan är jag alltid människa. Precis som du.

Men imorgon, imorgon, då ska jag tänja mina tålamodsgräns lite till. Det kommer blir skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Men allt det där blir glömt och förlåtet, i samma stund som du kryper upp min famn.

Snart 30 – Önskelistan

26 augusti, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Till våren fyller jag 30. Äntligen. Det känns lite som att jag får komma ut ur garderoben, att jag äntligen får vara den där som jag känner att jag är. Jag ska fira med pompa och ståt – på mitt sätt, vill säga. Så som jag vill ha det.

Jag har skrivit en önskelista. Det var längesen jag gjorde en sån, mest för att det har känts så meningslöst. Det få saker som jag vill ha, har jag köpt själv. Enklast så. Men nu när jag fyller 30 – då tänkte jag passa på.

Mest av allt önskar jag mig en hund. Det kommer du aldrig att få, säger Millimetermannen och förvandlas genast till Master of the Dammsugare. Sen kommer en lång utläggning som innehåller ord som ”grus-i-sängen”, ”städa-hela-tiden” och ”dreggel-på-byxbenet”. Jag lyssnar inte så noga, men tänker att det är väl ungefär så som det är nu, ingen större skillnad. Dock inser jag att det är lönlöst att argumentera. Mina tankar går vidare.

Och får jag inte en hund, då önskar jag mig hönor. Och en ståtlig, stilig tupp med mycket pondus. Master of the Dammsugare är fortfarande kvar. Han har en ganska negativt skimrande aura. Som kråkan i Mamma Mu, ni vet. Ser mest problem och besvär. Jag hör hur han kraxar fram ord som ”de-förstör”, ”de-får-då-inte bo-i-ladan”,”fula hönshus” och ”vart-ska-du-ha dem”.

Han har en poäng i det han säger, men om han är Kråkan så känner jag mig som Mamma Mu. Han får kraxa vidare medan jag ser möjligheternas portar som öppnar sig. Och jag får en vision om ett hönshus som även skulle falla Master of the Dammsugare i smaken. Eller Kråkan.

Så. Jag önskar mig ett hönshus. Ett hönshus som är mobilt, så jag kan flytta dem dit det passar. Eller snarare flytta dem från där det inte passar. Och så ska det vara snyggt. Det måste smälta in bland de andra byggnaderna här på gården. Panelat och falurött, med andra ord. Men sen måste det vara funktionellt också. Såklart. Eller med andra ord lättstädat och skrubbvänligt. Helst med en golvbrunn. Och väggar och golv i våtrumsmaterial. Så kan han väl skrubba bäst han vill, när andan faller på.

Ett sånt hönshus önskar jag mig. Det är det enda jag önskar mig. Och får jag ett hönshus av den kalibern – ja, då kan jag köpa mina höns själv. Och en tupp. Tack på förhand.

/Mamma Mu och Kråkan

Tillökning på marksidan.

19 augusti, 2015 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Våra getter har inte klarat att beta av i hagen på det sättet som vi hoppats. Parkförvaltningen har med andra ord varit underbemannad. Så när de här två herrarna visade sig behöva ny arbetsgivare, så var vi inte sena att slå till.

Erfarenhet och pondus. Precis vad vår parkförvaltning behöver. Så välkomna – Melker och Gustav! Ni kan numera stolt titulera er som medlemmar i Team Slaktarn´s. Det är inte fy skam att skriva i sitt CV.

Sedemera uppdagades det att Melker och Gustav fick sparken från sitt förra jobb på grund av något för intensiva kärleksrelationer med sina kvinnliga kollegor. Och efter oönskad utökning av personalstyrkan till följd av dessa kärleksrelationer, så fick de helt enkelt sparken. Men det borde inte bli ett problem här, då det enbart är herrar i hagen. Hoppas jag.

Nu återstår att se hur gruppdynamiken utvecklar sig. Kanske har vi skaffat oss ett problem, men det återstår att se. Fortsättning följer!

Rastlöshet om kvällen.

16 augusti, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är kväll och jag borde sova. Men det är inte ens lönt att försöka. Inom mig klöser en rastlöshet som får mig att planlöst gå runt och göra allt sånt som jag annars skjuter på framtiden. Jag plockar med saker som länge väntas på att bli plockade med. Det är ju bra. Och när de är klart så plockar jag med saker som inte behövs bli plockade med. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt. Men det ger en tillfällig ro för all den energi som snurrar runt i huvudet och kroppen. Som en tävlingslöpare som börjar fokusera inför sitt lopp. Vankar av och an. Stirrig i blicken. Nästan okontaktbar.

Det är så många tankar. Så mycket iver. Så mycket energi, vilja och ovisshet. Allt jag vill just nu är att hugga tag i hösten. Möta det som komma skall, ta tjuren vid hornet och ge allt vad jag har. Få vardagen, min älskade vardag, att börja rulla. Jag vet inte vart vi hamnar. Det vet ingen av passagerarna. Men imorgon börjar vi knuffa igång den och snart rullar vi för fullt med fartvind i håret och fjärilar i magen. Jag och min lilla familj. Team Slaktarn´s. Veckohandling, träningsdagar, kvällsrutiner. Mattider, arbete, att-göra-listor. Sovtider, matdosor och excelark. Nu kör vi!

Naturens kraft.

11 augusti, 2015 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Ibland är det så att småbarnslivet når en punkt när det känns som att skriken, blöjorna och matkladdet flyter ihop i en enda stor röra. Barnen är kinkiga, de vuxna är vresiga och det känns som att det finns tusen saker som måste göras men som aldrig blir gjort. Som en tryckkokare som håller på att nå sin högsta temperatur. Tänderna är hopbitna och tröttheten sveper sin värkande mantel omkring de uppdragna axlarna. Ögonen är uppspärrade och hela huvudet känns som en stor matberedare som effektivt hackar sönder varenda tanke som jag försöker tänka klart.

Det är då jag tar till min första-hjälpen-manöver. Slänger på de kläder som ligger närmast till hands och formligen föser ut hela boskapet med små argsinta vilddjur. Nu är dem visserligen bara två, men upplevelsen är som om de vore 22. Hur som helst.

Vi styr stegen rakt in i skogen. In mellan granarnas hängande grenar, in under lövträdens skyddande kronor. Vi har inget mål, inget egentligt syfte, vi måste bara ut. Ut i skogen. När vi nått så långt så att allt det gröna omfamnar oss och skogens dofter fyller våra kippande lungor, så är det som om locket på den där tryckkokaren varsamt tas av. Min trötthet sipprar ner i den fuktiga mossan och matberedaren i huvudet stannar långsamt. De 22 vilddjuren blir till de två nyfikna personerna som är mina barn och tillsammans gör vi vad som faller oss in. Klättrar på stenar och upptäcker insekter. Kastar kottar i en bäck och äter bär. Tittar på molnen och grenarna, känner på stammar och lera. Lugnet lägger sig och allt som förut var i tusen bitar, blir helt igen.

När vi blir hungriga går vi hem. Det tar oftast inte längre än ett par minuter. Ibland har vi plockat med oss bär och svamp, ibland en påse kottar. Oavsett, så kommer vi alltid hem fyllda av en känsla som inte går att köpa. Den går inte att googla, den går inte att beställa, den går inte att tillverka. Men dess källa finns oändligt omkring oss, bara några steg från huset.

Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Val av dörr

8 augusti, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Kanske är det för att dörrarna är lite av husets ansikte. Kanske är det för att jag ska vandra genom dem flera gånger varje dag, resten av livet. Kanske är det för att jag är lite knäpp. Oavsett vad, så har jag lagt nästintill oförsvarbart många timmar på våra nya entrédörr.

Det började redan förra hösten, när grunden stod klar och vi insåg att till nästa höst skall här finnas en ytterdörr. Pardörr, så mycket visste vi. Men vet ni hur många fler beslut som noggrannt behöver övervägas längs vägen? Hiskeligt många blev det för oss, visade det sig. Men jag ska bespara er den uppradningen. Men för att göra en lång historia kort – jag besitter numera en gedigen kunskapsbank gällande skillnader mellan olika dörrtyper och tillverkare.

I slutändan föll valet på att beställa en pardörr från ett lokalt snickeri. Och känslan när den var färdig- hallelejua! Vi kunde konstatera att så långt var våra val de rätta. Den var så vacker så att jag fick en tår i ögat och varm choklad i magen. Vår dörr. My precious.

Nu återstår bara målningen. Påbörjad, men ännu inte avslutad. Det blir några långa kvällar i strålkastarens sken ute i målarboden. Jag hoppas färgvalet och mina bestämda penseldrag gör dörren rättvisa. Den som lever får se.

Mot nya tider.

5 augusti, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Semestern lider mot sitt slut. Vi har i princip inte gjort någonting. Eller iallafall ingenting som i folkhopens norm räknas som semester. Men vi har iallafall haft det bra, varit nöjda med vädret och på vår gård finns nu skalet till vårt hus. Så mycket mer kan man inte begära, om man nu kan begära något överhuvudtaget.

Och nu väntar vardagen igen. Älskade vardag.

Jag tycker om vardagens lunk. Om man nu kan kalla det lunk, med småbarn och gård. Kanske snarare vardagens dunk – eller takt? Fasta hållpunkter och planering som oftast blir som det är tänk. Eller åtminstone snarlikt. Hjulet som rullar och som hela tiden tar mig framåt mot nya erfarenheter och lärdomar. Nya äventyr och utmaningar. Och det kommer det definitivt bli under det kommande halvåret.

Så jag har köpt mig en ny kalender. Det gör jag alltid inför hösten. Som en nystart inför den mörkare tiden. Hösten, dig som jag gillar mer än vad jag någonsin vill erkänna. Inför den här hösten har jag även köpt anteckningsböcker, tre stycken hittills.Typiskt tecken på livskris. Men kanske ändå lite försvarbart, just den här hösten. Det blir en spännande tid som kommer.

Föräldraskapet är som att skruva ihop en Ikea-möbel

29 juli, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Att vara förälder är som att skruva ihop en Ikea-möbel utan instruktionsanvisning. Flera gånger varje dag.

Man tycker sig ha en klar bild av hur man ska göra, men ganska snart märker man att det inte riktigt var så. Man måste tänka nytt, tänka om och kanske ta ett steg tillbaka. Förlåta sig själv för sin felaktighet och välkomna den nya visdomen. Försöka igen. Och kanske igen. Och igen.

För att få ihop möbeln, får man använda sig av de verktyg man har. Några har en hel verktygslåda, kanske en hel verkstad. Andra har bara den där vinklade skruvmojängen som följer med. Men man gör ändå så gott man kan. Alltid. Och det är tvära kast mellan glädje, hopp och förtvivlan.

Ibland kommer någon annan och har tydliga åsikter om hur du ska göra. Varför gör du inte si? Du måste göra så! Och då vet inte ens människan vad det är för möbel som just du skruvar ihop, hur långt du har kommit eller vad du har i din verktygslåda. Det enda personen vet är att du skruvar ihop en Ikea-möbel. Och i bästa fall har personen själv gjort det någon gång. Ibland inte. Men personen är ändå helt övertygad om hur man ska göra, ovetande om det är en lådhurts, soffa, eller köksstol.

Då kan man bli irriterad, arg, ledsen eller känna sig helt värdelös. Men man kan också känna tacksamhet, glädje och gemenskap. Kanske har man frågat om hjälp. Kanske har man det inte. Kanske fick du ett nytt verktyg eller en ny idé om hur du ska använda de verktyg som du redan har. Kanske blev du bara förbannad. Eller glad.

Tillslut får man ändå ihop sin möbel. Den blev fullt funktionsduglig, trots några smärre missöden under resans gång. Man är självklart, och med all rätt, stolt. Då vill man gärna visa upp vad man har åstadkommit och det ska man självklart göra. Men ibland är man fullständigt bedrövad. Det blev inte alls som man hade tänkt sig. Och man fortsätter slita med den där möbeln i det tysta. Man kanske skäms lite, känner sig dålig. Alla andra verkar ju fixa de där monteringarna utan problem. Det är iallafall nästan ingen som berättar om dem, de där besvärliga monteringarna som göra att man sliter sitt hår och stirrar med tom blick ut i kaoset av bitar.

Men det borde vi göra. Om inte annat för att få känna att man är inte ensam. För du är inte ensam om att vakna upp till en hel hög platta paket som skall monteras. Vissa går bra, andra går mindre bra. Åtminstone är det så för mig.

Min plats på jorden.

25 juli, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Bygget fortskrider. Panelen kommer på plats, bit för bit, likaså takplåtar och hängrännor. Idag har vi lagt klart nästan allt tegel och imorgon ska jag börja måla dörren. Nästa vecka ska plåtslagaren göra klart sin del, och vi hoppas kunna färdigställa och måla klart fasaden. Sen kommer fönstren.

Och sen är det bara resten kvar.

Det är slitigt, att säga något annat vore att ljuga. Men det är slitigt på ett fint sätt. På ett sätt som känns som sockervadd runt hjärtat och varm choklad i magen. Kanske är det så det känns, när man har hittat hem. Hittat sin plats på jorden.

Vem sjutton kunde tro att den platsen var mitt i skogen, i en bortglömd del av Dalarna. Tillsammans med en bondtölp och våra två barn, 4 getter och en knasig katt. Inte någon, om du frågar mig. Men här är jag nu. Och jag vill inte vara någon annanstans. Byggspån, kottar, barnkläder och målarfärg i en enda salig röra.