Kanske är det för att dörrarna är lite av husets ansikte. Kanske är det för att jag ska vandra genom dem flera gånger varje dag, resten av livet. Kanske är det för att jag är lite knäpp. Oavsett vad, så har jag lagt nästintill oförsvarbart många timmar på våra nya entrédörr.

Det började redan förra hösten, när grunden stod klar och vi insåg att till nästa höst skall här finnas en ytterdörr. Pardörr, så mycket visste vi. Men vet ni hur många fler beslut som noggrannt behöver övervägas längs vägen? Hiskeligt många blev det för oss, visade det sig. Men jag ska bespara er den uppradningen. Men för att göra en lång historia kort – jag besitter numera en gedigen kunskapsbank gällande skillnader mellan olika dörrtyper och tillverkare.

I slutändan föll valet på att beställa en pardörr från ett lokalt snickeri. Och känslan när den var färdig- hallelejua! Vi kunde konstatera att så långt var våra val de rätta. Den var så vacker så att jag fick en tår i ögat och varm choklad i magen. Vår dörr. My precious. 

 Nu återstår bara målningen. Påbörjad, men ännu inte avslutad. Det blir några långa kvällar i strålkastarens sken ute i målarboden. Jag hoppas färgvalet och mina bestämda penseldrag gör dörren rättvisa. Den som lever får se.